En resa genom svensk kultur, på cykel!

Här följer fortsättningen på min cykeltur genom Skandinavien.

Jag fortsatte min tur genom moderlandet och korsade Västerdalälven och irrade runt ett tag runt sjön Säxen och under en oplanerad empirisk undersökning röjde jag alla eventuella tvivel ur vägen – genvägar är senvägar, men eftersom jag hade gott om tid spelade det ju ingen roll. Till sist kom jag ut på en asfaltsväg någon mil norr om Vansbro. Jag tog mig sen upp till de djupa skogarna norr om Venjan. I Mångsbodarna köpte jag en kopp kaffe och ägarinnan till caféet tipsade om den övergivna lastbilen som stod en bit utanför byn. -Smugglare, sa hon upprört.”Det blev tydligen fel på lastbilen, så chauffören skruvade loss registreringsskyltarna och sprang in och gömde sig i skogen. Troligen blev han upplockad av en kompis senare. Det går smuggelrutter här, polacker som transporterar öl till Norge”. -Finns det öl kvar i lastbilen, blev min något ivriga motkommentar. Men precis här hände det något med samtalsrytmen, jag minns det väl. Det blev liksom en onaturlig paus i samtalet. Ett hack. Ett gupp.

Resan tog en än mer traumatisk vändning när jag blev av med min fula gamla keps som jag en gång i tiden köpt i Yunnanprovinsen i Kina. Jag hade lagt den på sadeln under en session fotografering när jag i ögonvrån såg hur vinden tog tag i den och retsamt släppte ner den i Björnån. Den var utom räckhåll och allvarligt talat inte värd en simtur i vatten under 25 grader. Men visst sörjde jag den. Jag tittade på när den sjönk till botten fem meter bort.
Jag tog mig till Särna där jag tog in på camping och vilade en halvdag. Dagen efter fortsatte jag norrut i områden som blev vildare för varje mil. Jag passerade Städjan – detta mytomspunna och i Sveriges historia så väl förankrade berg. Olof Rudbeck utnämnde på 1600-talet Städjan som världens högsta berg och tillika gudarnas boning. Nu var såklart Herr Rudbeck antingen humoristisk på ett oerhört subtilt sätt eller så var han spritt språngande galen. Geni, var han väl oavsett. Städjan förekommer dock på fler ställen i vår historia. Bland annat gav berget Rickard Dybeck inspiration till temat i den svenska nationalsången, Du gamla, du fria, du fjällhöga nord. I Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige navigerar ledargåsen Akka med hjälp av Städjans profil.

3

Befolkningen i denna del av svenska fjällens södra ände verkade vara stolta över sina lokala legender och myter. Ta till exempel Jon Ersson. År 1850 var han bara 19 månader gammal när han såg ett par björnar närma sig inne från skogen. Han tog några blåbär från en tuva och försökte mata dem. Men de vuxna kom och skrämde bort björnarna från lille Jon. Händelsen nämndes i en lokaltidning. Jon växte sedermera upp och emigrerade till Minnesota i USA där han avled endast 38 år gammal. Många år senare upptäckte skalden Wilhelm von Braun tidningsnotisen och skrev en dikt om händelsen. Denna dikt inspirerade i sin tur Alice Tegnér till att skriva den klassiska barnvisan Mors lille Olle. Jons, eller Mors lille Olles, barnbarnbarn och andra ättlingar, lever än idag i USA.

Jag fortsatte norrut längs väg 311. Dalarna blev det så folktomma Härjedalen. Faktum är att landskapet har betydligt färre invånare per kvadratkilometer än Mongoliet. Det rann en vacker flod precis vid gränsen och jag stannade ett tag för att njuta av naturen och friden. Hade det varit tältdags hade det varit en underbar plats att slå läger på. Där fanns ett vindskydd och en plats för lägerelden. Men tyvärr dyker dessa ställen alltid upp för tidigt på dagen.

1

Naturen ändrade sig och ett mer kargt och trädtomt område tog över. Jag såg renar och passerade Högvålen – Sveriges högst belägna by. I Funäsdalen passade jag på att handla en del mat eftersom priserna i Norge inte är de bästa i världen. På vägen till gränsen passerade jag ett väldigt imponerande vattenfall där jag stannade en timme tillsammans med kameran. Sen cyklade jag vidare och slog upp tältet med en fantastisk utsikt över sjön Malmagen. Senare på kvällen kom ett äldre par till platsen med sin hund. Jag passade på att fråga om det var deras mark och om det var okej för dem att jag tältade där. Det var inte deras mark, men de försäkrade mig om att ingen skulle ha något emot att jag stannade en natt. Faktum är, sa de, att vi har sett många cyklister campa precis här på den plats. Vi förstår varför. Det är så vackert här.

Jag hade nu varit på luffen i strax över en vecka. Gamla takter fanns kvar efter mitt långa besök i den civila världen och jag stortrivdes längs vägarna. Dagen efter cyklade jag in till Norge – land nummer 85 per cykel. Men det berättar jag om nästa gång!

Kommentarer är avstängda.