Fortsättning; klättring i Cordon del Plata

Här följer fortsättningen på klätterturen i Cordon del Plata i Argentina:

Efter att jag vandrat ner från Camp Hoyada tog jag det lugnt i tältet. Jag vilade, läste en bok och lyssnade på musik under en eftermiddag och en förmiddag innan Dennis kom tillbaka efter ett lyckat toppförsök. Energin hade inte tagit slut för han ville omedelbart klättra Adolfo Calle. Min huvudvärk var spårlöst borta och vi gav oss av tidig eftermiddag. Vi korsade floden där vi hämtade vatten och började gå uppför en brant sluttning. Ibland var gruset så mjukt att man bokstavligen fick ta två eller tre steg där det under normala fall hade räckt med ett enda. Jag lade mycket tyngd på mina vandringstavar för att underlätta för mina allt tröttare ben.
Efter en stund kom vi upp till en bred dal. Till höger låg Stepanek och till vänster Adolfo Calle. Vi tog vänster. Efter ytterligare en stunds scrambling kom vi till en sorts toppyramid av solid klippa och bara en halv minut senare hade vi klättrat upp och befann oss på den cirka 4242 meter höga toppen. Moln drog in och bilderna blev inte det bästa, men visst, det var ändå underbart att stå där.

Vi kom tillbaka mellan klockan sju och åtta på kvällen – fler länder än Sverige har långa ljusa sommarkvällar. En stund efter det att vi kommit tillbaka till Piedra Grande kom Tim tillbaka från toppen av Cerro Plata. Han var en aning trött men verkade vara i mycket bra form. De senaste veckorna hade han även bestigit två berg i Chile och nu var den stora planen att fortsätta mot Aconcagua -det högsta berget på västra halvklotet. Undertecknad hade faktiskt halvt som halvt lovat att följa med och klättra. Men jag känner mig allt för väl och vet att min form första månaden på varje ny resa inte är som den ska… Jag drog mig ur med motivationen att jag inte vill betala för ett berg jag är ganska säker på att inte klara av för tillfället. Men vänta bara – ge mig några månader i cykelsadeln. Men då, å andra sidan, är jag för länge sedan borta från området. Vi ignorerade det tilltagande regnet och stod länge och pratade utanför mitt gröna tält. Dennis njöt av att Tim burit med sig både kex och majonnäs upp till lägret. Dessutom hade han tagit med sig en flaska Fernet – den alkoholhaltiga kryddstarka argentinska nationaldrycken. Majonnäs och Fernet. Bra kille den där Tim. Dagen därpå fortsatte ungefär likadant. Kaffe och mer kaffe och långa samtal som berörde det mesta från cykling i Etiopien till statyer i Turkmenistan. Men denna gång var det utanför Tims tält. Dessutom provade vi att bouldra på det största stenblocket som även utgör campingens centrum. Det var något som jag gärna skulle syssla med under mer seriösa former under mina vistelser hemma i Sverige.

Planen var att jag och Dennis skulle vidare till en annan dal och klättra ett par toppar. Dalen, trodde vi, låg i anslutning till Vallecitos skidstation så vi vandrade ner alla tre. Tim skulle ju vidare till Mendoza och senare Aconcagua. Vi passade på att dricka ett par öl och beställa pizza i skidstationens resturang (äventyrare, yeah!) innan vi tog farväl av Tim. Sen upptäckte vi att vi inte alls behövt gå ner till skidstationen – vi skulle ha stannat i Camp Las Vegas. Å andra sidan var pizzan värt de extra kilometrarna (äventyrare, yeah!). Vi fick helt enkelt vandra tillbaka samma väg.
Vi var ovanligt snabba med morgonbestyren och kom iväg mot San Bernardo redan vid 09:00 dagen efter. De första timmarna påminde mycket om klättringen av Adolfo Calle. Först över en liten rygg och sen ner och korsa floden, som här hade en stålblå färg jag nog aldrig sett förut. Efter floden började den vanliga scramblingen upp i det mjuka gruset. Ibland tog man ett steg och utlöste ett mindre stenfall med småstenar som kunde rulla tiotals meter nerför slänten. Vid vissa tillfällen fick vi hålla större avstånd och turas om att vandra uppåt – för att inte riskera att den första personen skulle orsaka stenfall som personen bakom kunde bli skadad av.

Vi kom upp på en rygg och fortsatte vandringen. Nu var det mer stenblock än småstenar som vi fick klätta över. Stigar gick kors och tvärs över berget och det var lite knepigt att veta vilken man skulle följa. Till sist insåg vi att det var bättre att strunta i stigarna och istället klättra rakt mot toppen. Dessvärre insåg vi snart att det var en falsk topp vi hade siktat in oss på. Den riktiga fanns en bit bort, till en början skymd av den falska toppen. Vi fortsatte och nådde snart topppyramiden och efter någon minuts lätt klippklättring stod vi toppen! Vi njöt och skrattade, men under tiden drog moln in och förstörde vyerna och när jag tog tag i GPS fick jag en stöt från den. Hela atmosfären började förändras och den kändes elektrisk. Vi insåg att det var bäst att börja nervandringen innan vädret blev dåligt på allvar. Vi hann inte många meter innan dimman eller molnen la sig som ett lapptäcke över oss. Plötsligt var sikten inte mer än tio meter. Stenarna vid våra fötter fick våta fläckar av stora tunga regndroppar. Regnet övergick snabbt till hagel och snart var vecken på våra ryggsäckar och kläder vita av halvsmälta iskulor. De första knallarna ekade mellan bergen och snart klövs himlen av blixtar. Vi försökte ta oss ner så snabbt som möjligt, men gick fel. Vi hamnade djupt nere i en ravin, som till sist ändrade skepnad till ett stup. Vi klättrade försiktigt fram till kanten och insåg att vi troligen skulle kunna ta oss ner, men samtidigt förstod vi att vi befann oss för långt västerut på berget och att vi nog gjorde bäst i att klättra upp ur ravinen och ta en mer sydlig rutt ner. Under tiden hade åskovädret blivit än värre och vi tyckte det var en bra idé att vänta med att klättra upp för att hitta den rätta vägen ner så istället tryckte vi oss mot bergsväggen och försökte undvika haglet och eventuella blixtar så mycket som möjligt. Vi stod där en stund. Plötsligt kom en knytnävsstor sten farande nerför slänten och landade någon meter bort. Kunde de djävulskt höga åskknallarna få stenar att skaka loss från berget? Vi tryckte oss än hårdare mot väggen och hoppades att inte fler stenar skulle falla över oss.
Till sist försvann dimman och vi kunde lättare lokalisera oss. Vi klättrade upp ur ravinen som de sista metrarna bara var någon meter bred och lutade nästan lodrätt. En decimeterbred fåra av regnvatten klöv den mitt itu och spred en känsla av att vi klättrade uppför ett litet vattenfall.
Vädret klarnade upp allt mer och snart såg vi korset på San Bernardo – vi hade verkligen inte lyckats ta oss långt! Men nu när sikten blev bättre var vi mycket snabbare. Enstaka blixtar klöv fortfarande himlen, men det värsta var helt klart bakom oss. Resten av nervandringen gick snabbt och smärtfritt.

Dagen efter bestämde jag mig för att lifta tillbaka till Mendoza. Dennis som bara är i Argentina under några veckor ville bränna allt krut på bergen och stannade kvar ett par dagar till. Jag fick lift från skidstationen i Vallecitos med några tältgrannar från Las Vegas-campen. De var en härlig trio bestående av två brasilianare och en norska som numera bodde i Brasilien. Alla tre var hängivna klippklättrare, kanske lite för hängivna eftersom de helt sonika beslöt sig att stanna och klättra ett par höga röda klippväggar på stranden till Rio Mendoza. Det var kokhett och jag hade bara mina stora bergskängor på mig och ville in till stan så snabbt som möjligt. Jag löste det genom att börja vandra in mot staden och sätta tummen i vädret varje gång ett fordon passerade.

Det tog ovanligt lång tid innan jag fick lift, kanske hade jag gått i en timme längs vägen. Jag blev glad när en kontorsnisse från Mendoza stannade och gav mig lift. Han hade varit och paddlat med sina arbetskamrater och var livrädd eftersom klockan var fyra och han hade lovat sin fru att vara hemma klockan ett. Vi körde genom oändliga landskap av vinrankor innan han släppte av mig vid en busshållplats i södra Mendozas utkanter. Han sa att han gärna kört in mig till de centrala delarna – men hans fru var nog så hemskt arg. Istället hoppade jag på en lokalbuss och försökte förstå hur man bar sig åt för att betala och undrade hur mycket det kostade. Till sist kom en liten grabb i nedre tonåren fram och betalade åt mig genom att trycka ett plastkort mot en av maskinerna. En vitt papper printades snabbt ut och han gav den till mig innan jag ens hann tacka. En halvtimme senare steg jag av bussen i närheten av Plaza Independencia. Jag var tillbaka i Mendoza och tyckte det var hög tid att damma av min cykel.

Om några dagar börjar jag cykla norrut. Naturligtvis kommer jag berätta allt om vad som händer här på outnorth.se!

Kommentarer är avstängda.