Sandsjöbacka Trail Marathon

Längtade verkligen efter att få springa Sandsjöbacka Trail Marathon. Läste om loppet i Runners World i fjol och anmälde mig direkt när startplatserna släpptes. Gillar att ha ett lopp inplanerat så här års. Det brukar hjälpa upp träningsdisciplinen.

På morgonpendeln från Göteborgs Centralstation till starten i Kungsbacka blandas förvånade nattsuddare med ett femtiotal fokuserade löpare. Nummerlappsutdelning och prerace info var förlagda till ett gym i Kungsbacka.
Pannlampa var obligatorisk utrustning men det var gränsfall om det behövdes. Min Petzl Nao var definitivt overkill. Istället för ryggsäck hade jag valt att prova en Osprey Talon 8. Det var lite ovant till att börja med, men trots att jag inte sprungit en meter med den innan fick jag inga skavsår eller andra besvär.

Efter en mils löpning kom vi in i Sandsjöbackareservatet och efter ytterligare en halvmil kom vi upp på Sandsjöbackadrumlinen. Där var det oerhört vackert! Det var också ganska lättlöpt och jag kände mig riktigt stark. Liksom säkert halva startfältet sprang jag i ett par Icebug och det är en härlig känsla att kunna kuta på även över is. Efter 17 km var det depå och det kändes som jag hade bra fart in där. Vitargon i mina flaskor hade frusit till en svårdrickbar issörja, så vid depå fyllde jag på med en blandning av cola, sportdryck och kaffe. Det var inte så gott men tack vare det varma kaffet tog det längre tid innan det frös.

Jag sprang i en ganska tunn ulltröja från Icebreaker (gammal modell som jag använt ungefär en gång i veckan i 6 år – älskar den) och en Shield jacket från Haglöfs. Jag valde ett par vintertights från Craft. Under dessa hade jag både Craftkalsong och en kalsong i polartec från Houdini. Min erfarenhet är att det nästan alltid blir för varmt att springa i långkalsonger men att jag ibland behöver dubbla kortkalsonger för att inte frysa om baken. På huvudet hade jag en skön och välbeprövad Houdinimössa. Jag kompletterade detta med ett par kompressionsstrumpor. På händerna hade jag ett par smartphonevantar. Jag gillar inte att bli för varm om händerna när jag springer och för mig räcker det med något tunt som skyddar mot vinden. Jag tror det var drygt 10 minusgrader under loppet och det kändes som jag var helt rätt klädd.

Vi sprang med karta och skulle stämpla in oss på ett antal kontroller. När jag kom fram till kontrollen vid 25 km kändes det helt plötsligt inte riktig lika bra längre. Jag hade tappat lite ork och mådde dessutom ganska illa (cola-kaffe-sportdryckblandningen?) Där stod några andra löpare och de försökte peppa mig lite. Men jag tog ändå beslutet att gå kanske 100 meter för att hämta andan. När jag skulle börja springa igen högg det till i utsidan av vänsterknät och jag haltade betänkligt. Inte bra! Efter en kilometers haltande fick jag kramp först i högerlåret och sen i vänsterlåret. Nu kändes målet 17 km längre fram väldigt avlägset och jag var inställd på att bara ta mig till nästa depå vid 31 km och sen bryta. Det blev mycket promenad och haltande. Många medtävlande som peppade mig och frågade om jag behövde hjälp.

Nu när jag inte längre höll uppe tempot tappade jag också kroppsvärmen väldigt fort. Jag började frysa rejält om överkroppen. Framme vid depån vid 31 trodde jag att jag var sist i loppet men funktionärerna sa att ungefär hälften var kvar. Jag tror det var en sanning med modifikation men det kändes lite bra att höra. Nu valde jag att ta på mig det där förstärkningsplagget som var obligatorisk utrustning och som jag bara trodde skulle komma till användning om jag skulle skada mig och bli stillaliggande i ett dike. Jag bytte också mössa och fick på mig en torr Haglöfsmössa som jag bara brukar ta till när det blåser riktigt kallt.

Sista 12 km blev det en blandning mellan riktig långsam löpning och promenad. Kramperna i låren kom och gick och många snälla löpare peppade mig och frågade om jag behövde hjälp. Triatleten Ted Ås for förbi och tog sig tid att ge mig några uppmuntrande ord. Han vann tydligen sen den kortare distansen. Avslutningen på loppet är ganska krävande och då var det många som gick.

Det var väldigt skönt att få krypa in framför elden i ett av Tentipitälten efter målgång och just där och då kändes det verkligen som – aldrig mer! Men med några timmars distans till loppet så var det fantastiskt. En stor eloge till arrangörerna för ett väldigt väl genomfört arrangemang. Och, som sagt, löpningen på åsen efter 15 km var magisk. Att jag inte var tillräckligt tränad för loppet är en annan sak och jag är glad att jag inte kom allra sist. Utrustningen var jag nöjd med. Nästa gång tar jag en mindre pannlampa, ser till att vätskan är isolerad och jag väljer nog ändå en löparsäck framför midjeväska.

Ett svar till “Sandsjöbacka Trail Marathon”

  1. HANS DAHLQVIST

    Grattis Stefan – bra jobbat! Mvh Hans

Kommentarer är avstängda.