Anmäld!

 

Dagen innan julafton satt jag hemma när det plingade till i mail-lådan. Nyhetsbrevet som jag väntat på ända sedan i november hade landat! Anmälan till Swiss Alpine Marathon hade äntligen öppnat. Perfekt julklapp!

Jag kastade mig direkt in i anmälningsformuläret till K78. Namn, landstillhörighet, klubb, ålder, val av distans, tjoff, tjoff. Efter åtta minuter hade jag och knappt 50 andra långdistanslöpare lyckats anmäla oss – det måste vara personbästa för min del, både i snabbhet och placering på listan. ;)

Pirret som uppstår när man anmäler sig till något så galet som 78 km löpning i alpterräng är rätt så intressant. Det är en skräckblandad förtjusning. Man vet att det kommer att bli tufft, tungt, långt och jävligt – men ändå vill man göra det om och om igen. Allt jobbigt med alla mil i uppförsbacke, alla fnissade murmeldjur bakom klippblocken, alla svindlande smala stigar och den vansinniga värken i benen blir till något positivt. Det stora galna målet sätter igång min starka envishet – jag ska klara det, jag ska orka mer det här året, och jag ska göra mitt bästa någonsin.

Jag kommer att möta morgonsolens första strålar vid starten tillsammans med mina kompisar, vi ska stå spralliga och stolta på startlinjen, vi ska få höra publiken slå på koklockorna i byarna, häpna över den vidunderliga utsikten från Keschhütte, se snöklädda alptoppar i ögonvrån, övervinna alla tänkbara underlag och till sist bäras in på stadion med hjälp av av publikens jubel och enorma klappande. När man inte tror att man kommer att orka springa en meter till, då svischar man plötsligt runt ett varv på tartanbanan och så lyckas man nästannästan lyfta händerna i en atletisk segergest när mållinjen passeras.

Förra året, med sjukdomar och ryggskott om vartannat var det inga 78 km som var mina stora galna mål. Då var det millopp och femkilometerslopp som var mina utmaningar. Men jag kände fortfarande på samma sätt. Jag var anmäld till fem lopp, men lyckades bara göra två av dem. Och de loppen sporrade mig lika mycket då som det här gör nu – det var vad jag klarade av just då. Vad jag vill säga är att man behöver inte springa ultramarathon bara för att det är galet (även om galet är det bästa som finns).

Sikta mot stjärnorna på din himmel. Anmäl dig till något nu, och spring, bara spring.

 

//Maria

 

 

 

Kommentarer är avstängda.