Alla resor har ett slut…

Då följer den sista berättelsen om min cykeltur runt Kalahariöknen! Ni ska ha stort tack för att ni följt mig här på Outnorthbloggen.se! Jag lägger ut en bild där ni kan se rutterna från de tre långa cykelturer jag gjort i Afrika.

afrimap

Vi hörs säkert igen!

Efter Outjo cyklar jag på asfalt i cirka tre mil innan jag svänger av på Vingerklipp. Det finns flera vägar dit och hade jag vetat att grusvägen var nästan fyra mil längre hade jag nog fortsatt på asfalten en stund till. Det var en riktigt varm dag och jag var inställd på drygt sextio kilometer, inte närmare hundra. Efter ett tag började vägen gå nerför, kilometer efter kilometer, och snart trampade jag över den mestadels underjordiska Ugabfloden. På andra sidan närmade jag mig inselbergen som var anledningen till att jag lämnat huvudvägen. Dessvärre var jag nu så pass trött och törstig att inga inselberg i världen skulle kunna tävla mot kallt vatten. Jag nådde en lyxlodge som ligger vackert på toppen av en kulle och beställde en kall Coca-Cola. Det var ett ställe för det fina folket och jag märkte att personalen inte riktigt gillade att ha en smutsig och svettig cyklist där. Herregud, vad skulle linnekostymerna egentligen tro, tänk om de rent av välter ut champagnen vid åsynen av mig? Det hela roade mig så pass att jag beställde in ännu en Coca-Cola och hoppades att mina svettiga shorts skulle lämna våta avtryck i finfåtöljerna.
Efter besöket på lodgen så cyklade jag några kilometer till och campade sen. Gasen till mitt kök var nu slut så den sista veckan i Namibia lagade jag mat över öppen eld, presis som jag i flera månader hade gjort i Västafrika. Jag var noga med att inte elda med grenar som jag inte kände igen, alla ovanliga sorter undvek jag – det finns flera giftiga träd i Namibia och det kan tydligen gå riktigt illa om man till exempel får röken i ögonen. På morgonen fick jag fantastisk utsikt över Vingerklipp och alla Inselberg som drar tankarna till Monument Valley i Utah.

Dagen efter var den sista på året. Det var en gansak enformig dag och jag ville egentligen bara ta mig till Khorixas. Tyvärr låg byn nästan en mil från vägen jag följde vilket i praktiken betyder två mil extra bara för att köpa mat och skaffa vatten. I slutänden stannade jag på en camping som låg mitt i byns centrum. Det är inte så vanligt att man träffar svenskar när man reser (Okej, i Australien och Sydostasien) så jag blev förvånad när jag hörde ett språk som jag mycket väl förstod. De visade intresse över min resa och vi pratade en del. Vid tiotiden på kvällen somnade jag i mitt tält och dagen efter var det ett nytt år.
Efter Khorixas trampade jag söderut och korsade sent på dagen Ugabfloden ännu en gång. Jag hittade en liten by där jag fyllde på nattvatten och sen tog jag sikte på att komma upp ur dalgången innan mörkret föll. Det är alltid skönt att inte behöva börja nästkommande dag med en uppförsbacke. Men det främsta skälet till att jag ville nå krönet var för att förhoppningsvis få fin utsikt över Brandberg – det högsta berget i sydvästra Afrika. Min plan lyckades. Jag nådde krönet och släpade upp cykeln för en kulle och tältade på toppen. Det var blåsigt men jag anade att det skulle lugna ner sig när solen försvann bakom horisonten. Brandberg är ett enormt stort och cirkelrunt berg. På avstånd ser det mer ut som en bergskedja. Namnet kommer ifrån färgen som berget antar i solnedgången. Speciellt bergets baksida, den som vätter mot Atlanten, ska se ut att brinna då solen lyser med sina sista strålar. Jag var dock nöjd med utsikten från nordost. Det var kanske resans vackraste tältplats. Jag gjorde upp en eld och lagade mat samtidigt som kameran gick på högvarv.

lb-berg

Jag såg berget under tre dagar. Först från norr. Sen från öst. Och till sist från söder. När jag väl lämnat Brandberg bakom mig dök ännu ett spektakulärt berg upp i fjärran. När jag först såg det befann jag mig fortfarande cirka femtio kilometer från berget men dess sylvassa topp gick inte att ta miste på. Det var Spitzkoppe jag såg. I Uis frågade jag runt hur de de sista kilometerna fram till Spitzkoppe såg ut. Fanns det byar? Kan jag få tag på vatten? En gammal kvinna som drev byns camping sa mycket bestämt att det inte fanns något. Verkligen ingenting. Senare visade det sig att hon inte visste vad hon pratade om.
Jag frågade ytterligare ett par personer hur det såg ut. Av dem fick jag helt andra svar. -Det finns flera byar och i alla fall fyra farmer på vägen till Spitzkoppe, dessutom ligger de närma vägen. Senare skulle det visa sig att de verkligen inte visste vad de pratade om. Det var en dag då alla tycktes ljuga. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga upp vattenförrådet. Jag skulle troligen inte nå Spitzkoppe under dagen – men jag skulle vara tvungen att göra det om jag inte hittade vatten. Ju mer vatten jag tog med mig desto långsammare blir jag.

Till sist valde jag en medelväg, jag tog med ganska mycket vatten, men inte tillräckligt för att ha en trevlig natt i bushen. Jag började trampa och vägen var riktigt dålig på sina ställen. Jag var inte snabb. Timmarna gick. Inga byar dök upp. Inga farmer. Inga fontäner av guld med sprudlande isvatten någonstans. Jag var törstig men drack lite för att spara på det. Fler timmar gick. Inget vatten. Jag svor och förbannade människorna som hade stått framför mig och försäkrat att det fanns ”massor av byar” längs med vägen. Jag träffade en herde och frågade var jag kunde få tag i vatten, men han berättade att det inte fanns något i närheten. Jag beklagade mig och berättade att människorna i Uis hade sagt att det fanns flera byar och dessutom farmer nära vägen. Då sken han upp och berättade glatt att det fanns en farm i närheten. Han pekade på något som glimmade i fjärran. Solpaneler på ett tak. -En farm, sa han. -Där kan du få tag på vatten. Jag tittade mot huset. Det var som en liten fläck djupt invirat i Namibias hallucinatoriska avstånd. Jag trodde att det skulle vara åtta kilometer dit. Sexton kilometer tur och retur. På en sandväg. Det kanske skulle ta mig två timmar. Finns det inget annan möjlighet, frågade jag herden. -Finns det verkligen inga byar mellan den här platsen och Spitzkoppe? Han skakade på huvudet. Jag fortsatte att cykla och bestämde mig till sist för att trampa på till Spitzkoppe. Jag räknade med att vara där ett par timmar efter mörkrets inbrott, efter kanske åtta timmars effektivt trampande. Men ligga i tält utan att kunna dricka mig otörstig är värre.

Fem kilometer senare kom jag till en by. Trots att herden nyss hade tipsat om en farm långt åt helvete inne i bushen och sagt att det inte fanns något annat. Jag förstår inte. Jag är nästan helt övertygad om att han inte försökte jävlas med mig. Visste han inte att det fanns en by? Hade han glömt bort den? Jag har ingen aning. Hur som helst var jag glad när jag kom fram till byn och en ung tonårstjej visade mig en kran med gott och rent vatten. Jag fyllde på mina flaskor och berättade att jag hade startat i Uis tidigare under dagen. -Oj, där har jag aldrig varit, utbrast hon.
Resans sista natt i bushen spenderades bakom några taggiga väntalite-buskar. Det var inte så värst vackert. Men om jag gick några meter såg jag Spitzkoppes silhuett i väster.

lb-surrokat

Jag hade cirka två mil att cykla dagen efter. Jag betalade för en natt på campingen som utgör centrala delerna av området. Det var mycket vackert och jag tillbringade många timmar med att cykla, vandra och klättra omkring. Fast frågan var ändå om inte de halvtama surikaterna var det allra bästa.

Dagen efter hade jag nio mil fram till mina egna hjulspår, som jag lämnade efter mig i september. I staden Karibib träffade jag på dom och cirkeln slöt sig. Resan runt Kalahariöknen var slut och skulle aldrig komma tillbaka. Den blev 6993 kilometer lång.

Återigen: tack för att ni har följt mig! Ta hand om er!

Kommentarer är avstängda.