TEL: 0480-94 000 Mån-Tor. 9-19, Fre 9-16
 
Välj varumärke...

Toppsäljande varumärken

  • The North Face
  • Haglöfs
  • Didriksons
  • Fjällräven
  • Bergans
  • Woolpower
  • Osprey
  • Houdini
  • Suunto
  • 2XU
  • Arc'teryx
  • Salomon
{{cartModel.aHeader.qty_order}}
{{aProduct.item_data.name | truncate:26}}
{{aProduct.item_data.price_sum_formatted.incl}}
{{aProduct.item_data.brand}}

{{aProduct.item_data.name | truncate:26}}

Färg: {{aProduct.item_data.color}}

Storlek: {{aProduct.item_data.size}}
Antalet har ändrats till aktuellt lagersaldo
{{aProduct.item_data.quantity}}
{{aProduct.item_data.price_sum_formatted.current}}
{{aProduct.price_org_sum_formatted.current}}

{{aProduct.item_data.name}}
{{aProduct.item_data.price_sum_formatted.incl}}
{{cartModel.aList.sh.item_data.name}}
{{cartModel.aList.sh.item_data.price_sum_formatted.incl}}
{{cartModel.aList.pa.item_data.name}}
{{cartModel.aList.pa.item_data.price_sum_formatted.incl}}
Totalt {{cartModel.aHeader.total_formatted}}
 

Bakom kulisserna
på Outnet

Outnet blogg

Om outdoorbranschen, produkter och livet på Outnet. 

Vem orkar jobba elva månader om året liksom?

Published: 2012-04-26
 
Då följer fortsättningen på paddlingen utmed Rio Bocay i Nicaragua:

Dagarna flöt samman. Den första dagen kunde jag hålla reda på. Antagligen dag två också. Sen flöt det ihop till en enda massa av vatten, forsar, klippor, stekande sol, byar, majsfält, fickor av regnskog. Jag är lite osäker på vilken dag det var när vi såg krokodilen ligga och sola sig på en gyttjig strandbank. Bilden i mitt inre är knivskarp, den blir ofta det när man sitter i en liten gummiflotte och ser en krokodil en bit bort. Bilden är fortfarande knivskarp. Men vilken dag det var kan jag inte längre minnas.

Den andra natten blev jobbig, men intressant. Vi campade i en by. På stranden nedanför en brant slänt där frodigt grönt gräs växte. Kortklippt av betande nötkreatur. Vi frågade om vi kunde campa där. De svarade ja. Hade vi vetat att vi skulle bli omringade av byns alla invånare hade vi nog fortsatt paddla. Efter en lång dag är jag ofta trött och vill ha lugn och ro. Det fick vi inte denna gång. När vi gått in i våra tält gick en del av byns invånare hem, men något dussin stannade kvar. Några av dem satt tysta en meter bort när vi lagade mat. De studerade oss när vi åt den. De gav varandra korthuggna kommentarer på mayangna om saker vi gjorde, och ibland blev resultatet att de sprack ut i skratt. Jag kände mig en aning otrevlig när jag drog ner tältabsiden. Men jag tycker det är svårt att bli studerad när jag äter. Maten växer i munnen och jag förlorar aptiten. De skulle ha gjort likadant om rollerna var ombytta. Och jag skulle också ha gjort likadant om nämnda roller verkligen var ombytta. Då skulle jag ha stirrat på nykomlingarna som paddlar med båtar av luft. Min nyfikenhet är min största drivkraft och bakomliggande faktor till mitt resande. Min nyfikenhet är nyckeln till varför jag lever på det sätt jag gör. Det och min lathet. Vem orkar jobba elva månader om året liksom.
Vi lade oss för att sova och kanske trodde vi att vi skulle bli lämnade ensamma. Men det tyckte inte byns invånare. De placerade ut två män utanför våra tält som vaktade oss hela natten. I en gest av antingen välvilja eller paranoia. Dessvärre pratade de högt och skrattade, vilket resulterade i mindre god nattsömn. Någon gång väckte de oss för att ställa någon fråga. Till exempel huruvida vi var trötta. Till sist slutade våra övervakare att vaka och somnade. Deras snarkningar ekade genom natten. Dagen efter skojade jag och sa att jag hellre rånas av flodpirater, än att campa i en by igen. Sen blev jag tyst, för i tanken hade jag återigen börjat reflektera över varför jag egentligen inte kunde se skillnaden mellan eventuell välvilja och givmildhet med paranoia eller mild xenofobi. -Herre gud, tänkte jag. Har inte mina resor lärt mig något? Men jag hade tyvärr även under resten av tiden fortsatt svårt att läsa av människorna som levde längs den magnifika floden.

Bocayfloden ligger i utkanten av det berömda Bosawasreservatet som enligt källor är det största regnskogsområdet på västra halvklotet efter Amazonas. Namnet Bosawas kommer förövrigt från BOcayfloden, SAslayberget och WASpukfloden. Men tyvärr måste jag erkänna att jag blev en aning besviken på området. Antagligen för att det inte finns vägar i området. Och eftersom det inte finns vägar sker all transport på floderna- och det är längs floderna människorna bor och det är där deras boskap betar. Längre in i området finns den vildmark jag trott att jag skulle få uppleva. Men där jag hade föreställt mig att få se tät skog som hängde ner över floden fick jag påfallande ofta istället beundra ett dussin kor som betade på ett ängsliknande landskap. Men tro inte att jag inte tyckte om det ändå! Det var mycket intressant och mycket vackert. Och faktiskt ett mycket mer svårtillgängligt område än turen på Nigerfloden. Nigerfloden var dock mer strapatsrikt, äventyrligare och mycket mer ansträngande. Men om något skulle ha gått snett på Nigerfloden kanske det skulle ha handlat om en lång dagsvandring för att komma till civilisationen. Nedre Bocayfloden var betydligt mer avlägset. Känslan av att vi var djupare inne i något som jag inte riktigt kan sätta ord på, var mycket starkare på Bocay än på Nigerfloden. Kanske var vi åter på väg mot mörkrets hjärta.

Djurlivet bestod mest av fåglar. Inte de mest storslagna arorna utan en aning mer anonyma varianter. Ofta slutade vi paddla när någon mer imponerande art närmade sig för att i stället följa den med blicken tills den var försvunnen. En händelse jag minns väl var när en enorm brun rovfågel flög förbi precis ovan oss med en stor grön ödla i näbben. En annan kul grej var de två ljusbruna sköldpaddor som vi såg sittandes på en klippa i vattnet. Tyvärr var de lättskrämda och försvann snabbt ner under ytan när vi kom närmre. Annars var det mest insekter det handlade om. Vid frukosten en dag satt ett dussintal bönsyrsor på en trädgren. De var mycket små, bara någon centimeter långa. Enligt wikipedia kan Bosawasområdet härbärga så många som 200 000 olika insektsarter, så det finns en hel del att upptäcka för er som brinner för dessa små krabater.

Vi fortsatte nedför Bocayfloden i våra båtar. Tack vare strömmen flöt vi snabbare än vad vi hade räknat med. Våra rutiner angående mat och dryck skilde sig inte så värst mycket från våra rutiner i Guinea. Vi vaknade, packade ihop och paddlade en bit innan vi stannade och drack kaffe. Efter ytterligare en stunds paddling åt vi frukost vilket bestod av havregryn utblandat med flodvatten, pulvermjölk och chokladpulver. Som snack åt vi mest kex och russin och på kvällarna ris och tonfisk. I Guinea hade vi inget kök med oss utan tvingades samla brasved inför varje måltid - här hade vi med oss gaskök, vilket gjorde livet än lättare. Nästan oförskämt lätt.
Vi hade gjort upp en plan angående natthärbärge. Helst ville vi campa för oss själva, bortom synhåll från allt och alla. Skulle det visa sig omöjligt, så var det näst bästa alternativet att fråga om lov vid ett ensamt hus. Det sista och minst tilldragande alternativet var att fråga i en by. Natt nummer tre valde vi alternativ nummer två. Ett ensamt hus dök upp på den västra flodbanken i skymningen. Helen, stack upp och frågade. Det var alltid hennes jobb. Jag är övertygad om att människor världen över har svårare att säga nej till en kvinna som ber om hjälp, än till en skäggig snubbe som mig. Det svider lite, men så är det. Mitt jobb var att vakta båtarna under tiden. Det krävdes föga intellektuell färdighet för den saken. Efter en stund ser jag hur Helen tittade ner på mig och gör tummen upp. Bra. Sovplats fixad. De två barnen i huset hjälper till att bära upp våra saker.

Fortsättning följer såklart! Titta snart in igen!
Logga in för att kommentera bloggen.
Copyright © 2008-2014 Outnorth - web02