80150 kilometer and going

Då följer den efterlängtade fortsättningen på min cykeltur runt Kalhariöknen:

Jag lämnade Windhoek på en söndag. Sju år tidigare hade jag trampat samma väg och haft med mig tretton liter vatten på cykeln. Sju dagar tidigare hade trampat en närliggande väg och haft med mig fjorton liter. Och det hade varit långt ifrån tillräckligt. Denna gång hade jag femton liter med mig då jag rullade ut ur den namibiska huvudstaden. En liter mer än för sju dagar sen. Två liter mer än för sju år sen. Men jag mindes att jag någonstans fått tag på vatten den sistnämnda gången, antagligen vid någon farm. Jag kom ihåg att jag klättrat ett par meter upp i ett torn och vridit på en kran. Klarare minnesbilder än så kunde jag inte frambringa. Om tornet fanns en eller tre dagar bort visste jag inte. Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle kunna få tag i vatten utan att behöva vänta speciellt länge. Mycket av den första veckan efter att jag lämnat Windhoek kom att bli precis så här. Som en resa tillbaka till 2007. Under mina år i sadeln har jag endast cyklat samma väg tre gånger: här i Namibia och i södra Bolivia samt i norra Turkiet. Jag gillar att se helt nya områden. Fast det var ändå med viss förtjusning som jag lämnade Windhoek med femton liter vatten för att ta upp jakten på mina sju år gamla hjulspår.

Återigen trampade jag över Khomas highlands gula, brända, öde kullar. Jag tog mig upp till strax över tvåtusen meter och hänfördes över de storslagna vyerna. Under vissa bitar av vägen så kände jag igen mig, men de flesta var spårlöst borta ur mitt minne. Här någonstans passerade jag 80150 cyklade kilometer. Lika långt som två varv runt jorden via ekvatorn. Namibia var ett bra land att börja varv nummer tre i. Två dagar och två nätter tog det innan jag kom fram till avtagsvägen mot Spreetshoogte pass, ett för långfärdscyklister, mytisk bergspass i närheten av Namiböknen. De flesta bilar undviker vägen. Den är längre och brantare än de mer tämjda alternativen. Kommer man från öster så är det egentligen inte mycket av ett pass. En kort liten backe och sen öppnar sig världen och plötsligt står man där stum av förundran utan att förstå vad som egentligen just hade hänt. Utan förvarning försvinner världen och återkommer inte förrän sexhundra höjdmeter längre ner. Det är den sorts vy som gör en ödmjuk.

Jag rullade ner och trampade vidare mot värdshuset i Solitaire men strax innan stannar en vit turistjeep och en tjej räcker skrattades ut en ljummen Coca-Cola. Hon hade tältet bredvid mitt i Windhoek och jag skämtade och sa att om hon ser mig längs vägen så måste de stanna och ge mig något att dricka. Hon tog mig på orden. Utmärkt! För femte gången i mitt liv passerade jag stenbockens vändkrets. De andra gångerna var i Australiens outback 2005, i Namibia och Paraguay 2007, och i Chile 2013. Det blir en sjätte gång senare under denna resa

I Solitaire stannade jag ett par timmar och åt och drack mig belåten. Jag fyllde på nytt vatten och fortsatte söderut. Backarna i Namibia är som vågorna på ett världshav. De finns ständigt där, men ofta är de så stillsamma att man inte riktigt märker av dem. I Namibia har det hänt att jag cyklat uppför en anonym backe, och sen har jag fortsatt ner på andra sidan och slutligen upp för ännu en backe som inte heller ser speciellt lång ut. Men så plötsligt ser jag hur solen blivit röd och hur den närmar sig horisonten i samma takt som dagen närmar sig sitt slut och att cykeldatorn samtidigt närmar sig åtta eller nio eller tio mil. Och då kanske jag vänder på huvudet och kan nästintill se bergsformationen där jag campade natten innan. Många mil bort. Eventuellt är det lite disigt eller så kanske jag har solen i ögonen, men det spelar ingen roll, för bergsformationen finns där och jag ser den, den är både nära och långt borta på en och samma gång och jag förstår aldrig hur det går till.

lb-cykel

Vägen här var sämre än vad jag mindes från 2007. Kanske var den sämre, kanske är det bara mitt minne som är dåligt. Men djurlivet var fantastiskt. Förutom de vanliga antiloperna och en och annan familj av babian såg jag bland annat vandrande pinnar, enorma ”ground crickets” och en kamelspindel som bodde under en sten jag lyfte på för att ha som stöd till tältet. Tyvärr undrar jag om jag inte skrämde livet ur henne då jag lyfte på stenen, för hon såg ut att ha kilat vidare riktigt nyss. Jag har även sett ett par stora varaner och några intressanta arter av myror, som jag i och för sig främst brukar roa mig med att studera medan kaffevattnet kokar upp om morgnarna. Myror är djur värda beundran. Jag och Karl Bushby satt på krogen och drack och och pratade om myror en lång stund när vi träffade på varandra i Mexiko 2011. Han höll med om djurens dignitet och berättade bland annat många intressanta historier om myror från sin korsning av Darien Gap.

Vid ett par tillfällen så jag även ormar, men de försvinner så snabbt att man tyvärr inte hinner studera dem. Men en eftermiddag såg jag en relativt stor orm liggandes på vägen. Jag bromsade in och tittade på den. Den var död. Tyvärr. Det var en vacker orm och efter lite efterforskningar på nätet kom jag fram till att det var en kapkobra. En av Afrikas farligaste ormar. Annars var några av de mer fascinerande djurmötena de som skedde nattetid. Jag såg dem inte, men jag hörde dem utanför mitt tält. Ibland var det sniffande ljud, ibland frustande och någon gång ljud av galopperande hovar. Jag har dessutom skaffat en ficklampa med UV-ljus för att kunna se skorpioner. Hittills har jag bara tagit kortare promenader sent på kvällen – men inte hittat någon. Men det lär jag göra.

Namib Rand Nature Reserve var exakt så vackert och ödsligt som jag mindes det. Detaljerna var borta men de generella dragen fanns fastetsade i mitt minne. De surrealistiska färgerna, de hallucinatoriska avstånden, de ståtliga djuren som antingen flyr i mild panik eller som efter en stunds betraktande ståtligt vandrar tillbaka in i den orörda vildmarken. Klippformationerna som inte liknar något annat, höga berg som blir lila i skymningen, gul sand, och röd sand i världens äldsta öken med världens största sanddynor, en öken som fanns där miljoner år innan mänskligheten och som kommer att finnas kvar långt efter det att de sista spåren av vår art är borta för alltid. Det är den sortens vyer som gör en ödmjuk. Namiböknen har legat där i 80 miljoner år. Röd och förvånansvärt full av liv. Vägen jag befann mig på kanske har funnits i hundra år.

Fortsättning följer om några dagar. Då får ni läsa mindre om djur och mer om matjakt.

Kommentarer är avstängda.