En midsommarnattsdröm

Jag gillar att göra saker på egen hand. Det kan vara både galet och fascinerande enligt andra, för mig är det inget konstigt alls. Jag litar på mig själv, garderar mig med både livrem och hängslen och sen kör jag.

Några dagar innan midsommarafton kände jag suget efter att sticka iväg och springa en längre runda för egen maskin – och vad skulle passa bättre än att göra det just på midsommaraftonens natt? Med inspiration från en kamrat och med en cykeltur från förra året i åtanke så poppade sträckan Rosersberg- Alvik upp i mitt huvud. 55 km ensam i natten på bitar av den stockholmska delen av Upplandsleden. Så fick det bli.

Kollegorna himlade med ögonen när jag berättade hur jag skulle fira min midsommar – och själv gick jag hem och packade ryggsäcken med mina hängslen och livremmar – som i detta fall bestod av dubbla telefoner, karta, första förband och gps-klocka – och sedan extratröja, handduk och proviant. Min rutt la jag ut på Facebook, där jag också meddelade när mina vänner kunde skicka ut spaningspatrullerna om jag inte hörts av, det vill säga när jag förväntades vara hemma igen.

Sedan återstod det roliga. Att springa. Klockan 23.30 startade jag från Rosersberg i norra Stockholmsområdet och så skulle jag sakta och säkert ta mig söderut. Det spelade ingen roll för mig hur lång tid det skulle ta. Att göra en sån här grej har inget med tid att göra över huvud taget – det är ett äventyr, ett sätt att stärka sig själv, ett sätt att övervinna rädslor och ett roligt sätt att få kilometer i benen.

 

midsommar1

 

Natten var ljum och vindarna varma, och ett bad vid den här bryggan var helt enkelt oemotståndligt. På bilden syns bara spåren efter min framfart, jag hann inte ens ta en före-bild innan jag kastat mig ner i sjön.

 

midsommar2

 

Magiska vyer och en häftig känsla att få vara mitt i årets kortaste natt, att få befinna sig mitt i sommarsolståndet. Som uråldrig science-fiction.

midsummer

Vid femsnåret på morgonen var jag så här lycklig. Jag älskar att springa på natten. Jag älskar att förflytta gränser för hur en normal löptur kan göras. Jag vet att jag kan, att det går, att jag törs – även om grävlingarna prasslade i mörkret…

 

//Maria

Kommentarer är avstängda.