Fjällräven Classic

Jag har alltid haft ett intresse för friluftsliv och har alltid velat utmana mig själv. För ganska många år sedan började jag att vandra och då främst i fjällen och har nu hunnit med ett par resor och fler blir det. Har intalat mig själv att göra minst en vandring, som utmanar mig själv på ett eller annat sätt, minst en gång om året. Min ena syster är väldigt aktiv och springer bland annat maraton på maraton. Förra året genomförde vi Fjällräven Classic tillsammans, vilket jag egentligen alltid har varit lite emot. När man åker till fjällen vill man ju ha sin egen tid, inte stöta på så mycket folk och lägga upp sin rutt beroende på lite dagsform och väder. Fjällräven Classic är allt annat än det där; mycket folk, man måste planera sin rutt och gärna gå ett par mil om dagen. Efter 24 timmar på nattåget hade min åsikt ändrats lite. Vi träffade på trevligt folk som hade vandrat den innan och de delade mina synpunkter. När vi sen stod vid starten kändes det bra. Det här skulle bli helt underbart. Syrran trivdes säkert som handen i handsken vid starten, det är ju vad hon är van vid – att starta samtidigt som flera hundra eller tusen andra förväntansfulla och nästan lite ångestladdade personer. Alla som tänker genomföra Fjällräven Classic är ju här på samma villkor, för att de älskar att utmana sig själva! Oavsett om man har vandrat i fjällen tidigare eller inte ens haft en ryggsäck på ryggen innan, så har de nog alla en gemensam faktor – Att utmana sig själva. Sen kan man ta den utmaningen på olika sätt. Vandringen är 11 mil, från Nikkaluokta till Abisko, och du kan välja att gå den i njutbart tempo, springa eller att gå den så pass snabbt du kan. Oavsett så går du ju faktiskt hela 11 mil (!) på 3-4-5 dagar, i tuff terräng, oförutsägbart väder och med packning… och då utmanar du dig själv!

Det var faktiskt min syster som skickade en länk till mig om Fjällräven Classic och sa:
– fan brorsan, ska vi inte genomföra detta?
Min första tanke var som sagt att det inte passar mig, det är inte vad jag söker när jag är uppe i fjällen. Men Fjällräven själva beskriver inte eventet som en tävling, utan som en individuell utmaning. Så efter ett par veckor sa jag till syrran att vi kör!

Bild2

För att ens få vara med i Fjällräven Classic måste man köpa sig en startplats (i den ingår viss transfer, mat, karta med mera). Självklart har man själv önskemål om när man vill starta. Syrran satt bänkad vid datorn när de öppnade startplatserna, någon gång på hösten året innan. Med andra ord köpte vi dem hösten 2012 för att delta sommaren 2013. Däremellan följer en av de roligaste grejerna med att vandra enligt mig; att planera, testa prylar, läsa om nya prylar och att ge sig ut på lite mindre dagsturer. För min egen del tycker jag det är en av grejerna med att fjällvandra.

Missa inte att vi har vandringskampanj på Outnorth.se just nu!

Planering och att läsa på är en självklarhet, men sen ska man samtidigt ta det lite som det kommer. Att man går upp när man vaknar och vandrar så länge man helt enkelt känner för. Där skiljer sig Fjällräven Classic sig åt lite grann, som sagt. Syrran och jag sa redan innan att vi ska gå på tre dagar, vilket innebär guldmedalj och under 72 timmar. Vi valde därför att hålla oss till vår plan, att vandra 3-4 mil om dagen. Det innebar att vi vandrade direkt när vi vaknade på morgonen, någon gång runt 06-07, och slog upp tältet för att sova på kvällen, ungefär klockan 21.

Bild3

Redan under den första etappen kom en stor utmaning, i alla fall för min del. Min syster är jävligt envis men kan ha lite kort stubin om hon inte får i sig energi och om allt inte går hennes väg. Första bakslaget var att det började regna vid Kebnekaise fjällstation hela vägen bort till Singi. Jag har alltid varit den som peppar mina medspelare och jag vet inte hur många gånger min syrra sa ”håll käften”, ”nu går vi” och ”nej, vi tar ingen paus nu”.

Bild4

Jag förespråkar många pauser, många korta pauser med att lufta fötterna, avlasta ryggen och att fylla på med ett par russin eller nötter. Under alla mina fjällturer har jag alltid luftat fötterna, bytt strumpor ofta, doppat fötterna i vatten och tagit av ryggsäcken. Jag har därför aldrig haft ont i fötterna eller ryggen och har utan problem vandrat mer än 4 mil om dagen i en vecka med packning. Jag har hittat något som funkar för mig, alla är vi olika och jag vet dem som inte luftar fötterna alls och klarar sig lika bra. Men viktigaste av allt så har jag hittat något som funkar för mig, som gör att jag kan njuta ännu mer av mina äventyr.

När vi väl var i Singi hade vi gått ifatt en del grupper och många av de bra tältplatserna var redan tagna. Att välja en bra tältplats är viktigt, i många aspekter. Du ska ha bra förutsättningar för att kunna sova, med andra ord gärna plan mark, inga stenar och så vidare. Fin utsikt är också en av de viktiga aspekterna för mig. Att kunna sitta utanför sitt tält och äta mat, med en fin utsikt är också en av de bästa punkterna med att fjällvandra. Att hitta en tältplats tog oss lång tid, men till slut så lyckades vi. Efter lite material- och egenvård somnade vi ganska fort.

Bild5

Nästa dag och etapp kändes väldig lång. Från Singi till Alessjaure, med ett par höjdskillnader och bitvis väldigt stenig terräng. På vägen mötte vi något som vi verkligen behövde. Ett par andra röster och trevliga människor, som delade samma intressen som oss – att vandra. Ett par goa göteborgare gick med oss en bra bit och vi kom att stöta på dem under hela vår resa lite här och var, även på Trekkers Inn i Abisko över en öl. Sent på kvällen nådde vi äntligen en av vandringens höjdpunkter – Alessjaure, ett par fjällstugor som ligger vid en stor, fin sjö med helt blått vatten. Finns tillgång till mindre servering, bastu och gott om folk att umgås med. Hit har det gått väldigt bra, förutom att syrran började få ont i sina fötter och att hon säkert var trött på mitt tjat om att sköta om dem noggrant. Hon var nog väldigt glad över Leukoplasten jag hade med, inte första gången den åker fram när någon vandrar med mig. Och tro mig, den har räddat många äventyr.

Bild6

När vi väl började vandra så bestämde vi oss för att klara av allt på under 60 h, vilket vi även hade pratat lite löst om redan innan. Men som sagt, man får sätta upp sina mål och utmaningar efter dagsform, väder med mera. Ett delmål vi satte upp, i samband med att klara av 60 h, var att komma före göteborgarna. Som en liten kul grej. Klarar vi det, så klarar vi vårt tidsmål. När vi närmade oss slutet så hade vi inte sett till dem på hela dagen, men helt plötsligt från ingenstans kommer en utav dem joggandes förbi oss… Vafan? Han sa att han inte kan gå, för det gör för ont i fötterna och knäna, det enda som funkar var att jogga. Den joggande göteborgaren hakade på oss till målgången där han fick invänta sina kamrater. När man genomför Fjällräven Classic så måste man gå i mål samtidigt, om man går i lag. Vi visste redan nu att vi hade koll på läget, det är ju bara ett par kilometer kvar. Sovit gott, fyllt på med energi, kroppen mådde bra och vi hade det trevligt. På vägen hit, trots bra tempo har vi njutit av naturen och våra pauser till fullo, precis som det ska vara. När man närmar sig målgången hör man musiken och skålandet från Trekkers Inn. Vi var i en av de senare startgrupperna och därför var det ganska mycket folk inne redan, vilket var en upplevelse i sig. Att gå raksträckan in mot mål under applåder och heja-rop kändes riktigt bra. Jag la armen om syrran och sa bra kämpat. Vi gick i mål tillsammans, på tiden 59h.

Bild9

 

Skrivet av Ted Durdel, Merchandiser på Outnorth.

4 svar till “Fjällräven Classic”

  1. Elisabeth Durdel

    Intressant läsning, man blir sugen. Förstår att halva jobbet är planering, rätt grejor, vara i form. Viktigt är ju att fötterna ”mår bra”, med!

  2. Lasse

    Inspirerande! Bra kämpat!

  3. Greger

    Hade vi vetat ni var så nära framför oss kanske alla hade joggat förbi… ;) Tack för trevlig läsning!
    /En av göteborgarna

  4. Ulla Swedberg

    Bra gjort och mycket intressant läsning.

Kommentarer är avstängda.