VM Adventure Racing, del 2 av 2

Sträcka 7, 8, 9 (Dygn 3)

Efter lite välförtjänt vila på en halmbal i en lada så laddade vi på med energi och vätska för ytterligare en rejäl utmaning. Drygt 30 mil cykel med ett kortare avbrott efter 5 mil för att utforska en grotta och fira oss från en hög klippa. Cyklingen fram till detta var otroligt fin och avslutades med downhillcykling på perfekt preparerade stigar. Vi fick alla lite extra glädrerus i kroppen när vi susade nerför de smala stigarna. Grottkrypningen var maffig, en ca 250m lång grotta som vattnet spolat ur under många år. Kvar fanns ett stort utrymme att krypa fram igenom. Firningen var en klassisk multisportfirning. Upp på ett ashögt berg, på med sele och fira ner. Det gick utan några problem och vi njöt av utsikten på natten.


Efter detta gav vi oss nu ut på den rejäla sträcka (270 km!) där vi skulle komma att cykla tvärs över The Great Plains i strålande solsken och dryga +40C. Det fanns inte ett enda träd att söka skugga under och den lilla vätskestationen man byggt upp för tävlingen erbjöd härligt skydd om än för bara några minuter. Det var en helt fantastisk upplevelse att få cykla den här sträckan och den blev en av mina (Christers) favoriter på hela tävlingen!

Sträckan avslutades med några timmars promenerande i oändliga sanddyner i jakt på någon av alla vägar som fanns med på kartan men som i verkligheten försvunnit för många år sedan. Minnet är ungefär som den här bilden:
Sand, sand, lite cykelljus och allmänt suddigt.

Laget behövde ta en powernap innan vi nådde fram till växlingen och då vi låg i vägkanten kunde vi på långt avstånd höra vargarna som ylade. Vilken avslutning på en fantastisk sträcka!

Sträcka 10, 11, 12, (Dygn 4 och 5)

70km Packraft och 54km cykel med 1900 höjdmeter.

Efter att ha sovit två timmar i Bivybag:arna på näst sista TA efter långa paddlingen, så gav vi oss nu ut på sträcka 10, Packraft. Sträckan började med 8km trekking längs led ned till Pathfinder-sjön som vi sen skulle paddla över. Som så många gånger innan så fanns det ingen stig utan det blev mestadels obanat ner mot kontrollen vid sjön. Vi hade lag runt i kring oss åt alla håll som alla valde lite olika vägval ner.

Vi spikade kontrollen, (som vi senare fick veta att många haft svårt att hitta) och blåste upp båtarna och gav oss ut.

Vinden låg nästan rakt i ryggen och våg-höjden ökade ju närmre mitten av sjön vi var. Till slut så var vågorna 1m höga. Båtarna krängde med vågorna framåt och fick ibland något som liknade surf. Cecilia och jag (Christian) delade på några chokladbitar och bars och drack så mycket vi kunde för att vätska upp ordentligt nu när vätska inte var någon brist.

Vi kom fram till andra änden av sjön, stämplade en kontroll, lyfte förbi en damm och började paddla strömmande vatten ner genom en canyon. Nu blev det mer strömmande vatten, klass II-fors, och vi fick lyfta förbi några hinder som var ofarbara. Det tog lång tid att lyfta tack vare den stökiga terrängen runt vattnet, till slut tryckte vi oss fram i vattnet för att behålla farten.
Vi var anvisade till att ta upp båtarna och trekka vid en kontroll, där fick vi ta ett matstopp för att Christer som kände sig lite energilåg och trött, skulle få i sig ordentligt med energi inför 10km trekk med packraft:arna. Det hade nu hunnit bli mitt på dagen och solen tryckte ordentligt med värme ner mot oss. Jag och Mats turades om att bära båtarna och paddelväskan. När vi äntligen kom fram till ilägget, så var Christer så varm och omtöcknad att han inte reagerade på våra protester när han rusade ner i vattnet för att doppa hela sig, vi började pumpa upp båtarna och Christer kom upp, men la sig bredvid den ena båten och började skaka ohejdat, vi börjar förstå att något är fel, frågar ”hur är det Christer?” Inget svar, bara skakningar, vi förstår att vi får gå över från att starta nästa paddling till att rädda Christer från någon form av överhettning/nedkylning. Cecilia sätter sig bakom och vi drar upp honom i en halvsittande position så att vi kan få i honom vätska och mat. Jag (Christian) paddlar ut en bit för att få tag i hyfsat klart vatten, kommer tillbaka. Christer är nu kontaktbar, men helt osammanhängande och som ett litet barn i uttrycken. Vi inser att han kommer komma tillbaka men att vi behöver jobba ett tag med vätskeersättning och energi.
Efter ca 1h är han pigg nog att sätta sig i båten för att fortsätta att äta och dricka. Vi hinner knappt ut på sjön innan det drar in en åsk-regn-storm både bakom och framför oss, ja det var bara rakt över oss som det inte åskade just då. Vi tog upp båtarna för sista lyftet på sträckan, men åskan närmar sig mer och är nästan rakt över oss, vi har några elledningar att passera, vis av erfarenheterna från EM i Spanien (då vi sprang under elledningarna, rakt under åska och i efterhand fick veta att det var riktigt obra) bestämmer jag att vi söker oss lågt och tar regnskydd under båtarna och låter den värsta åskan passera oss lite. Folk i bilar stannar och frågar om de får skjutsa oss någonstans, men tyvärr får vi inte acceptera den hjälpen, det hade blivit fusk att få skjuts med ett motordrivet fordon, vi tackar snällt nej.

Glada men kalla och blöta

Efter ca 15min kan vi fortsätta. Vi stämplar en kontroll och träffar på en kvinna som jobbar på en skola, vi får låna gympahallen för att värma Christer, hela tiden äter och dricker för att återfå sin kapacitet, och ta ett nytt beslut om hur vi ska köra vidare med honom på ett säkert sätt. Vi inventerar den mat vi har kvar, försöker få i Christer det mesta, delar på resten själva. Vi bedömer att vi kan fortsätta paddla.

Skönt med tillfälligt skydd i åskovädret

Efter någon km på floden så kommer vi till en damm, vi lyfter förbi den. På andra sidan strömmar vattnet mer än tidigare, det har hunnit bli mörkt, vi provar att paddla, men det går lite för fort i mörkret för att det ska kännas säkert att paddla med en person som inte är fullt frisk och eventuellt inte kan ta hand om sig själv och sina kamrater ifall vi välter i forsen i strandade träd eller liknande. Dessutom är en pannlamps-ljus-kägla är otroligt liten när man forsar fram i bullrigt vatten, om något då går fel, så kanske vi inte skulle ha marginalerna på vår sida, vi vet ju inte vad som väntar på oss nedströms. Vi beslutar oss för att sova bort mörkret av säkerhetsskäl. Vi skickar ett meddelande på Yellowbricken (GPS-tracker och sattelitkommunikationsenhet) om att vi är ok, men en är sjuk och att vi fortsätter på floden imorgon.

Vi slänger av oss alla blöta kläder och hoppar ner i Bivybag:arna, det börjar regna igen, Christian offrar sig och går upp och lägger båtarna över oss, vi sover.

De e ljust, vi kan fortsätta

Dag o gå upp! ”Det ska vara ljust på riktigt först” säger Mats : ) Övriga får fem minuter till, nu är det ljust!
Vi paddlar några mil till sista TA. Växlar till cykel, får varmt vatten i halv-liter-flaskor av arrangören, testar att hälla det i Peronin, mm wow! Ny favorit. Vi ger oss iväg med relativt gott mod får man säga. Vi rullar ”Belgisk kedja” ingen energi får spillas nu, vi ska nog återta några placeringar på denna sista sträckan minsann. Sista höjden är Casper Mountain och regnet har gjort grusvägen till cement-lera, hjulen beter sig som snöbollar man rullar i kramsnö, leran nyper i ramen, man får kliva av och rensa. Många orkar inte cykla i det tvära leriga motlutet, men vi kämpar på. Jag (Christian) snoddar Christer och känner mig pigg, vipps så är vi uppe på asfalt igen inte allt för långt ifrån toppen. Jag får syn på ett lag framför oss, hojtar till de andra att nu kämpar vi och tar dem innan mållinjen, vi biter i lite till. Vi spikar näst sista kontrollen uppe på Casper Mountain, jag hojtar att vi ”bara” ska dra upp armvärmarna (mot vindkylan) innan vi kör ner för att spara tid och knappa in på laget där framme.

Cyklingen var riktigt vacker, även om vi inte orkade med att uppskatta tillvaron hela tiden

Vi kör fort ner och spikar sista kontrollen med, när vi svänger in mot mållinjen ser vi laget framför gå i mål!! Attans så nära! Vi går i mål på en preliminär 21:a plats, trots ganska allvarlig sjukdom i slutet av tävlingen. Det är inte ovanligt att man får bryta för liknande om man inte tar hand om det på rätt sätt.

Vi mottas av funktionärer och medtävlande som följt vårt debacle mot slutet, och vi får kall öl och Buritos, hurra!! Och kanske bäst av allt vi får sitta ner och prata om vad vi varit med om utan att behöva skynda vidare någonstans : D

Tack allihop!
//Outnorth Adventure Team