Stockholm Extreme 2014, race rapport

Stockholme Extreme, för året tillika SM i Adventure Racing, är min favorittävling inom landets gränser. I år var det tänkt att USA-laget från 2013 skulle ställa sig på startlinjen men Christer fick förhinder och vi tog istället in ett för oss oprövat kort som navigatör, Erik från Tranemo som visade sig klara uppgiften med bravur. Som repetition: övriga laget består av Oskar, Ilona och Christian.

IMG_3695

Foto: Erik Wildenstam

Tävlingen var som tidigare år indelat i tre block, prolog, dag 1 och dag 2. Prologen gick kring Karlberg och bestod av park-OL, stads-OL och SUP/hinderbana. Som vanligt går prologen fort, men jag tycker nog att vi lyckades konservera vår energi ganska bra inför resten av tävlingen. Samtliga delar av prologen tog ca 20 minuter att genomföra, vilket gav oss ytterligare 20 minuter att vila på inför nästa delmoment. 20/20-metoden, klockrent sätt att bli trött på! I de två första delmomenten placerade vi oss relativt bra, men i det tredje hamnade vi för långt bak i kön till första stämplingen vilket var ganska ofördelaktigt/osmart då samtliga i laget skulle stämpla. Efter prologen skjutsades vi ut till Nynäshamn för starten av dag 1, som bestod av paddling, mountainbike och löpning.

IMG_3698

Foto: mjonssonfoto.se

Starten gick från stranden och det var ganska intensivt vevande omkring oss ett par minuter innan det lugnade ner sig. Jag (Oskar) och Christian hade Erik och Ilona efter oss i varsin lina och jag fick slita ganska hårt. Christian såg stark ut, det gjorde han hela tävlingen… Efter ett tag kom vi ut ur skyddat vatten för att passera en relativt exponerad udde. En passage med krabb, elak sjö som skördade flera offer, det var nog lika många simmare som paddlare i vattnet. Jag kände mig trygg i min Epic V10, men Ilona tyckte det var lite varmt och tog sig ett par dopp. Till slut var det ändå rätt skönt att växla till cykel, lagom till mörkret föll.

 IMG_3694  IMG_3686

Foto: Erik Wildenstam

Foto: Christer Casselsjö

 

MTB-sträckan flöt på utan missöden på mestadels asfalts- och grusvägar. Vi höll god fart och och orienteringen satt. Två mycket små motgångar i form av en ”död” stämplingsenhet, samt en felsväng som gjorde att vi tappade kontakten med ett annat lag som vi låg och växeldrog lite med. Det är inget man gråter blod över direkt.

Växling till trek in mot nattvilan, jag letar febrilt efter mina långa tights som jag VET att jag packat ned i en vattentät påse men i stressen kan jag inte hitta dom utan bestämmer mig efter lite press från laget för att trekka i mina cykelbyxor. De är normalt sett sköna, men stoppningen suger åt sig svett och nattfukt som en svamp och det är inte direkt en stjärts våtaste (!) dröm att trekka i men vad ska man göra? Det är bara att köra på. ”Bara” visar sig efter ett tag inte alls vara särskilt bara, när vi klättrar upp mot en kontroll som sitter under ett vattentorn känner jag att krämen i benen är helt borta och jag hamnar efter laget. Återhämtning verkar inte heller vara på plats och Christian kopplar in mig på snodd resterande del av sträckan. Medan han gnetar på med gott humör motar jag bort mina egna negativa tankar och tänker att jag nog ska träna mer löpning. Längs med en sjökant fastnar min slang från vätskeblåsan i en gren, jag drar på och kommer loss. Så gör även slangen, men när jag ska dricka vatten ser jag att munstycket lossnat och försvunnit i mörk Stockholmsskog. Illa, men inte lika illa som att när jag suger på slangen kommer ingen mer vätska. Mitt vatten är slut och det är långt kvar att springa, Christian delar broderligt med sig av sin sportdryck. Någon frågar hur långt det är kvar, ca 4 km svarar Erik. Jag sneglar på min Suunto och ser att den står på 81 km. Nästa gång står den på 82, 83, 84 km. Snart klar! Men Erik verkar ha märkt att vi var trötta och kört med lite positiv psykologi för vi kom inte in till nattvilan förrän efter 90 km.

Vi slår upp ett tält, värmer på lite 24H mat och byter till torra kläder. Här nån gång upptäcker jag också att munstycket inte alls är borta utan att jag sugit på fel ände av slangen som helt enkelt lossade från blåsan. Det säger väl en del om hur trött jag var. Med humöret på topp efter denna upptäckt kryper jag mätt ner bredvid de andra i tältet och sover i 2.5 h.

IMG_3697

Foto: mjonssonfoto.se

Efter frukost är det så dags för swimrun och jag känner mig lätt nervös, mina ben hade kramptendenser under slutet av löpningen och när jag sov. Morgonen är kall och många andra lag verkar köra i våtdräkt. Hela vårt lag kör utan och jag funderar på om krampen ska slå ut i full blom när benen obarmhärtigt omsluts av kallt vatten. Vi går med i masstarten kl 6 och det verkar som den långa första löpningen är tillräckligt för att få upp värmen i benen och mycket riktigt, ingen kramp under simningen. Det var snarare extremt skönt och uppfriskande att simma, vilket vi inte fick göra så mycket tyvärr. Swimrunsträckan visade sig vara mest run, och efter ett tag fick Christian koppla in mig på linan. Återigen lovade jag mig själv att träna mer löpning… Det var annars en sträcka som i stora delar gick igenom otroligt fin tallskog. Det tröstade något. Jag gillar verkligen konceptet med omstart efter halva tävlingen, Adventure Racing kan vara väldigt ensamt och utelämnat men omstarten gör att man åter har sällskap med andra lag och får lite tävlingskänsla. Dessutom är det skönt att se att det är andra som sliter hårt för sin överlevnad. :)

IMG_3696

Foto: mjonssonfoto.se

Under hela swimrunsträckan hörde vi ett envetet basdunkande över nejden men kunde inte begripa var det kom ifrån. Mot slutet av sträckan blev dunket än mer starkt och plötsligt började vi möta onyktra människor som antagligen tyckte att vi var lika udda som dom. Till slut kom vi fram till kontrollen som satt lägligt placerad bakom ravefesten bjudit oss på dunk hela morgonen. Ett otippat grepp i en multisporttävling!

Sedan då, byte till mtb och till skillnad mot gårdagen en hel del stig (på Sörmlandsleden) vilket var riktigt kul även om de många löpta kilometerna nu även straffade min cykling. Vi körde inte så fort, men vi körde rätt och det är ofta en framgångsfaktor. Rättheten satt i ända till jag hamnade efter en bit efter att ha omfördelat lite mat från ryggsäck till ramväskan och munhålan. Jag missade helt stigen där mina kamrater svängt av och fortsatte istället rakt fram, följande ledmarkering vilket ju var det vi skulle göra. Det tog ett tag att inse att jag var fel, vi tappade nog en kvart men hittade i alla fall varann. Strax efter denna fadäs växlade vi till 6 km OL.

Vi mötte Outdoorexperten och Thule när vi gick ut på sträckan vilket såklart gav en liten boost. Denna sträcka var annars mest att traggla sig igenom, samt passa på att äta då det varit svårt att hinna med det på den bitvis ganska stökiga stig vi alldeles nyss cyklat på. Det var liksom skönast och säkrast att hålla båda händerna på styret. Erik spikade orienteringen och det kändes väldigt skönt med en relativt kort löpning. Ingen dramatik här, men jag passade på att fylla vatten inför resten av cyklingen då jag gått ganska torr de sista kilometerna.

Sista cyklingen in mot växling tog oss ut från vildmarken och ut genom Huddinge. Fantastiskt med så storslagen natur alldeles inpå storstan. På TA:t fick vi veta att sista OL-delen var struken för samtliga lag då tävlingen dragit ut mer på tiden än beräknat. Mina ben protesterade inte. Istället stegade de fram till växlingsväskan och snart var det var dags för den efterlängtade sista sträckan, paddling in till Bromma.

Det var härligt att få använda muskler som fortfarande var starka, även om det var en riktigt enveten motvind under 90% av sträckan. Vattnet på Mälaren var väl ganska lugnt men det var en del båttrafik som skapade svall från de flesta håll. Inget problem att klara balansmässigt, men det var extremt svårt att utnyttja vågorna till sin fördel när man har en båt på släp bakom sig. Hur som helst så tog vi oss fram till Bromma utan bad. Löpningen från upptaget var inte den mest graciösa som skådats, men fram kom vi och till slut stod vi på sjätte våningen på Hotell Mornington, tillika mållinjen! En oerhört skön känsla efter en slitig men vacker tävling.

Årets sista tävling för mig, och en bra formcheck för Christian som åker till Frankrike för att köra Raid in France med start i slutet av nästa vecka! Vila ordentligt nu Christian.

Slutligen vill vi rikta ett stort tack till gänget bakom tävlingen med Ulf Öjebo i spetsen. Arrangemanget är toppen och tävlingen är lika vacker som krävande. Så, tack!

/Oskar

Kommentarer är avstängda.