Falköping borde nog hyra in Lesothos PR-konsulter…

Då följer fortsättningen på min cykeltur runt Kalahariöknen:

Det var den sista natten i Sydafrika och jag hade slagit läger under en bro. Det var inte den sortens bro med vajrar, stålbjälkar och ståtliga pyloner, utan enbart två väggar och ett golv av betong och ett tak som tillika utgjorde riksväg åtta mellan Bloemfontein och Maseru. Tittade jag norr- eller söderut såg jag inte gnistrande vatten i kvällssol eller lummiga kanjoner utan enbart förtorkat gult gräs och en långstjärtad vidafink som upprört flög fram och tillbaka. Hade jag däremot gått upp på vägen och tittat österut hade jag sett vackra inselberg i fjärran. I vanliga fall användes min lägerplats antagligen till boskapsförflyttningar och vattenavrinning. Och till den lokale storbondens traditionella söndagsinspektioner.

Jag vaknade av att en bil körde in under bron och stannade två meter från tältöppningen. Det var storbonden som precis hade hittat en skäggig svensk cyklist. Jag förklarade yrvaket men förvånansvärt snabbt vad jag gjorde där och bonden godtog det hela. Jag skämtade och sa att jag hade hoppats att inte bli upptäckt, trots att jag lagt märke till gyttjiga bilspår på betonggolvet. Han skrattade och sa att jag hade otur eftersom han brukar köra en inspektionsrunda runt sina ägor varje söndagsmorgon. Jag höll med om det var otur. Innan bonden inspekterade vidare så sa han att jag var välkommen till gården för morgonkaffe – men jag tackade nej för jag hade helt andra planer för den tidiga dagen.

Jag tog mig till gränsen via en grusig genväg som gick någorlunda parallellt med järnvägen och slapp på så vis ta vägen via byn Ladybrand. Jag stämplade ut ur Sydafrika och in i Lesotho. Atmosfären blev genast annorlunda. Där fanns drag åt mild kaos istället för det timida stillhet som rådde på den sydafrikanska sidan av gränsen. Människor ville ha min uppmärksamhet, ljudnivån var högre, mat lagades på enkla grillar direkt på gatorna, och försäljarna var betydligt mer påträngande. Det var helt enkelt en gammal hederlig gränsby. Jag fortsatte snabbt mot de centrala delarna av Maseru. Plötsligt tog en vit kvinna tag i mig i farten och berättade att hon också är cyklist, eller i alla fall har varit, eftersom hon numera är lärare, och att hon tycker det är jättekul att se en cyklist från Europa och att jag måste bo hemma hos henne och hennes familj och att det även är jättekul att jag är från Sverige eftersom hennes make är från Finland, men att jag får vara beredd på lite stök eftersom hon har fyra barn och att hon inte har mycket mat hemma eftersom hon inte får lön förrän vecka efter och att hon dessutom nyss betalat böter för att ha stannat över visumtiden i landet. (Ja, hon pratade faktiskt snabbt och mycket och utan punkt). Jag följde med och slog upp tältet i deras trädgård.

Jag lämnade Maseru en sen förmiddag och åt en lika sen frukost på en trappa till en butik och tittade samtidigt på när en knubbig kinesiska dirigerade veckans eller kanske månadens byte av affärens gasbehållare. De förvarades i en stålbur och nya och fulla behållare skulle in i buren och gamla och tomma skulle ut ur den och vidare upp på lastbilsflaket. Och det gäller att inte blanda ihop dem. Kinesiskan styrde upp det hela med järnhand. Jag kunde inte låta bli att titta en extra stund innan jag gav en svart gatukatt resterna av min mat och cyklade upp i bergen.

lb-pojk

Jag trampade någorlunda enkelt över några mindre bergspass, eller kanske var det vanliga backar, innan den första utmaningen kom i form av Bushman´s Pass. Jag cyklade fortfarande på asfalt och trafiken var långt ifrån lika tung som i Sydafrika, men backarna var otroligt branta och ofta fick jag leda cykeln. Jag har aldrig satt prestige i att cykla hela pass, jag tycker det är skönt att hoppa av och gå ibland. Hastigheten är nästan densamma och när man går vilar man cykelmusklerna och tvärtom. Dessutom är det aldrig bra att bränna ut sig. Beroende på var man cyklar någonstans kan bergen fortsätta, i dagar och i veckor, kanske till och med i månader. På toppen stod två pojkspolingar och försökte sälja sten till mig. En vacker sten förvisso och killarna var ju uppenbarligen fattiga – men sälja sten till en cyklist är nog ett dödfött projekt. Men det är bra att de i alla fall säljer något istället för att bara uppgivet utbrista:”give me money”. Jag skrev någonstans att jag underskattade Lesotho. Och det gjorde jag verkligen. Landet som ligger helt omgivet av Sydafrika har få eller inga släktdrag med grannlandet. Fattigdomen var mycket större än vad jag hade räknat med och en stor del av landets medborgare lever uppenbarligen ett hårt liv. Vägarna var, efter att asfalten tagit slut i byn Thaba-Tseka, extremt dåliga. Verkligen extremt dåliga. Och då snackar vi huvudvägen genom de centrala högländerna. Hästar är fortfarande betydligt vanligare transportmedel än bilar. Cyklar är det ingen som använder. Knappt någon som åker kinestillverkade motorcyklar heller. De flesta går, sen är det ett steg upp till de som rider. Sen inget. Och sen till den lilla klicken som har bil eller har råd att köpa plats i en. Landet hade däremot en del släktdrag med Etiopien. Bergen, småbyarna med runda små hus, fast här var väggarna byggda av sten istället för trädgrenar. Om jag stannade och riktade blicken mot till synes öde bergssluttningar så såg jag snart herdar och deras får. I Lesotho har bergen ögon, precis på samma sätt som i landet på Afrikas horn. En del av herdarna hade hundar med sig som hjälp, och flera människor inne i huvudstaden Maseru hade varnat mig för dessa. De skulle vara stora och elaka. Sanningen är nog att de hundar i form av Caucasian ovcharkas och Tibetanska mastiffs som jag träffat på skulle kunna använda de lesothiska herdehundarna som tandpetare. Marco Polo lär en gång ha beskrivit de tibetanska jyckarna som ”stora som åsnor och med en röst lika kraftfulla som ett lejon”.
Lesotho, som under kolonialtiden kallades för Basutoland, är för övrigt det land vars lägsta punkt är högst i världen. Den punkten ligger där floderna Makhaleng och Senqu sammanflödar på ettusenfyrahundra meters höjd.

När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen så började jag bli trött och började leta efter någonstans att tillbringa natten. Efter en stund kom jag till en lodge som låg i en vacker dalgång, nästan insprängd mellan klippväggarna. Där fanns en liten flod som gav upphov till grönska, något som är ovanligt i bergslandet, då nästan alla träd är nerhuggna. Men vem kan beklaga på det, det kan bli tjugo minusgrader i de högst belägna byarna och människorna vill såklart överleva vintern. Jag knackade hur som helst på och frågade om jag fick tälta i trädgården och bossen sa att de höll på att renovera och inte skulle öppna förrän om en månad, men att det gick bra att tälta. Dagen efter fortsatte jag uppför God Help Me Pass och sedermera även Blue Mountain Pass. Lesotho kan verkligen det där med namn och slogans. Landet i sig kallas ju i turistbroshyrerna för ”The Kingdom in the Sky” och det klingar ju onekligen bättre än till exempel: ”Falköping – Sveriges kotätaste kommun”. Jag vill inte säga det rätt ut, men Falköping borde nog hyra in Lesothos PR-konsulter.
Andra natten campade jag också på baksidan av en lodge – men denna var öppen och jag var tvungen att betala. På lodgen träffade jag de första turisterna på flera veckor. De reste runt i en jeep och hade nyss köpt land utanför Kamanjab i Namibia och planerade att öppna en egen lodge. Det var nästan så jag kände en viss avundsjuka.

Fortsättningen på min cykeltur fortsätter om några dagar! Tack för att ni läste!

Kommentarer är avstängda.