Gästbloggare: Fyr-till-fyr-vandring på Öland, del 4

Möt Ted Durdel som vandrat från fyr till fyr på Öland. Under några blogginlägg får vi följa med på hans resa. Det här är sista delen.

”Fyr-till-fyr-vandring på Öland, del 4

Då var det dags för mig att gå igenom den sista delen av min vandring. För att följa mig och vilken väg jag tar härifrån så får ni köra Google maps eller liknande. Jag har tyvärr inte hittat någon vettig digital funktion för det.

Under min vandring så körde jag gröna kartorna där det finns fyra stycken över Öland. Där finns de största lederna markerade. Såsom mittlandsleden och Mörbylångaleden som jag följde en bra bit på Södra Öland.

Mina sista dagar har jag valt att vandra västra kustvägen som är riktigt fin. Men tyvärr ingen liten led eller stig. Det är stor grusväg blandat med en del skogsvägar. Eftersom jag fick bryta min tänkta rutt så blev det lite mer asfalt, sträckan mellan Ekerum och Lundegård.

Jag startar detta inlägget efter lunch i höjd med Lundegård. Här har jag hört att man ska kunna gå gamla banvägen längst med åkrar och skog hela vägen upp till Äleklinta. Efter att ha pratat med ägaren till Lundegårds camping väljer jag dock att gå jämte den stora bilvägen, 136an. Efter Lundegård behöver man dock ”bara” gå ett par hundra meter på stora vägen sedan går det in en grusväg till vänster. Bra skyltat med de gula skyltarna för Ölandsleden, som är en cykelled. Jag följer den bort till Alböke Kyrka där vägen korsar och går sedan ner mot kustvägen och Äleklinta. Ett tips är att vid alla kyrkor finns det vatten att fylla på. Jag fyller på mina förråd vid Alböke och går vidare.

Nu börjar min ork att hålla uppe tempot säga ifrån. Det är lika varmt, om inte varmare varje dag som går, och nästan vindstilla. Igår fick jag dessutom en liten blåsa på lilltån och tån bredvid den, på höger fot. Brukar aldrig få blåsor men jag tror att värmen gör sig påmind och att strumpan hamnade lite snett vid något tillfälle. Leukoplasten åker fram vid varje paus och jag stannar en gång i timmen och byter strumpor.

Jag siktar in mig på att slå upp tältet efter Sandvik. Då kommer klockan att vara 20-21 på kvällen och jag har nu gått från 07 till 21 varje dag. Efter Äleklinta åker stormköket fram och det blir en enkel middag. Nu är landskapet mer likt allvaret igen, fast man ser x antal kilometer fram där den ena udden byts ut mot den andra. När jag tillslut skymtar Sandvik stänger kroppen av lite. Jag äter en enkel kvällsmat ute på restaurangen vid piren och träffar även på gubben som ägde Caféet vid Ismantorps Borg om ni kommer ihåg?

Tar en längre paus och laddar upp för att ta mig en bit förbi Sandvik och för att leta tältplats. Vid Gilleberga Raukar hittar jag till slut en riktigt fin tältplats. Klockan är 21.30 och jag förbereder packning och övrigt för min sista dag.

Vaknar tidigt som vanligt och packar ner tält och beger mig norrut. Familjen har blivit informerade om att jag dyker upp någon gång runt lunch i Byrum och att min tidsplan om att komma fram till middag på lördag verkar hålla. Ännu mer segstartat idag. Fötterna gillar inte att bli nedstoppade i varma kängor och ryggen gillar inte packningen på 16 kg idag. Lika varmt denna dagen och solen gassar på. Nu är det bara att bita ihop och gå. Det är ju trots allt ”bara” 8-10 timmar av effektiv vandring kvar.

När jag rundar Horns Udde ser man Byrum och hela vägen till Ramsnäs skog och udden längre fram. Nu blir varje kilometer lite drygare och det går långsammare. När jag äntligen kommer fram till Byrum tar jag en efterlängtad dusch och äter en snabblunch. Sen är det dags att gå vidare förbi Byrum och in i skogen mellan Byrum och Byxelkrok. Här kan jag tipsa alla om att plocka blåbär på sommaren, finns gott om det. Även riktigt fina stigar både för löpning och mountainbike.

Jag siktar in mig på att ta första pausen vid Café Haget. Ett fint fik som ligger nära havet. Jag slår mig ner på en stol och äter lite mellanmål. Tonfisk, nötter och vatten står på menyn för min del. Tar en längre paus igen och nu påbörjar jag snart min sista mil. Efter Café Haget blir det tyvärr asfalt, vilket det nästan är hela vägen från nu fram till Långe Erik.

När jag har tagit mig förbi Byxelkrok ringer sambon och meddelar att hon och sonen gör mig sällskap när jag kommer fram till fyren. Tack. Ny energi! Den långa kurvan längst med Neptuni åkrar blir riktigt lång och när jag till slut svänger in mot Långe Erik står det 3 km på skylten. Endast 3 km kvar. Nu säger konstigt nog hela min kropp och hjärna åt mig att stanna. Stanna. Ge upp. Skit i det. Konstigt nog kommer de tankarna nu, när det bara är 3 km kvar.

Jag plockar fram hörlurarna för första gången och pluggar in lite pepp-musik. Det hjälper och jag möter upp familjen när det är 1 km kvar till målet. Nu ser vi fyren och det är precis som att ett gäng tunga stenar försvinner från mina axlar. Jag går lite snabbare sista biten och sätter handen på fyren. Jag har klarat det! Vilken härlig känsla. Jag har varit med om liknande vandringar innan i fjällen. Men aldrig känt såhär. Vid starten för ett par dagar sedan hade jag en bra känsla som sakta men säkert gick neråt. Det var tungt, hård mark, lite för varmt och ensamt. Kommer jag göra om det? Förmodligen inte, men jag har sett väldigt många fina platser i min närhet. 17 mil blev det totalt och vad nästa utmaning blir återstår att se.”

Kommentarer är avstängda.