6759 Meter över Havet

Ni kommer ihåg hur det var. Vi befann oss i Refugio Veladero på 4400 meters höjd där vi till hälften tog skydd för det ostabila vädret, till hälften acclimatiserade oss inför kommande stordåd på hög höjd. Var tionde minut gick vi ut för att se om vädret visade tecken på bättre humör. Vi blev ständigt besvikna. En ödesmättad stämning la sig över refugion och efter några timmars väntan beslöt vi oss för att stanna över natt. Jag slog upp mitt tält och la mig och läste en pocketbok av Mons Kallentoft som jag hittat i Mendoza. Tim väntade någon timme och fortsatte med att var tionde minut kolla till vädret. Till sist förstod även han att det aldrig är för sent att ge upp – och satte upp sitt tält bredvid mitt.

Dagen efter var vädret bättre – men inte bra. Vi gav oss iväg, vi skulle ändå inte nå några högre höjder under dagen och vädret skulle garanterat bli bättre ju längre tiden gick… I alla fall resonerade vi så. Vi svängde av huvudvägen längs ett förvånandsvärt tydligt spår – och den där känslan av äkta äventyr dök upp. Samma känsla som fanns under paddlingen på Nigerfloden i Guinea, alpacka(raft)trippen utför den extremt avlägsna Rio Bocay i La Mosquitia i Nicaragua, och den hårda turen i de förbjudna Altun Shan-bergen i Kina. Så här känns äventyr, tänkte jag. Ett sug i magen, adrenalin, smånervösa hostattacker då kroppen undermedvetet ställer in sig på ett fysiskt helvete. Det är samma visa varje gång. Troligen hade jag ungefär samma känslor varje morgon i Etiopien när jag förberedde mig för dagens kommande gatlopp.

Vägen var till en början betydligt bättre än enligt de flera-år-gamla-rapporter som vi kommit över. De flesta, näst intill alla, av de få turister som tar sig till området är inte bergsklättrare, utan vanliga naturälskare på väg till Caldera del Inca – den högst belägna vattenfyllda vulkankratern i världen. (Personligen älskar jag sådan nördinformation i limbon mellan statistik och anekdot. Jag kan troligen snart doktorera i ämnet). Troligen blir spåret mer likt en riktig väg år efter år. Fast efter en stund blev vägen sämre, främst på grund av klassiska formationer i tvättbrädesskepnad. Vi hade verkligen inte bråttom så vi ledde nog cyklarna mer än vad som egentligen var nödvändigt. Kriget fick vänta, vi satte oss på marken och åt lite kex istället för att erövra storslagna berg.

Efter att vi rundat en större kulle som hade legat som en måltavla under den största delen av dagen började vi klättra upp för den breda torra floddal i vars botten den lilla grusvägen letade sig fram. Efter någon timme tyckte vi det var för jobbigt att släpa på cyklarna och vi letade reda på en plats där vi dumpade dem. Sen tog vi nattvila. Höjden var cirka 4750 meter över det stora blå.

Dagen efter spände vi på oss våra tunga ryggsäckar och började vandra. Det var skönt och kul att göra något annat än att cykla. Vi följde en liten torr flodådra tills vi kom ut på en större slätt full med fotbollstora stenar. På andra sidan slätten såg vi en liten glaciär, kanske tre kilometer bort. Vi tog sikte på den. Väl framme fyllde vi på vatten ur en liten bäck som rann ut ifrån glaciären. Sen forcerade vi en brantare sluttning och tjänade kanske hundra höjdmeter. Efter slänten bredde ännu en stor slätt ut sig. Vi vandrade även över denna och på andra sidan satte vi upp tältläger. Höjden var cirka 5380 meter över världshaven. Under den tidiga kvällen drog moln in och under en timme föll snö på våra tält, det var perfekt för man kunde bara sträcka ut armen genom tältöppningen och fylla kastrullen med snö som efter en stund på gasköket hade förvandlats till vatten. Nästan som att ha rinnande vatten direkt till sitt hem. Men det är väl så framtiden ser ut. Kanske kan man då bara vrida på en kran och plötsligt ha rinnande vatten. Futuriskt, men inte omöjligt. Efter snön dök en regnbåge (snöbåge?) upp på himlen och det var mycket vackert med de jättelika bergen i bakgrunden.

Dagen efter fortsatte vi vandringen upp. Vi nådde foten av själva berget och satte till sist upp tälten på 5940 meter över det flytande skräpet i havet. Jag var trött och led en aning utav höjden, men det var så vackert och häftigt att jag fick kraft bara genom att vara där. På kvällen började det blåsa rejält och det höll på hela natten och en bit in på förmiddagen. Toppförsöket ställdes in och istället tillbringade vi dagen läsandes i våra tält. Min aptit var borta och att få i sig en portion nudlar tog över en timme. Ändå tvingade jag mig att äta så mycket jag bara kunde.

Efter två nätter på strax under 6000 meters höjd var det skönt att komma iväg. Eller skönt är kanske fel ord – det var rätt jävligt att gå upp vid 05:00, tvinga i sig lite mat och ta på sig massa kläder och börja vandra uppför i mörkret med enbart pannlampan och ett tyst svagt månsken som ljuskälla. Men det var skönt att slippa ligga i tältet och frysa. Efter en stund började solens strålar tränga undan mörkret och utsikten var som ifrån en annan värld. Vilket det på många sätt faktiskt var.

Uppe på över 6500m började jag bli för trött för att njuta av vyerna och allt handlade om att ta ytterligare några steg framåt och uppåt. Efter en mycket brant sluttning kom vi upp till toppplatån och vi var tvungna att vada genom djup snö för att komma fram till den första toppen, som vi gick runt för att nå huvudtoppen. Ett tag var jag helt förbi av trötthet. Tim var starkare än jag och han blev eld och lågor när han såg att toppen var inom räckhåll och drog iväg likt en raket. Han ropade tillbaka och sa att det inte var långt kvar. Jag kämpade vidare och såg minuten senare att han hade rätt. Det var bara den sista biten av topppyramiden kvar. Jag visste att vi skulle komma upp och att vi hade gott om tid – så jag plågade mig inte i onödan, utan tog lång tid på mig. De sista stegen var ljuvliga, men branta, tröttheten värkte som en elak sjukdom, och på min högra sida fanns bara tomhet. Jag styrde in åt vänster och sparkade in spetsen på kängorna i snön för att få grepp och jag såg hur Tim stod på toppen och log och filmade mig. Jag slogs och slogs men näst sista steget upp till toppen var förrädiskt och jag sjönk ner till knät i snön och ramlade. Upp igen och något enstaka steg och där stod jag till sist, på den fjärde högsta toppen i världen utanför Asien, den så sällan klättrade, Bonete Chico 6759 meter över havet, tio dagar efter att vi lämnat Villa Union. Ljuvligt. På vägen ner svor jag att jag aldrig mer skulle klättra ett berg i hela mitt liv. Det är helt enkelt för jobbigt.

Jag var rejält trött och jag hade ont i tårna från kängorna och Tim hade säkert varit i sitt tält i en halvtimme när jag ragglade in i mitt. Vi kokade te och sov i en timme. Sen packade vi ihop och gick de åtta kilometerna fågelvägen till våra cyklar. Jag hade återhämtat mig enormt på en timme och det jobbigaste på vägen ner var tyngden av ryggsäcken mot mina axlar. Vi kom ner runt 20:00 och hann precis sätta upp tälten innan det var solens tur att ge vika för mörkret. Det hade varit en lång dag. Jag sov gott.

Vi tog oss tillbaka till Refugio Veladero dagen efter. Vi sa hej då till varandra, Tim skulle tillbaka till Argentina för att ordna upp lite pappersjobb, medan jag tog sikte på mitt 84:e land i cykelsadeln; Chile. Det första jag gjorde efter att vi tagit avsked var dock att gräva upp fem liter vatten som vi hade grävt ner. Jag kunde inte låte bli att fundera över vem jag egentligen hade blivit, förvandlats till, efter alla resor de senaste 13 åren. Jag stod ensam längs en öde bergsväg på 4400 meters höjd och grävde fram vatten som jag grävt ner nästan en vecka tidigare. Brukar man göra så här tänkte jag. Gör vuxna människor så här? Är detta ett normalt beteende? Jag kommer ihåg nästan sex år tidigare då samma sorts tankar dök upp under tiden då jag smög från buske till buske i gränstrakterna mellan Botswana och Namibia bara för att ingen bil skulle upptäcka mig när jag hoppade över ett stängsel till en fin lägerplats som jag inte kunde motstå. Brukar vuxna människor gömma sig bakom buskar, tänkte jag då. När gömde du dig bakom en buske senast? Hur som helst tog jag bara två liter och lämnade resten till andra resenärer inne i refugion.

Då Tim cyklade åt ena hållet och jag åt det andra innebar detta nästan garanterat att en av oss skulle få medvind. Jag vill inte avslöja vem av oss som fick den hjälpande handen, men det var i alla fall inte jag. Under resten av dagen cyklade jag så gott det gick med backar, motvind och krampkänningar i vaderna. De var inte riktigt sig själva sen pärsen dagen innan. Vägen slog ständigt nya rekord i skönhet. Karg, öde natur, med färger som är mycket ovanliga i naturen, bergen var ibland täckta av ränder i olika färger och jag tyckte mig till och med kunna ana blå eller lila strimmor i stenarna. Sällan har något liknande skådats i naturen. Som en regnbåge, för evigt fastetsad i bergssluttningarna. Jag nådde Paso Pircas Negras och Argentina blev Chile. En nerförsbacke och en lång seg uppåtgående motsvarighet tog mig till Abra Pircas Negras – den högsta punkten längs den chilenska sidan av vägsträckan.

Efter passet var det slut med de höga höjderna och under en lång stund rullade jag nerför i några av de mest häpnandsväckande sträckor jag någonsin färdats på. Den fick det allra högsta betyget av mig, vilket som alltid utmärkte sig genom att jag högt för mig själv utbrast ett vördnandsfullt ”Det. Var. Som. Fan.” Bara en handfull vägsträckor har belönats med det betyget genom åren. Den senaste var vägen från tunneln ner till floden i västra delen av Zion National Park i Utah i USA. Om jag började lipa av upplevelsen låter jag vara osagt.

På kvällen kom jag ner till den Chilenska gränsstationen. Det var onsdag och gränsen är endast öppen mellan torsdagar och söndagar (dessutom bara under januari och februari och det går ingen public transport och Lonely Planet skriver högst troligen inte ett ord om området, så vill ni resa här: Planera noga!). Jag frågade karabinjärerna om jag kunde slå upp tältet i väntan på stämplarnas ankomst -men de sa att jag kunde ta en tom barack. Jag tackade ja. På kvällen blev jag inbjuden på kyckling och omelette.

De sista två dagarna ner till Atacamaregionens huvudstad Copiapo var också de väldigt vackra. I många mil rullade jag sakta nerför en liten grusväg med skyhöga klippor på varje sida. Under de första 24 timmarna i Chile stannade bilar och bjöd på coca-cola, vatten, smörgåsar, och någon juicedryck med hela frukter i. Jag stortrivdes och lokalborna verkade tycka det var jättekul att jag hittat dit.
Jag kom att stanna i Copiapo i en hel vecka och när jag väl lyckats slita mig så fick jag helt fel information: ”Nä, inga backar. Ja, det finns byar längs vägen”. Jag började trampa. Jag var mycket trött efter vilan i staden (?) och hade ingen energi. Dessutom började det med en sex mil lång uppförsbacke, fast det inte skulle finnas någon. Dessutom fanns det inga byar, fast det skulle finnas. Mitt vatten tog slut. Jag vinkade ner en bil med en kvinna i 60-årsålder samt hennes vuxna döttrar. Jag fick fem liter vatten och en förfrågan om lift. Jag tackade nej till det sistnämnda. Fast det lockade att tacka ja. Jag hade ingen lust att cykla och jag tyckte naturen var tråkig. I vanliga fall gillar jag öken, men denna del var så enormt präglad av människan, fast de inte var där rent fysiskt. Ständiga grushögar, ett virrvarr av småvägar som bara ledde till övergivna gruvor, obegripliga vägskyltar hela tiden, kraft- och telefonledningar. Jag vantrivdes. Kanske skulle jag ha fullföljt min ursprungliga idé att ta mig tillbaka till argentina via Paso San Fransisco. Nu var det för sent och istället satte jag upp tältet och tog vila.

Dagen efter fortsatte i samma tecken. Det som höll mig uppe var tanken på bensinstationen som skulle finnas en bit fram. Vatten och iskall Coca-Cola. När jag kom dit fanns ingenting. Inte ens en ruin. Nu höll vattnet på att ta slut igen och naturen var fortsatt stentrist. Hade jag tur svängde vägen en aning varje timme. Jag stannade vid ett katolskt monument i vägkanten för att se om någon hade lämnat något drickbart nedanför statyn av Jungfru Maria, som på så många andra ställen. Inget. Då är det bara att stoppa en bil igen då. Det är något som jag hatar. Dock slapp jag att göra det för då jag lämnat monumentet bakom mig stannade en lastbil självmant och frågade om allt var okej. Jag kontrade med att fråga om var bensinstationen på kartan fanns någonstans. Chauffören berättade det jag redan visste – det fanns ingen. Innan jag hann fråga om vatten sa chauffören till mig att slänga upp hojen på flaket. Jag spärrade upp ögonen. Ja, naturligtvis, tänkte jag för mig själv. Något annat vore bara korkat. Jag gillar inte omgivningarna och vägen gör mig bara tjurig. Vad ska jag göra här när hela kontinenten är full av juveler?

När jag väl började lifta bestämde jag mig snart för att skippa hela Atacamaöknen. Under några dagar tog sju olika fordon mig cirka 800 kilometer ända fram till backpacker-oasen San Pedro de Atacama. Nu är humöret tillbaka och jag ser fram emot att cykla över bergen fram till Salar de Uyuni i Bolivia, ett vackert ställe jag besökte under 2007 års resa.

Ni vet var ni kan läsa om det!

Kommentarer är avstängda.