Transcontinental Race No5

Jag är nyligen hemkommen efter att ha genomfört den femte upplagan av The Transcontinental Race. Tävlingen är en osupportad cykeltävling där man ensam eller i par skall korsa Europa så fort som möjligt. Reglerna är få och enkla och i princip kan man sammanfatta dem med att all service du tar emot måste vara tillgänglig för alla samt att du måste avverka hela sträckan för egen maskin (cykel eller till fots). Man startar gemensamt och skall för egen hand navigera sig mellan ett antal checkpoints till målet. Man äter och sover när och hur man vill och först i mål vinner.

Årets tävling startade i Belgiska Geraardsbergen och gick via checkpoints i Tyskland (Schloss Liechtenstein), Italien (Monte Grappa), Slovakien (High Tatras) och Rumänien (Transfaragasan) till målet i Grekland (Meteora). En sträcka på runt 4000 km, lite beroende på hur man planerat sin rutt.

TCR är den till deltagarantalet populäraste och kanske mest prestigefyllda osupportade ultracykeltävlingen och till årets lopp var närmare 300 cyklister anmälda där huvuddelen startar i soloklassen som är huvudklassen.

En oerhört stor del av tävlingen är förberedelser och då i första hand planering av rutten. Allt måste planeras i detalj och har du inte gjort hemläxan ordentligt kommer du att straffas hårt när du befinner dig på en dålig väg eller i värsta fall en farlig väg.

Jag kände mig hyfsat förberedd när starten gick på fredagskvällen den 28 Juli. Cykeln var i bra trim, rutten kändes hyggligt bra även om jag var lite orolig för vissa sträckor i Ungern och Rumänien. Jag hade medvetet valt lite mindre och förhoppningsvis säkrare vägar väl medveten om att de kunde ta lite längre tid. Formen var ok och jag kände mig utvilad. Vi startade kl. 22.00 på torget i cykelstaden Geraardsbergen och cyklade uppför the Muur kantad av fackelbärare, Stämningen var fantastisk och många verkade ryckas med och körde riktigt hårt trots att 400 mil väntade. Jag gjorde mitt bästa för att behärska mig, cyklade lugnt och log åt de som bombade förbi i natten. Min plan var att försöka köra ett dygn innan första vilan och förhoppningsvis minst 40 mil till stor del i de kuperade Ardennerna genom Belgien, Luxemburg och Frankrike. Inledningsvis såg jag många cyklister men allteftersom timmarna gick blev det mer ensamt på vägarna.

På lördagseftermiddagen nåddes jag av den tråkiga nyheten att en av de tävlande (Frank Simons) avlidit efter att ha blivit påkörd av en bilist. Det här var det tredje dödsfallet i år i samband med den här typen av tävlingar och det tog mig ganska hårt. Jag ringde hem till min familj och hade seriösa tankar på att avbryta tävlingen. Några cyklister gjorde det då de inte kände att de kunde fortsätta. Jag och min fru bestämde att jag skulle ta in på ett hotell och sova på saken för att inte ta ett förhastat beslut. När jag började cykla igen vid 4-tiden på morgonen var vägarna tomma och jag cyklade på fantastiska vägar i Schwarzwald, beslutet att fortsätta cykla kändes därför naturligt.

Vid lunchtid nådde jag första kontrollen vid Schloss Liechtenstein i Tyskland. Jag stämplade som 49:a om jag kommer ihåg rätt. Käkade en dyr fiskrätt på en alldeles för full restaurang och drog vidare mot Österrike. Cyklingen gick bra och jag slog nattläger på en rastplats under ett betongbord med åskoväder i fjärran.

Jag hoppades att bordet skulle vara tillräckligt om det blev regn men när regnet kom vaknade jag av att det stänkte upp vatten i ansiktet på mig. Försökte vila lite till men fick snart ge mig av mot Brennerpasset och Italien.

Möttes av alperna efter soluppgången, ganska mycket trafik uppför Fernpass innan det blev mindre vägar ner mot Innsbruck. Klättringen uppför Brennerpasset var ganska seg och det var varmt, men det skulle bli mycket varmare snart.

När jag kommit in i Italien lyckades jag ta fel cykelväg vilket slutade med att jag fick cykla stig och även gå en bit för att hamna på rätt spår igen. Sedan väntade cykelbana ner mot Bolzano. På eftermiddagen lyckades jag och en bilist missförstå varandra vilket resulterade i att jag blev påkörd i sidan av en herre i en vit Golf. Jag gick i backen och cykeln fastnade med pedalen i spoilern på bilen. Jag trodde direkt att mitt lopp var över. Fick en ganska bra smäll på låret och händerna som jag tog emot mig med var rejält ömma. Utöver det så trodde jag att cykeln skulle vara okörbar. När vi fått loss cykeln så visade det sig att jag skulle kunna köra vidare även om bakväxeln och vevpartiet fått sig en ganska bra smäll. Jag blev fördröjd ett par timmar i väntan på Carabinieri och deras protokollskrivande.

När jag kunde lämna platsen började det bli kväll och mina händer var så ömma att det var svårt att hålla i styret ordentligt. Jag hade inga större förhoppningar om fortsättningen, rullade till Bolzano och tog än en gång in på ett hotell lite tidigare än planerat. Mat och några timmars extra vila gjorde gott och det gick att fortsätta på morgonen. Händerna var ömma och jag var tveksam till om det skulle gå att genomföra racet, men ett tramptag i taget och de blev bättre och bättre.

Min plan var att jag skulle komma fram till CP2 och klättringen uppför Monte Grappa tidigt på morgonen för att undvika den värsta värmen. Nu blev det inte så utan jag var där först mitt på dagen och fick ta mig an berget när det var som varmast. Klättringen var brutal och värmen gjorde den inte lättare. Trots mina problem så tror jag att jag stämplade som 29:a vid CP2.

Nerför berget och vidare mot Slovenien. Jag nådde inte hela vägen fram till gränsen på kvällen utan slog läger bakom en stängd bensinmack för några timmars sömn. Rullade in i Slovenien i gryningen, återupplevde del av sträckan jag körde 2015, passerade Ljubljana och beslutade mig för att klämma en pizza i Celje. Värmeböljan Lucifer gjorde att jag började få svårt att få i mig riktig mat utan det blev mest vätska och glass. Jag tänkte att jag behövde riktig mat men pizzan blev lite för bra. När jag fortsatte cykla kändes det som att kroppen kokade och jag bestämde mig för att kyla mig i en bäck med rinnande kallt vatten. När jag fått ner temperaturen gick det att fortsätta och jag slog nattläger i en skog strax innan gränsen till Ungern. I Ungern var många vägar förbjudna att cykla på men min planering funkade ganska bra och vid bara något eller några tillfällen tvingades jag till mindre omvägar. Jag tog mig in i Slovakien och beslutade mig för en natt inomhus med mat och tvätt av kläder och kropp. Jag tvättar upp kläderna i duschen för att så gott det går undvika skavsår. På hotellet var det MC-träff så jag var ganska uttittad i restaurangen när jag satt där i mina trikåer och slevade i mig spaghetti med köttfärssås. Nu var det inte så värst långt kvar till CP3 i Tatrabergen och jag kom fram under eftermiddagen efter att ha klättrat en hel massa höjdmetrar under dagen. Hotellet där kontrollen låg var placerat på en helt magisk plats. Bedårande utsikt omgiven av bergen med en fjällsjö precis intill. Jag stämplade och beslutade mig för att käka innan jag cyklade vidare. Jag beställde mat och gick ut och tvättade mig i sjön medan de lagade till maten. När jag kom tillbaka in var maten klar och jag mådde toppen igen. Stämplade vid CP3 som 25:a

Nu hägrade sista kontrollen och Rumänien. Återigen skulle Ungern passeras och nu var det brutalt varmt mitt på dagen. Jag såg att lokalbefolkningen duschade i blåa pumpar utmed vägen i byarna och gjorde likadant. Kallt vatten var annan timme gjorde susen. Jag blötte ner tröjan så höll den sig sval i någon timme innan den torkat och blev varm igen. När det var som varmast blev det ganska kort tid mellan bensinmacksstoppen för att fylla på med vätska och glass. Ganska ofta köpta jag två eller tre Calippo. Käkade en när jag cyklade och stoppade den andra under tröjan bak i nacken. Körde in i Rumänien på kvällen och lyckades hitta ett boende i Oradea som dessutom hade hämtpizza. Lyckan var total när jag nyduschad med nytvättade kläder kunde trycka en pizza på rummet innan jag sov några timmar. Vägarna jag hittat i Rumänien var ganska fina och utan alltför mycket trafik. Blev en natt till inomhus i Sibiu då det vankades regn och jag laddade upp för klättringen uppför Transfaragasan. Jag var ganska nära klättringen när jag tog kväll och skulle slippa klättra när det var som varmast. När jag började cykla runt 03.30 regnade det dock och ju närmare bergen jag kom ju mer regnade det. Klättringen blev en riktigt blöt historia och innan jag körde ner för berget till kontrollen klädde jag på mig regnställ och handskar. Försökte kolla telefonen för att vara helt säker på var kontrollen var men mina blöta händer hade stora problem att sköta telefonen. Stämplade dock som 25:a och unnade mig en frukost och lite klädtorkning innan jag åkte vidare mot Transylvanien. Nu var det bara spurten på drygt 100 mil kvar.

Foto Kristian Pletten @apidura
Foto Kristian Pletten @apidura

Hittade ett hotell där jag kunde torka till mina kläder och sova några timmar innan jag lämnade Rumänien. Upp tidigt som vanligt, cykla ett par timmar innan solen gick upp, bli jättetrött i gryningen och tvingas till en powernap i vägkanten, frukost på en bensinmack, rutin, rutin. Dagarna går i varandra men nu passerades ett hörn av Bulgarien innan jag var i Serbien. Träffade två andra cyklister och vi käkade middag på McDonalds i Nis innan vi enskilt rullade vidare.

Jag stannade och sov i kanten på en åker. Vägen till Makedonien gick över ett mindre berg på riktigt dålig väg, en väg som blev ännu sämre väl i Makedonien. Nu var det inte långt kvar och jag började längta efter att få det här avklarat efter snart två veckor på flykt genom Europa. Tyvärr hade jag gjort ett riktigt dåligt vägval efter Veles och dragit min rutt över ett 1100 meter högt berg med en riktigt dålig grusväg. Underlaget var mjukt, sandigt, stenigt och i princip ocykelbart. Det var dock som den perfekta fällan med inledningsvis väldigt fin asfalt upp till 400 meters höjd och en riktigt lång väg tillbaka och runt om man skulle valt att vända om. Istället sögs jag längre och längre in i fällan och det slutade med att jag puttade cykeln in i mörkret timme efter timme.

Sent på kvällen vid 23-tiden beslutade jag mig för att slå läger några timmar på 900 meters höjd. Jag tänkte att det skulle hinna ljusna innan jag tog mig ner och försöka minska risken för haveri. När jag sovit nån timme vaknade jag och hörde någon gå på vägen, tittade upp och såg Ian som jag tidigare käkat burgare med. Han kämpade också med det dåliga vägvalet och när jag några timmar senare fortsatte gå så passerade jag hans nattläger. Jag tappade säkert flera timmar och några placeringar på det här dåliga vägvalet. Lyckades dock ta mig ner, in i Grekland och kämpa mig närmare målet. På kvällen trampade jag uppför den sista backen och möttes av utsikten ner mot Meteora i solnedgången och nerförsbacken till målet.

Jag gick i mål efter 12 dygn och 20 timmar på en preliminär 25:e plats. Sliten, tom och nöjd möttes jag av andra cyklister och funktionärer utanför Hotel Divani. Vinnaren James Hayden gav mig en kall öl och jag kunde för första gången på nästan två veckor slappna av.

 

//Daniel – Team Outnorth Adventure

Kommentarer är avstängda.