Cykelvasan 2015 – Lisa

Uppladdningen var bra, väderförhållandena visade sig vara nästan för bra och utrustningen var tipp topp. Nu skulle jag bara ta reda på om själva cyklisten stod pall för de dryga nio milen cykling. Det var lördagen den 15/8 och det var dags att köra Cykelvasan.

Jag hade provcyklat den första milen, upp för den långa backen till Smågan så backen hade jag koll på. Men allt efter det var nya cykelvägar för mig. Första halvan av loppet, fram till Evertsberg, flöt på i ett, för mig, helt okej tempo när jag tillsammans med de andra cyklisterna for fram genom skogarna.

Vi hade tur med vädret, det var gassande sol, varmt och torrt. Värmen resulterade i att den långa orm av cyklister som nu ringlade fram i riktning mot Mora gav ifrån sig ett stort moln av damm på den sandiga tallheden. Damm som letade sig in i näsan, i munnen och gjorde att vi alla som cyklade med solglasögon blev bruna i ansiktet och såg ut som tvättbjörnar runt ögonen. Här gällde det att fylla på kroppen med ordentligt med vätska för att orka.

Jag hade tagit med mig ett rejält förråd av Enervit-produkter och laddad ryggsäcken med vatten för att slippa stanna vid några av kontrollerna innan Evertsberg. Och jag höll mig till planen. Den första delen av loppet bestod därför mest av att trampa, dricka vatten, trampa, trampa, trampa, dricka vatten, äta gel, trampa, trampa, dricka vatten trampa, äta gel, trampa.

Jag startade i led 24, den sista startgruppen man kunde seeda sig till så jag hade hela tiden massa andra cyklister omkring mig och det dröjde inte lång tid innan jag började bli omåkt av de som inte hade seedat sig men uppenbarligen var betydligt mycket snabbare än jag. Så jag låg i högerspåret och trampade på i ett tempo som passade mig, i sällskap av andra som höll ungefär samma tempo.

I Evertsberg hade jag mitt första planerade stopp vid kontrollen. Käkade lite banan och satte mig på cykeln igen. Då fick jag helt oväntat sällskap på cykeln av en oinbjuden medresenär: Kramp! En smygande känsla av kramp gjorde sig sedan besväret att åka med på cykeln hela vägen, via Oxberg, Hökberg och Eldris för att sedan, precis där man åker över bron in på upploppet tillta i styrka till full kramp i båda benen. Jag har aldrig, trots ett helt liv av träning, fått kramp tidigare. Och verkligen aldrig på ett upplopp där fullt med folk som står och hejar. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men på nått vis lyckades jag ta mig igenom upploppet som någon typ av sparkcykelåkare och kom i mål på tiden 5.05.

Om jag är nöjd? Både ja och nej. Jag hade som mål att åka på mellan fyra och fem timmar, men jag gjorde mitt bästa.

Om jag tänker åka igen? Ja, det kan jag tänka mig. Men då vill jag gärna se att fler än 12,7 % av deltagarna är kvinnor. Så kom igen, anmäl dig du också!

cykelvasan 2_lisa

cykelvasan 1_lisa

Lisa Skullman, Outnorth.

Kommentarer är avstängda.