En man som heter Kurt

Efter att ha vandrat omkring i Potosi under några minuter närmar sig en man i 40-årsåldern. Han har solglasögon med stora klistermärken föreställande marijuanablad på glaset. Hans insjukna kinder och skägg vittnade om ett hårt liv. Vad i hela friden är detta nu då, tänkte jag. Vad vill denne lirare mig?

Mannen hette Kurt och var en tysk långfärdscyklist och en stark karaktär – och extremt otursföljd. Eller möjligtvis bara klantig. De kommande veckorna förbannade jag mitt öde över att ha sprungit på den cyklande kollegan flera gånger om – men samtidigt innehöll tiden väldigt mycket skratt och en och annan öl med tillhörande historier från vägarna.

Han bodde på ett schysst backpackerhotell och jag valde att ta in på det samma. Jag stannade ett gäng med dagar i Potosi innan jag cyklade ut ur staden. Kurt skulle följt med men han trodde att han ätit något olämpligt eftersom han hade tillbringat stor del av natten på toaletten. Det var första (1) gången något gick snett för honom under de veckor vi regelbundet träffade på varandra. Nej, det var andra gången, förresten. Dagen innan hade han slarvat bort sina fina marijuanaglasögon någonstans på Potosis gator (2).

Jag cyklade ut ur staden ensam och frossade i underbara saltenas (Jag gör det lätt och säger att det är små inbakade pajer) och en licuado (en sorts milkshake baserad på frukt även om man kan välja att ta dem utan mjölk. Och då bör det väl bli… eh… juice? ). Vägen gick först brant ner och sen upp och sen ner till Rio Pilcomayo. Samma flod hade jag följt sex år tidigare i en annan del av landet och det blev ett kärt återseende. När jag sagt adjö till floden cyklade jag uppför resten av dagen. Jag stannade till vid ett gäng finklädda Aymaraindianer och drack en grogg som de bjöd på. De stod vid vägkanten och drack och tuggade cocablad och åldern var från ett par år gamla barn upp till riktig respektabel ålder i form av några kvinnor med den karaktäristiska plommonstopen på huvudet. Tydligen hade det skett en bilolycka på platsen och de stod nu där för att hedra sina vänner.
Jag slog strax efter nattläger med vacker utsikt över en okänd dal. Dagen efter toppade jag det 4300 meter höga passet och rullade ner på andra sidan. Slättlandet runt Oruro närmade sig och det var dags att lifta eller hoppa på en buss till La Paz. Jag satte upp tummen i vädret och det första fordonet stannade. Det var en buss. Dagen efter var jag i La paz.

En dag fick jag ett mejl från Kurt. Han berättade att han tappat bort sin sovsäck (3) när han hade campat en natt och skulle därför anlända till La Paz i en buss, precis som jag, eftersom han inte ville campa utan sovsäck på grund av kylan. Kurt tjatade även på mig att följa med och cykla den berömda Dödsvägen. Först var jag tveksam eftersom jag cyklade den 2007 och jag tyckte det var jobbigt att ta sig till startpunkten. Men till sist gav jag med mig och följde med. Kurt missade dock den avtalade tiden med någon timme (4) så jag fick vänta på honom i receptionen. När vi hittat busstationen så skulle en minibuss avgå om tio minuter, perfekt tänkte jag. Kurt tyckte busspriset var för dyrt och han övertalade mig om att vi kunde hitta något billigare. Det kunde vi inte. Vi gick tillbaka till minibussen -som nu var full. Vi fick vänta i en timme på nästa avgång. (5). Kurt drack öl under väntan, en perfekt uppladdning för den smala Dödsvägen med dess tillhörande bråddjup. Till sist släppte bussen av oss på cirka 4700 meters höjd och jag ville genast slänga mig utför vägen, men Kurt kom på att han inte hade några bromsar på sin cykel så han skulle bara fixa dem. (6). En halvtimme senare var han klar. Under tiden väntade jag. Vi började cykla nerför den asfaltsväg som leder till starten på själva dödsvägen. Efter kanske 10 minuter vänder jag på huvudet och ser hur Kurt går längs vägen högre upp i backen. Jag bromsar in och cyklar tillbaka. Kurt hade fått punktering på sina superslitna budgetdäck. (7). Och naturligtvis hade han inte tänkt på att ta med sig en pump som passade hans system med ventilgummin. (8).Vi tvingades lifta tillbaka till La Paz efter en mycket annorlunda dagstur. Jag skrattade mest åt det hela och under tiden han lagade punkan på en bakgata i utkanten på La Paz var det min tur att dricka en öl. När jag insåg att han cyklade på en cykel med ett 26” hjul i bak och ett 700” hjul i fram höll jag på att sätta ölen i halsen av skratt.

Jag bestämde mig för att ta bussen ända upp till Cusco i Peru innan jag började den flera hundra mil långa återfärden till Santiago i Chile. Kurt som flyger hem ifrån Colombia hade också ont om tid – därför bestämde vi oss för att ta samma buss. Han ville dock cykla från gränsen och hoppade av där. Han hade dessvärre trott att det fanns en bank i gränsbyn där han skulle kunna ta ut pengar, men det fanns inte. Och naturligtvis hade han inga back-up pengar. (9). Han hade varken pengar till mat eller buss, så jag gav honom ett bidrag på 50 kr. Tillräckligt till mat för tre dagar. En tid senare får jag ett mejl om att han kommit till Cusco, han hade inte stått ut med trafiken och tagit bussen. Han skrev skämtsamt att mina pengar troligen räddat hans liv. Efter några dagar i Cusco började jag cykla mot Arequipa och Kurt fortsatte mot Lima. Det sista jag såg av honom var när han hade fått ännu en punktering mitt på Plaza de Armas i Cusco (10) -det efter att ha varit nittio minuter sen till våran numera traditionella frukost vid ett av torget många caféer. (11). Han var en kul lirare, en riktig karaktär av den sortens resenärer man inte träffar så ofta. Det var hans nionde trip i Sydamerika och jag förstår inte hur han lyckats överleva så många turer. Dock hade han blivit av med flera cyklar och passet i alla fall två gånger.

Läs om hur jag tog mig till Arequipa (samt om hur jag blev inlåst på ett hotell…) om några dagar här på Outnorth.se

Kommentarer är avstängda.