En legendar och en ukulelespelande kines

Då följer fortsättningen på min resa runt Kalahariöknen!

Dagarna genom Caprivi strip var inte de mest intressanta jag gjort. Jag har kompisar som åkt bil här och som såg elefanter ”överallt” – men jag såg såklart inte en enda. Fast jag tillbringade flera dagar på vägen. Fast det är mycket svårare att få se dem när regnsäsongen väl har börjat. Vägskyltar som varnade för elefanter såg jag dock gott om, och när jag en sen eftermiddag lämnade vägen och under en halvtimme utforskade en stig som gick rätt in i bushen så såg jag både spår och spillning från elefanter. Jag stannade och insöp atmosfären. Värmen, insekterna, flugorna runt mitt ansikte, doften, ljuden från bushen – och memorerade alltihop. Skogen var tät och det hade mycket väl kunnat stå en elefant fem meter bort – jag hade troligen missat den. Jag gav upp mitt tafatta försök till en enmanssafari och tog mig tillbaka till vägen och cyklade en timme till innan jag slog upp tältet. Ljudet av en by hördes i fjärran.

lb-elefant

Jag stanande till på bron över Okavangofloden och tittade ner på det bruna vattnet som rinner åt fel håll och tänkte återigen på Charles John Andersson. Han hade under en lång tid försökt ta sig till floden för att undersöka möjligheten till att öppna en handelsväg till Angola och skeppa varor tll havet. Det gick således om intet när han 1859 insåg att floden är en av de få som inte rinner ut i havet. Okavangofloden slutar i ett enormt delta i norra Botswana.

När jag nådde norra Namibias största stad, Rundu, tog jag in på en camping och stannade i två nätter. Mitt nu helt utslitna tält var i ett miserabelt skick så jag beslöt mig att ta ett rum och för första gången på nästan en månad sova inomhus. Då skulle det bli lättare att tvätta och laga tältet, var min ursäkt till detta syltryggiga initiativ. Men har man ett hotellrum så har man även en hotelldörr (förutom en gång på Sumatra… lång historia). Plötsligt knackade det. Jag öppnade. Utanför stod en herre i 65-årsåldern och frågade om jag också var cyklist. Vi stod och snackade en stund och till sist förstod jag att det var Frank van Rijn jag pratade med. Han är en sån cyklist man ibland hör talas om, och högst troligt den långfärdcyklist som trampat mest, näst efter Heinz Stucke (som i sin tur varit med i Guiness Rekordbok som ”the most travelled man in history”). Frank var ute på en fyramånaderstur i Namibia och Sydafrika. 66 år gammal och gör ofta 10 mil om dagen med mycket tung packning.Han gjorde sin första cykelresa redan 1971, men det var inte förrän efter universitetet som han gav sig av på sin första riktiga långtur, för att se lite av världen. Han skulle tillbringa ett år i Nord- och Sydamerika. Det var under den resan som, med hans egna ord: ”Everything went out of control”. Många av er läsare har följt mig i åratal och vet att jag trampat en hel del. Sammanlagt 87 000 kilometer. Frank har gjort 564 000 kilometer. Under dagarna vi kom att cykla ihop fick jag höra historier om hur det var att cykla på torra flodbottnar i södra Sudan 1982, hur han av en slump träffade på nämnda Heinz Stucke i Boa Vista i Brasilien 1985 och hur cyklingen var i södra Algeriet -Jag skriver dagbok och tar bilder. Jag kan bevisa varenda kilometer sa han en kväll och såg nästan lite uppgiven ut.

Framåt eftermiddagen den första dagen hittade vi en kines under ett träd. Det visade sig senare vara Dong och var ett par år in i sin resa. Han kunde knappt engelska men spelade ukulele och brast ibland ut i spontan sång. En av hans egenproducerade låtar handlade om stenkastningen i Etiopien. Från att inte ens ha sett en cyklist på månader hade jag nu plötsligt alltså sällskap av en legendar och en ukulelespelande kines. På kvällen tältade vi i en byggnad som det lokala bysjukhuset inte använde. Till råga på allt var det julafton.

Efter fyra dagar tog vi avsked av varandra. Frank skulle vidare till Waterberg för några dagars trekking och Dong skulle vidare till Windhoek för att ordna med visumförlängning. På sin ansökan hade han fått hjärnsläpp och skrivit ”23” på frågan om hur många dagar han ämnade stanna i landet. Eftersom han egentligen visste att det skulle ta längre tid än så att korsa Namibia så var han en aning bitter på sig själv. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle klara visumansökningarna bättre om jag var tvungen att göra dem med kinesiska tecken.

Efter att vi hade tagit farväl började jag trampa västerut. Mot Damaraland. På kvällen slog jag läger några kilometer utanför Otavi och dagen efter köpte jag mat för två dagar. Planen var att ta den alternativa grusvägen till Outjo. Flera personer har sagt att den vägen är vacker och dessutom är den utmärkt på vissa kartor som sevärd. Verkligheten var väl någonstans mitt emellan. Ingen väg jag troligen kommer att cykla igen, men samtidigt finare än de senaste veckornas vägar. På kvällen, strax innan det var dags att hitta sovplats, cyklade jag upp för en kulle och på andra sidan bredde en enorm slätt ut sig i till synes oändlighet. De centrala delarna av slätten utgör en av Afrikas mest kända nationalparker; Etosha. Tittar man på kartan så ser man att den södra entrén till nationalparken heter ”Andersson Gate” – naturligtvis döpt efter upptäcktsresanden från Vänersborg. Han passerade dessa trakter under ofattbara strapatser då han försökte nå Kunenefloden. Han nådde den till sist men kunde inte korsa den. Han dog mer eller mindre av utmattning och allmän svaghet på returresan. Vänersborgs Museum har en utställning om honom som man kan besöka.

lb-kameleont

Jag tycker det är intressant att läsa om de gamla äventyrarna; Livingstone, Burton, Andersson, Cameron, Speke, Galton och den många gånger avskyvärde Stanley. Men den person från denna viktorianska era som ofta räknas som den med mest erfarenhet från stora afrikanska upptäcktsresor var en guide med ett helt osannolikt livsöde. Han föddes i en liten by i gränstrakterna mellan Tanzania och Mocambique 1820. Tolv år gammal blev han såld som slav på marknaden i Kilwa av arabiska slavhandlare. Han hamnade i Gujarat i Indien och det var här han fick namnet som han behöll resten av livet; Sidi Mubarak Bombay. Efter tjugotre år dog hans ägare och han kunde återvända till Afrika. Han anslöt sig till armén på Zanzibar och ett par år senare blev han anställd som guide åt John Hanning Speke i dennes försök att lokalisera Nilens källa. En expedition kom med åren att bli till flera. När Stanley gav sig av för att leta reda på den sen många år försvunna Dr Livingstone var Sidi Mubarak Bombay någon form av expeditionens underchef. 1873 fotvandrade han från västkusten till östkusten.1876 blev han belönad med en medalj från National Geographical Society i London. Inte illa för en person som en gång blivit såld som slav i utbyte mot lite kläder. När han dog var han av många ansedd som den mest erfarne av alla upptäcktsresanden på den Afrikanska kontinenten.

Jag trampade långsamt och höll hela tiden blicken mot slätten, mot Etosha, färgerna blev så där starka som de bara blir i Afrika när skymningen närmar sig. En kort stund senare började jag se mig om efter en lämpligt plats att slå upp tältet på och till sist hittade jag ett ställe som skulle ge mig både kväll- och morgonskugga. Jag var bara tvungen att hoppa över ett stängsel för att komma dit. När jag höll på att lasta av cykeln hörde jag något som fick mig att reagera. Prassel och grymtningar tio meter bort. Ett vårtsvin kommer ut ur buskaget och vädrar i luften, cyklistdoft var den inte van vid. Ytterligare två kommer. De står still -och jag med. Jag tittar på dom en stund innan jag rör lite på mig och alla tre försvinner i panik.

Nästa inlägg blir resans sista. Titta in om några dagar för att läsa den spännande fortsättningen!

Kommentarer är avstängda.