Ett möte med världens bästa konstnär

Då följer fortsättningen på min cykeltur genom Sverige och Norge!

Om du mitt på dagen den 20:e augusti 2014 befann dig i södra delen av norska Åndalsnes så skulle du få vara med om tre saker. För det första skulle du inse att vädret var långt ifrån optimalt för en tur längs en av Europas mest mytomspunna vägar. För det andra skulle du se två cyklister klädda i skaljackor rulla ut två överlastade cyklar från byns camping. För det tredje skulle du inse att cyklisterna skrattade och log.

Visst var vädret kasst, dåligt, och mindre bra – men trots detta var vi på gott humör och oerhört förväntningsfulla. Naturligtvis hade det varit bättre om himlen var blå, vägarna bredare och ölen billigare. Men på alla mina år som resenär i snart etthundra länder har jag för länge sen insett vad som är det viktigaste du någonsin kan ta med på en resa. Det är två saker jag tänker på. Två saker som alltid ska med i packningen. Det ena är acceptans. Det andra humor. Humor må vara svårare att uppbringa tidigt på morgonen än att förvandla sten till guld, men ingen är ju perfekt. När jag menar att acceptans är viktigt så menar jag inte att du ska acceptera våra medmänniskors meningslösa regler som till exempel vilka områden som är tillåtna att besöka för en västerlänning i Kina. Du ska inte acceptera att bli utnyttjad, rånad eller förnedrad. Däremot kommer du få en lättare resa om du kan acceptera motvind, regn, bristen på duschar, samma enformiga mat dag efter dag, bitande insekter, stekande sol, bitande kyla. Sådant är jag bra på att acceptera. Och mer än det. Ju jävligare det är (till en viss gräns, såklart) desto roligare blir det. Det är därför det är betydligt roligare att tackla en avlägsen västafrikansk sandväg på cykel än att semestra på Franska Rivieran. Och här någonstans kommer humorn in i leken. Få saker är mer värt än humor och ett skratt vid rätt tillfällen. Gärna på sextusen meters höjd, eller då den hemmagjorda kanoten plötsligt börjar läcka någonstans längs övre Nigerfloden. Eller då du lämnar Åndalsnes i dåligt väder. Jag lovar. Så trots att vädret inte var på topp var vi på gott humör.

serpentin-liggande-lb

När vi närmade oss Trollstigen började mina tankar sväva iväg mot arkitekter och regissörer. Det var så vackert att det knappt såg verkligt ut. Det var så mycket vatten. Hundratals små och stora vattenfall, så grönt att det nästan såg tropiskt ut, kala klippor som fick tankarna att vandra mot Roraima och andra tepuis inbäddade i moln, så att man inte vet var de slutar, om de slutar, på samma sätt som de osannolika vyerna jag nu hade framför mig, bakom mig, runt mig. Nej, tänkte jag. Det finns ingen arkitekt eller regissör, men väl en konstnär: Moder Jord.

Mitt i allt detta fanns en väg, den började nere i dalen, klättrade uppåt, hundratals och åter hundratals meter, den passerade vattenfall och bråddjup och försvann till sist in i molnen. Det finns bara några få vägar som tagit andan ur mig på samma sätt som Trollstigen. Bland annat vägen som leder ner till Zion Nationalpark i Utah i USA och nerfärden efter Paso Pircas Negras i Chile.

När vi efter ett par timmar närmade oss toppen så föll regnet i en jämn ström. Luvan på jackan var uppdragen och kameran nerstoppad i styrväskan. Vi trampade lite snabbare och nådde restaurangen vid toppen. Vi stannade länge och försökte torka våra kläder vid eldstaden i restaurangens mitt. Det lyckades någorlunda. Sen fortsatte vi. Efter ett tag var vi lika blöta igen. Acceptans, Lars!
Vi rullade ner genom Renheimen Nationalpark och satte senare upp tälten några kilometer utanför Valldal. Dagen efter tog vi färjan över till Eidsdal och efter det att vi misslyckats att köpa kaffe cyklade vi uppför nästa pass. På toppen hade vi utsikt rätt ner i ett världsarv: Geirangerfjorden. Liksom Trollstigen var fjorden häpnadsväckande. Och att se tre stycken gigantiska skepp ligga för ankar gav det hela ytterligare en dimension. Det passade helt enkelt inte in, det såg overkligt ut. Så stora skepp borde inte vara så här långt inne i landet. När vi var klara med utsikten började vi cykla uppför pass nummer tre. Vi hann cirka femhundra höjdmeter innan vi slog läger vid kanten på en åker.

Vi var starka dagen efter och höjdmetrarna kom och gick ovanligt snabbt. Nära toppen stod två israeliska turister. Kvinnan fotade ett par blommor i vägkanten. Vi pratade en stund och på något sätt kom vi in på teveserien ”Bron”. -Vi älskar den, sa de. -Hon är så rolig, den svenska kvinnan. -Swedish Noir!
På toppen fanns ett hotell där vi stannade och drack kaffe. Sen rullade vi igenom vacker alpin terräng och tog oss sakta ner mot en större väg. På kvällen hittade vi en underbar tältplats precis vid floden Visa och solen tittade fram så vi för första gången på evigheter kunde vi torka våra tält och laga mat ute i det fria. Och vi hade varsin öl.

serpentin-lb

Dagen efter tog vi oss ner till Byn Lom som dominerades av den kända stavkyrka där Knut Hamsun en gång i tiden konfirmerat sig. Efter en kopp kaffe cyklade Ylva sydväst, vidare mot sitt mål vid Norges sydligaste punkt. Och jag cyklade österut, tillbaka till Sverige. Vi hade trampat ihop i två veckor och som alltid kändes det tomt när man till sist trampar vidare åt var sitt håll.
Den sista biten, från Lom till civilisationens vagga i Västergötland var det nästan 800 km och jag cyklade sträckan på en vecka. Det kändes svårt att se någon större mening med resten av resan efter Trollstigen och Geiranger – det var höjdpunkten på det hela och resten skulle mest bli en transportsträcka. Jag bestämde mig således för att cykla så snabbt jag klarade av – utan att bli för trött. Nåja, det var ju inte så att jag ställde klockan på morgon, absolut inte, så bråttom var det verkligen inte.
Jag trampade på längs väg 15 och när den förenade sig med E6:an hittade jag små grusvägar att följa på andra sidan floden. Vädret hade blivit sämre igen efter den så välbehövliga luckan med solsken vi fått njuta av kvällen innan. Nu var jag dyngsur igen. Acceptans, Lars! Sent på kvällen klarnade det upp och en magnifik regnbåge uppenbarade sig. Jag cyklade uppe på en bergssida och kunde titta ner på både regnbågen och ett par moln. Det var fantastiskt vackert.

regnbage-lb

Jag passerade Lillehammer på en söndag och hittade inget mer som kunde hålla kvar mig i den gamla OS-staden än en löjligt dyr hamburgare på en Statoilmack. Men håller man på att dö av hunger så gör man.
Dagen efter höll jag på att virra bort mig fullständigt på de små otillgängliga skogsvägarna mellan Löten och Flisa, vilken fick mig på bra humör (det hade dock inte varit dåligt innan heller). Det var ganska vackert, där fanns mycket älg, och vägarna var helt öde. Vid en korsning djupt inne i skogen var jag osäker på vilken väg jag skulle ta. En handmålad vägskylt visade namnet till sjön Storbronken, men kartan ville annat. Magkänslan och antalet gamla hjulspår i gruset var mer överens med skylten. Jag löd magkänslan och fick det verifierat bara några hundra meter senare när jag kom till ett hus där jag frågade efter vägen. -Åk ner till Storbronken, sa mannen i cowboyhatten. -Sen är det bara att följa vägen. Då kommer du ut i närheten av Braskereidfoss. Namnet till trots var Storbronken väldigt vacker. Det var ganska sent när jag kom dit och molnen och träden på de små öarna speglades i det klara vattnet. Jag letade efter en bra tältplats, men det var stört omöjligt. Dock ville benen tjänstgöra i ytterligare en halvtimme så det gjorde inte så mycket.

Dagen efter cyklade jag in i Sverige. Det kändes förvånansvärt bra. Vägen från gränsen vid sjön Röjden till det lilla samhället Östmark var av den sorten där två bilar och en cyklist passerade i timmen. Ändå var den betydligt bättre och bredare än norska huvudvägar. Det var som ett lugn la sig över världen när jag kom till Värmland. Solen sken och det regnade inte under resten av resan.

Jag gillade Värmland och passade på att utforska allt från Selma Lagerlöfs Mårbacka till gamla bortglömda kolerakyrkogårdar. Jag kom ner till Vänern strax öster om Karlstad och sen kom resans största utmaning i form av att inte bli ihjälkörd någonstans på vägen till Kristinehamn. Bitvis fanns det cykelväg, men det var inget som gick att följa. Några kilometer cyklade jag på E18 innan jag kunde fly ut via en väg som bara behöriga fick använda. Jag kände mig i allra högsta grad behörig. Jag kom till en gård där jag frågade hur jag skulle cykla för att ta mig till Kristinehamn. Mannen förklarade att jag måste ut på E18 igen, men bara någon endaste kilometer. Sen skulle jag öppna en grind i viltstängslet och cykla på en traktorväg vid sidan av en åker. Till sist skulle jag åter hamna på en riktig cykelväg. Det gjorde jag, men först efter att ha virrat bort mig ett tag söder om kyrkan i Ölme. Jag var på god väg att hamna nere i Mårön eller Bråten. Jag cyklade tillbaka norrut och svängde sen höger när jag såg något som kanske var en cykelväg och lyckades utan fler vådliga äventyr ta mig ända in till Kristinehamn.

De sista dagarna kom jag till trakter där jag befunnit mig förut, och namnen på skyltarna blev mindre exotiska. Jag virrade bort mig en sista gång då jag chansartat försökte ta mig från Gårdsjö till Älgarås utan att passera Hova. Efter en stund insåg jag att jag cyklade norrut. Solen befann sig på fel plats på himlen. Ungefär samtidigt kom det en bil på den lilla skogsvägen och jag stoppade den för konsultation. Enligt rykten är det svårt att stoppa bilar på svenska landsbygden, troligen för att folk läst skräckhistorier om folk från öst som säljer fejkat guld längs vägar. Jag undrade om de trodde jag var en vägpirat. Knappast troligt förresten. Det var två bastanta arbetarherrar i 50-års åldern som stannade i bilen, de var knappast rädda för en tanig cyklist. De förklarade hur jag skulle cykla. -Ta dig tillbaka till Nockerud och sväng höger innan bron. Sen följer du järnvägen. När skogen tar slut svänger du vänster. Då är du fyra kilometer från affären i Älgarås. Perfekt!

Jag passerade sjöarna Ymsen och Östen och kyrkan i Binneberg innan jag hamnade väster om Billingen. Jag käkade en sen frukost på caféet vid klosterkyrkan i Varnhem och bara en timme senare var jag hemma.
Turen i Skandinavien blev 284 mil. Det betyder att jag snittade drygt 76 kilometer om dagen under de 37 dygn det tog att cykla sträckan. Antal vilodagar blev noll och längsta dagen trampade jag 124 km. Den kortaste dagen cyklade jag ca 4 kilometer (som ju i praktiken är en vilodag). Jag satt i sadeln 179 timmar vilket snittar 4.83 timmar om dagen. Jag tältade i bushen 34 nätter och tog in i ”hytte” 3 gånger. Trollstigen var resans vackraste plats och den högsta punkten på turen var ca 1035 möh. Det var en bra och minnesvärd tur på alla sätt – om än lite mycket regn under tiden i Norge.

Nu laddar jag för Afrika. Jag kommer under resten av året och lite till cykla genom länder som Namibia, Lesotho och Zimbabwe. Följ mig gärna här på Outnorthbloggen.se!

Kommentarer är avstängda.