En långhelg kan spenderas i Östtimor

Ett ständigt problem man har när man bor i Sydostasien är att det är bäst att följa de visum-regler som finns (Jag tänker inte testa vad som händer om man inte gör det.). I Indonesien där jag är nu så betalar man 25 dollar för ett ”Visa on arrival” som ger en rätt att stanna i 30 dagar. Det går att anlita en byrå som kan förlänga det med ytterligare 30 dagar men det är krångligt och kostar pengar. Jag skrev närmare om det här i ett inlägg på min blogg för ett tag sen. Jag ser det här som en anledning att åka på en minisemester istället.

Efter att ha varit och bestigit Borneos högsta berg, Mount Kinabalu, förra gången det var dags att lämna landet för en helg så föll valet på Östtimor den här gången. Detta efter att ha tittat på de billigaste direktflygen från Bali. Jag visste att det skulle bli ett äventyr i ett väldigt outvecklat land, jag visste dock inte att det var så outvecklat som det faktiskt var. Östtimor blev erkänt som ett självständigt land av Indonesien 2002, men det har varit oroligheter ändå fram tills 2008. FN lämnade inte Östtimor förrän 2011.

Att det är ett så pass ungt land och de konstanta oroligheterna gör att infrastruktur är mer eller mindre obefintlig. Det gör även att det knappt finns några historiska byggnader. Det som finns däremot är fantastiska stränder, klart vatten och i inlandet en dramatisk kuperad terräng.

På väg till Dili

Dili internationella flygplats
Dili internationella flygplats

Jag och min kompis Oskar som är på besök från Sverige satte oss på planet för den två timmar långa resan från Bali. Vi landade på Dilis internationella flygplats, en flygplats som får Skavsta att se ut som en gigantisk toppmodern anläggning. Vi hade kollat upp det enda vandrarhemmet i Dili och satte oss i en taxi dit. Vi skulle vara där 5 dagar och hade en idé om vad vi skulle göra. Först skulle vi försöka bestiga Mount Ramelau, Östtimors högsta berg och sen skulle vi åka ut på en ö som ligger precis utanför Dili för en natt där. Det slutade med att vi inte gjorde något av dem…

Dili norra busstation

Nästföljande morgon gick vi upp tidigt för att vara på ”bussstationen” och hitta en buss som skulle ta oss upp i bergen till en liten by som heter Maubisse. Det år så långt som man kan komma med buss, sen får man fortsätta med andra färdmedel till Hautobilico som är utgångspunkten för att bestiga Mount Ramelau. Vi väntade och väntade, drygt 2 timmar, och till slut kom det en buss. Den var dock full så vi fick fortsätta vänta. Efter att klockan var över 12 och vi väntat i 5 timmar börjar vi inse att vi inte kommer ta oss hela vägen till Hautobilico idag. Vi pratade med folk där och de sa att det kanske inte skulle komma någon mer buss alls den dagen så vi började diskuterade vad vi skulle göra. Vi bestämde för att ändra oss helt och åka till Baucau istället.

Baucau

Bacau är en stad öster om Dili några kilometer från kusten. Anledningen att vi bestämde oss för att åka dit är för att det ska finnas lite fina byggnader där och så ska kustremsan där vara fantastiskt fin. Sagt och gjort så åkte vi till den östra ”busstationen” för att hitta en buss. Det gick betydligt fler bussar till Baucau, dock var de alla lika fulla.

Tills slut kom en kille och började prata med oss, han hade bott några år i Australien så hans engelska var perfekt. Han frågade om vi ville ha hjälp att få platser på en buss och vi tackade självklart inte nej till det. När nästa buss var på vägen in sprang han tillsammans med andra mot den och hoppade på i farten innan folk ens hunnit gå av och trängde undan en barnfamilj. Han lyckades hålla två platser tills vi till slut kom på, vi hade aldrig kommit iväg den dagen utan honom.

Buss till Bacau
Buss till Bacau

Vi hade en bussresa på ungefär 4 timmar framför oss. Det skulle bli intressant på en buss med pumpande musik (alla bussar har extremt hög musik på hela tiden) och packad med folk. Vägen gick längs kusten genom bitvis väldigt dramatisk terräng, serpentinvägar upp och ner. Vägen kantades av kors för att minnas de som kört över kanten. Till slut började vi närma oss Baucau och vi fick till slut hjälp med att hitta ett hotell. Hade vi haft mer tid att vi försökt ta oss de avslutande kilometrarna ner till stranden också, men det började bli mörkt så vi bestämde oss för att stanna där.

Baucau microlet
Baucau microlet

Nästa morgon frågade vi hotellägaren hur vi skulle göra för att ta oss ner till stranden och han svarade att det gick en minibuss tidigare på morgonen och att det inte var säkert att det skulle gå någon mer. Den bussen hade kostat en dollar var, men han erbjöd sig att fixa skjuts för 10 dollar. Det han gjorde var att gå ut och haffa prata med en av minibussar som körde en annan tur, den åkte och lämnade av de passagerare den hade utan att plocka upp några nya och kom sen tillbaka för att köra oss. Jag hade aldrig kommit på tanken att fråga efter något sådant. Återigen visar det sig hur otroligt viktigt det är att vara öppen, trevlig och våga fråga om hjälp när man reser på sådana här ställen.

Osolata strand
Osolata strand

Osolata beach som stranden heter är med i Lonely Planet, men det var inga andra turister där. Vi hittade det vandrarhemmet som vi läst om till slut, det är verkligen inte stort och de hade lyckats gömma det väl. Ett härlig liten bungalow lite ovanför stranden med havsutsikt. Det skulle vara väldigt bra snorkling här, men stället som hyrde ut utrustning (min snorkel försvann magiskt i Bangkok) hade stängt idag. Det som gjorde det intressant var att den här lilla hyddan även var det enda matstället, baren och stället som anordnade någon form av aktivitet i närheten. Vi funderade på hur vi skulle lösa det här och det slutade med att personal på vandrarhemmet åkte och köpte mat åt oss. Inte direkt billigt, men det löste sig i alla fall, precis som det mesta brukar göra till slut.

Osolata fiskehydda
Osolata fiskehydda

Vi stannade ungefär ett dygn här innan vi började bege oss tillbaka mot Dili. Vi funderade på att stanna en dag till, men när vi inte kunde hyra snorklingsutrustning så fanns det inte direkt något att göra där. En häftig strand i alla fall som jag mycket väl kan tänka mig att åka tillbaka till! Vi kom in precis lagom med lokalbussen till busstationen i Baucau för att gå på en buss tillbaka till Dili. Vi hann inte tänka så mycket där men det kändes ganska oroligt på busstationen, folk sprang omkring och när bussen skyndande därifrån träffades den av flygande stenar. Jag har ingen aning vad det handlade om, men det fick igång adrenalinet vill jag lova.

Ermera kaffeplantager

Vi hade en hel dag kvar i Östtimor och vi frågade ägaren av vandrarhemmet vad hon tyckte vi skulle kunna hitta på. Hon föreslog att vi skulle ta bussen upp i bergen och titta på kaffeplantagen där uppe. Vi åkte till den sista ”busstationen” i Dili, den västra och vi blev mer eller mindre överfallna av folk som försökte få in oss i deras minibuss när kom fram. En kille tog min väska och sprang i väg med och slängde in den i en minibuss så det vara bara att följa efter…

Ermera microlet
Ermera microlet

Efter en trekvart eller så var bussen i alla fall full och vi började resan upp i bergen. Den gick extremt krokiga och trasiga väger och vi satt i en buss så lågt i tak att jag fick sitta med huvudet på sniskan hela vägen. Efter en resa som kändes betydligt längre än två timmar så var vi i alla fall framme.

Ermera kaffeplantage
Ermera kaffeplantage

Klockan var drygt 1 på dagen och vi skulle tillbaka samma dag och vi vågade inte riskera att missa sista bussen så vi tänkte inte stanna speciellt länge. Vi började vandra vidare upp i bergen och det var kaffeplantage på båda sidor om vägen. Det hade varit häftigt med någon som kunde guida oss och förklara lite hur allt fungerar, men något sådant fanns det inte i närheten av. Det var lite svalare här uppe, men ändå varmt och vi tröttnade till slut på att gå och började röra oss tillbaka mot Dili. Resan tillbaka gick lite lättare då denna buss hade lite mer utrymme för huvudet.

5 dagar i Östtimor började var över. En häftig resa som ger en perspektiv på saker. Jag pratade med en kille som hoppades på att han skulle lyckas tjäna ihop lite pengar någon gång så han kunde bygga ett en liten kiosk (skjul) vid vägen där han kunde sälja småsaker som vatten, läsk och godis. Han hade även en dröm att någon gång i sitt liv kunna flyga till ett annat land. Östtimor är för ett bra tag framöver ett land för den äventyrligare och självständige. Det finns i stort sett ingenting som hjälper utan man får fixa allt på egen hand. Är man beredd på det så väntar ett otroligt häftigt och orört land.

Vad säger ni? Är det någon som varit it Östtimor eller något annat extremt outvecklat land? Tycker ni som jag att det är väldigt intressant, men ibland ganska jobbigt?

Ps. Jag har klippt ihop en liten video även från detta äventyr.

5 svar till “En långhelg kan spenderas i Östtimor”

  1. Karl

    Intressant inlägg. Jag har själv funderat på att åka till Timor.

    Drack ni något färskt kaffe förresten?

    Man blir verkligen sugen på att flytta till Asien när man läser om sånt här. Låter så himla spännande!

  2. Marcus

    Fantastiskt intressant! Kul med ett relativt annorlunda resemål. Har själv aldrig varit i den delen av Asien men efter denna läsning blir man helt klart sugen!!

    • Gustaf

      Hej Marcus.
      Trevligt att du gillade det. Kan du ta hand om dig och inte är rädd för att fråga om hjälp är det ett underbart land som väntar dig. Häftig natur och orörda stränder. Dykning ska vara helt underbart också.

  3. Lina Gustafsson

    Hej kusin! Vilken häftig berättelse! Låter som om du spenderat största delen av dina dagar i öst timor i en buss! ;). Nu är du mycket mer berest än jag, men det påminner mig lite om Cuba. Även om de är mycket mer vana vid och inställda på turism, så är det som att komma till en helt annan tidsepok ( ii alla fall i 2007 när Fidel fortfarande hade inflytande, vet inte om det ändrat sig sedan dess).

    Må så gott!
    Kram, Lina

Kommentarer är avstängda.