Att tackla problem – VM i Australien 2016

När man står på startlinjen till ett adventure race så brukar man säga att 50% av tävlingen redan är avklarad och då syftar man på förberedelser, träning, utrustning osv som man hanterat månaderna innan. Det är fyra personer i varje lag och att alla ska ha en ”perfekt” förberedelseperiod med träning utan sjukdom och skador samt att livspusslet ska fungera utan att skapa stress är svårt men givetvis det man strävar mot. Som lag har man god framförhållning där uppgifter fördelas tidigt på varje person så det inte ska behöva bli någon sista-minuten-press. Rutinerade lag har stött på många av de problem som kan uppstå och klarar ofta denna del bra vilket givetvis är en styrka att komma väl förberedd till tävling. Det är först på startlinjen man kan konstatera om lagets målsättning kvarstår eller om den behöver revideras.

Dagen innan start fick vi ett bakslag i och med att en i laget kunde konstatera halsont vilket såklart skapar osäkerhet, kommer vi kunna starta, kommer vi behöva bryta och i så fall hur långt kommer vi hinna? Det är inte helt ovanligt att någon känner sig risig vid start och i många fall så kan man ”tävla” bort problemen men det kan även innebära att man får bryta till slut. Laget pratar alltid igenom vad som är värt att bryta för innan tävlingen så man inte under banan, under svaga perioder, tar den diskussionen eftersom man då sällan tänker helt klart. Man bryter inte i första taget utan man drar ofta gränsen vid långvarig skada och framtida men eller risk för hälsan. Smärta går ofta att genomlida även om det kan kräva en omvärdering av målsättningen för tävlingen. Att ställa upp i dessa flerdygnsrace kräver så stor insats av alla, man har lagt ner mängder av träning, tid (semesterdagar) och pengar för att kunna genomföra och det har alla gjort i laget. Att bryta för något banalt är respektlöst mot dom andra i laget men det är alltid svårt att bedöma och det är i slutändan individen som måste ta det yttersta beslutet. Detta undviks till stor grad genom att man haft diskussionen inom laget innan som tidigare nämnts.

MISC_ARWC2016-0415liten

Vi startar tävlingen och kör på som om vi inte hade något problem utan vi ger allt från början och vi ligger med bra under första paddlingen. De kommande sträckorna kör vi på och de går bra, vi ligger som bäst på en 7:e plats innan vi gör första nattsträcka på MTB med lurig navigering. Men i slutet av natten så kommer nästa ”bakslag” för laget då nästa person i laget känner sig krasslig, febrig och orkeslös. Vi kör igenom sträckan och bestämmer att prata med läkare under växlingen men ändå med fokus att fortsätta. Det svåra med dessa typer av symptom är att de är så odefinierbara, det är lika stor chans att komma tillbaka som att det ska bli ännu värre och det enda man kan göra för att veta är att fortsätta. Inget roligt för den som lider men vi omfördelade packningen och påbörjade sträckan som var en coasteering vilket innebär trekking längs strandlinjen. Denna hade vi beräknat ta 10-11h så även om det inte var många höjdmeter så blir det ändå jobbigt med sand och klippor. Nu har vi kommit in ett dygn i tävlingen, tankarna snurrar nu när två i laget har deklarerat problem som dom kämpar med. Det är fortfarande långt kvar av tävlingen, 4 dygn, många riktigt tuffa sträckor och samtidigt mycket som kan hända. För att inte tappa fokus så måste det finnas en tydlighet och vilja att fortsätta för osäkerhet skapar mer osäkerhet och rätt som det är så står man där utan mål och vilja att fortsätta. Om tanken på att bryta väl har kommit så brukar det redan vara försent, då har man släppt garden och tagit in de negativa tankarna som sedan tar över. Det är vid dessa situationer man förstår att dessa tävlingar är mer än en fysisk prestation, det mentala är kanske en ännu större del då det krävs uppoffringar för att jobba igenom de mentalt tuffa perioderna. Det är även här erfarenhet spelar en stor roll och desto fler tävlingar man genomför desto mer lär man sig om sin kropp och hur man reagerar vid olika situationer. Det vanligaste är att alla är så pass målfokuserade att det bara är framåt som gäller oavsett status och om det skulle bli så att det utformas till en hälsorisk så finns det läkare vid TA som kan göra bedömningar och ge råd om inte laget klarar ta beslutet inom gruppen.

MISC_ARWC2016-0063liten

I vårt fall så bestämde vi i slutet av den långa coasteeringen att vi fortsätter, att vi kör på och om det skulle bli värre så tar vi en ny diskussion. Att ta det beslutet var viktigt för laget och vi kunde därefter släppa orostankar på de problemen som fanns och bara blicka framåt, sträcka för sträcka. Lyckligtvis så kunde vi fortsätta och köra igenom hela tävlingen och vi gjorde det dessutom på ett bra sätt! Det var en vinst i sig att vi kunde jobba igenom de inledande problemen och genomföra på ett stabilt och säkert sätt så som vi faktiskt gjorde. Det är mycket få tävlingar som går helt felfritt, är det inte sjukdom så kan det vara materiella saker som trasiga cyklar osv. Vi lyckades väldigt bra trots våra problem och jag tror alla i laget kan se tillbaka och vara nöjda med prestationen vi gjorde!

MISC_ARWC2016-1472liten

Hälsningar Outnorth Adventure Team

Kommentarer är avstängda.