210 mils berg-och-dalbana på Irland

Då var jag hemma igen efter ett av årets två stora cykeläventyr,Transatlantic Way Race på Irland. Tävlingen var en ca. 240 mil lång utmaning i huvudsak längs the Wild Atlantic Way. Det var första upplagan och upplägget var osupportat och solo dvs. det finns inga depåer eller etapper utan man löser själv mat och sömn långs vägen utav det som finns tillgängligt för alla. Jag ville vara med och köra om det och siktade mot topp 5 och hoppades på att kunna klara av banan på 7 dygn.

Uppladdningen kunde varit bättre, övning på jobbet veckan innan och självklart blev jag förkyld, med hosta och någon dags feber. Laddade upp i Dublin med det jag kunde hitta på apoteken men blev inte av med hostan. Starten gick strax efter 10 på fredagen och knappt 30 cyklister rullade ut ur Dublin på väg norrut.

IMG_4989

Huvuddelen drog iväg på N2, en större väg som gick hela vägen till Derry och första checkpointen. Jag hade valt mindre vägar som visade sig ta längre tid och jag tror jag låg runt 12:e plats när jag stämplade i Derry på kvällen efter 23 mil. Nu väntade Wild Atlantic Way och ganska snart vek vi av in på småvägar och möttes av de brutalt branta backarna längs kusten. Trots kompaktvevparti och 11-32 kassett så fick jag gå i de brantaste backarna.

IMG_5019

Första utkikspunkten Malin Head passerade jag i beckmörker och fortsatte nöta småvägar tills klockan var 02.00 då jag kröp ner i bivybagen bredvid en husbil för ett par timmars sömn. Strax före 05.00 var jag igång och cyklade igen och låg nu på femteplats tror jag.

IMG_5022

IMG_5026

Matade på hela lördagen med bara något stopp för mat. Jag höll tillbaka tempot lite för så fort jag flåsade så hostade jag. Kanske bara var bra då det då det förmodligen inte skulle vara någon större fördel att bränna för mycket krut så här tidigt. På kvällen började det regna och jag försökte komma in och sova några timmar inomhus. Efter ett par försök på fullbelagda B&B så hamnade jag på en soffa där det var fullt ös runt omkring. Sov någon eller kanske två timmar innan jag vid midnatt drog ut i regnet igen. Jag låg nu trea tror jag och blev sannolikt lite pressad och väl entusiastisk över att det gick så bra.

IMG_5031

IMG_5079

Jag hade sedan en fantastisk förmiddag på Achill Islands där solen tittade fram och jag kände mig pigg och upprymd. Vilken otroligt vacker plats och vilka cykelvägar. Brutala men enormt vackra och med lite trafik.

IMG_5146

Efter detta så fick jag under eftermiddagen min första släng av tröttheten, var tvungen att stanna och sova en stund i vägkanten och började nu räkna på om det skulle vara möjligt att nå färjan till Kerry kommande kväll. Sista gick 21.00 och jag passerades nu av Skotten John som var piggare och hade mer tryck i benen.

Dagen fortsatte segt så jag beslutade mig för att hålla tillbaka och gå för morgonfärjan klockan 07.00 istället. Passade på att äta ordentlig mat och tog en natt inomhus och bunkrade lite sömn.

IMG_5182

Kommande dag passerades Galway och jag fyllde på ordentligt på McDonalds innan jag cyklade förbi Cliffs of Moher och tog in på ett Surfhostel i Lahinch. Här fick jag säng, ris och grönsaker samt frukost för 15€, helt perfekt för en smålänning. Upp klockan 03.00, frukost och iväg för de dryga 6 milen till färjan. Var framme 06.30 och fick sällskap av både arrangören Adrian och hårdingen Paula samt mediateamet. Efter den korta färjeturen så blev det lite mer filmning och vi fick göra ett kort stopp för att de skulle få till en drönarsekvens med oss tre.

IMG_5337

IMG_5348

Mitt vänstra knä hade smärtat under någon dag men nu under den femte dagen blev smärtan avsevärt värre. Jag kunde inte längre ställa mig upp och ta i för då gjorde det brutalt ont. Stannade, åt ordentligt, vilade lite och provade igen men fortfarande samma ettriga smärta. Med tankarna på nästa race, the Japanese Odyssey redan i september blev jag orolig för att ta sönder något i knät som skulle förstöra det äventyret. Efter att ha tvingats till att gå i än fler backar fattade jag beslutet att avvika från rutten. Det var tillåtet att shortcoursa i utbyte mot strafftid så jag valde bort avstickaren ut mot Dingle och rullade istället sakta mot Killarney. Tog in på ett B&B, käkade ordentligt, tröstade mig med en svart irländsk öl och la mig för att sova i 10 timmar för att fatta nytt beslut på morgonen. Natten var bedrövlig, värk i knäna, hostade, frös, svettades, var uppe och kissade tre gånger innan klockan ringde för frukost. Linkade ut till frukosten, käkade och bestämde mig för att ringa SAS och kolla om det gick att flyga hem tidigare, vilket som väl var inte var möjligt. Bestämde mig för att försöka cykla de 9 milen raka vägen till målet utanför Cork. Packade ihop mina prylar och tog med mig cykeln nerför trapporna och ut på gatan. Nu hände ett av de mäktigaste ögonblicken på tävlingen. Direkt på trottoaren kom en vithårig äldre man i målarkläder fram och beklagade sig för att jag skulle behöva cykla i regnet. Jag svarade med att det inte var något vidare målarväder heller och sa därefter att vädret var mitt minsta problem då knät gäckade mig. Då frågade mannen om jag trodde på Gud, varpå jag svarade att det gjorde jag väl kanske inte så värst mycket. Han gav mig då en liten broschyr som det stod Faith på, välsignade mig och sa att det skulle gå bra att cykla vidare. Sedan gick han iväg med sina målarprylar.

IMG_5374

Jag tänkte direkt, upp till bevis då. Jag testar, 45 mil istället för 9. Ut på banan igen, hoppa över Ring of Kerry men i övrigt skulle jag försöka fullfölja rutten. Det märkliga var att knät verkade fungera hyfsat. Det gjorde fortfarande ont, men det var hanterbart. Jag tog det lugnt, försökte köra på lätta växlar, tog mig tid till att stanna och njuta, drack lite mer kaffe, åt mer glass och hade en fantastisk avslutning på loppet.

IMG_5418

IMG_5433

 

IMG_5447

Näst sista natten bodde jag på ett av Irlands förmodligen mysigaste B&B. Med 27 mil kvar svängde jag in hos Mary på Sheeps Head vid runt 21.00 på kvällen. Mary hyrde ut ett rum i sin över 300 år gamla stuga och hon var en riktig bullmormor. Vi tillbringade hela kvällen i hennes vardagsrum med att dricka te, äta hembakade scones med sylt och prata om allt möjligt. Efter 23 tyckte jag att jag var tvungen att gå och lägga mig, men inte förrän hon hämtat salva till mina knän. 07.30 åt vi en underbar frukost med mer hembakt, färska ägg och jag fick med mig en burk med hemgjord sylt som Mary tyckte jag skulle bjuda min familj på när jag kom hem.

IMG_5490

Sista 27 milen körde jag i ett svep, stannade för midsommarlunch, fish n chips och Guinness, och åt även en riktigt stor macka till middag. Vid midnatt stämplade jag på Checkpoint 2 i Kinsale och 01.45 efter 7 dygn och 16 timmar var jag framme vid Barney Castle Hotel och målet. Hotellet var i princip stängt, barpersonalen gjorde sitt bästa för att köra ut personer för att kunna låsa. De utlovade rummen på hotellet där vi skulle få sova efter målgång var upptagna. Jag tiggde till mig att få sova i lobbyn och fick lov till det. Blev bjuden på en halv öl av några av Irländarna som skulle fösas ut innan jag kröp ner i min sovsäck bredvid receptionsdisken. Besviken över att det inte blev riktigt som jag tänkt men ändå rätt nöjd över att jag fick avsluta loppet på ett bra sätt.

IMG_5667

 

Daniel – Outnorth Adventure Team

Kommentarer är avstängda.