Embrace your weaknesses

På toppen av Hammarbybacken

Engelsk rubrik, jag vet – men jag hittade ingen bra översättning, med rätt känsla, på svenska. ”Omfamna dina svagheter” låter knas, men är i och för sig rätt på sätt och vis. Krama musten ur dina demoner.

Jag insåg häromdagen att det är två månader kvar till dess att jag åker till Schweiz för att springa Swiss Alpine Marathon 78k. Kanske har ni något liknande mål? Något berg som ska bestigas – fysiskt eller psykiskt. Två månader, det är ju ingenting! Det blev skarpt läge för att noja kring alla mil som inte blivit sprungna och kompletterande styrkeövningar som inte hunnits med… Men så hejdade jag mig. Det är faktiskt hela två månader kvar. Det är inte två veckor, eller två timmar tills planet lyfter. Och jag har tränat. Framför allt så har jag försökt tänka smart.

Jag har lagt mycket fokus den här vintern/våren på att få min svaga punkt ”uppförsbackar” att bli lättare – och det har fungerat. Jag har lite lätt generat erkänt mina svagheter för mig själv, funderat på hur jag kan jobba bort dem och så småningom lärt mig tygla dem.

Från att (i sann ultra-anda) ha gått uppför minsta lilla backe (för att spara energi) i flera år – så har jag gett mig den på att springa uppför dem alla istället. Det har varit som att lära en gammal hund att sitta. Trögt och segt, men till slut så! Från början kämpade jag tappert uppför de minsta backarna och jag fixade max en per pass (puh, nog så jobbigt), sen två, tre – och nu, i runda slängar ett par månader senare, är jag starkare än någonsin uppför. ’Stark’ är som alltid väldigt individuellt och relativt – men med tanke på min utgångspunkt så har jag vänt en mycket svag sida till något som blir lättare och lättare.

För som det sagts i urminnes tider och alltid kommer att vara – så blir man bra på det man tränar. Att ge sig an det där som man tycker är så tungt och jobbigt är nyttigt. Både för kropp och huvud.

Det tar ett några gånger innan det ens känns bekvämt att brottas med problemet, man kommer att svettas, man kommer att ta två steg tillbaka, drabbas av svackor, och det tar många timmars övning innan det ger resultat – men när det väl gör det, då är stenen i rullning.

Min sten rullar uppåt – känns både onaturligt och helt korrekt i sammanhanget.

 

//Maria

Kommentarer är avstängda.