Fortsättningen på cykel genom Afrika

Ni kommer ihåg hur det var. Jag hade slagit läger precis söder om Hlane – Swazilands mest berömda nationalpark. Här följer fortsättningen:

På morgonen cyklade jag fram till entrén och hörde mig för om vad som gällde i parken. Jag fick inte cykla, men enligt kvinnan som bestämde kostade det ca 300 kr för en kort så kallad Game drive, vilket jag tyckte det var värt. Det var ett helt okej pris. Det är ju alltid kul att få se lite av de djur som människan trängt undan och som nu endast lever i små fickor av vildmark här och där, ofta bakom elstängsel. När jag lyckats få fram summan genom massa mynt och mindre sedlar som jag haft liggande i styrväskan och i mina fickor klämde kvinnan fram att det var ett minimum med två personer för en Game drive, men att det skulle gå bra om jag köpte två platser istället för en. Jag stönade. Jag har aldrig förstått varför man inte kan få all information serverad samtidigt, utan att man i Afrika ofta får det utportionerat så att man måste ta ställning till den flera gånger om. Det är slöseri med tid och energi. Nu dubblades alltså priset, efter att jag under tre minuter rotat fram exakt den summan hon först talat om. Och detta hände dessutom innan jag fått mitt morgonkaffe. Jag hade glömt att köpa nytt. Hur som helst tyckte jag att det blev för dyrt så jag sa att jag skulle vänta och se om det dök upp fler turister som jag skulle kunna ansluta mig till. Under tiden satte jag mig i skuggan på den stora plattform där vaktkuren var placerad. Men där fick jag inte sitta utan kvinnan sa att jag kunde sätta mig under trädet vid sidan om plattformen. Jag gick dit och såg att platsen var full av antilopskit och taggiga grenar. Jag gick tillbaka till kvinnan och frågade varför hon bett mig sitta på marken där det dessutom var fullt av avföring, men jag hann bara halvvägs in i meningen innan jag tappade humöret och berättade att jag inte längre var sugen på att se parken. Jag cyklade därifrån, besviken. Tio minuter tidigare hade jag anlänt till platsen full av glad energi och taggad för upplevelser. Och så vände allt för att Swazilands mest osmidiga människa jobbade i entrén. Jag stannade några hundra meter därifrån för att äta frukost och när jag var klar reste jag mig från stenen och fastnade i en vänta-lite-buske. En tagg hade piercat min överarm och kommit ut på andra sidan, efter en resa på drygt en centimeter under mitt skinn. Det gjorde inte så ont, men det tog ett tag innan jag tagit mig loss från busken. Innebörden i Charles John Anderssons skämtsamma smeknamn på busken i fråga blev plötsligt solklar.

lb-giraff

Några kilometer senare byttes vildmarksområdet ut mot oändliga fält av sockerrör och i fjärran ett raffinaderi med rykande skorstenar. Det var så tydligt, just där, hur illa det egentligen står till med de vilda djuren och deras boplatser. Byar, vägar, fält, sockerrör, fabriker och så mitt i det, avskiljt av stängsel, en pyttelitet område fullt av djur, som måste beskyddas för att inte tjuvjägare ska göra traditionell vietnamesisk medicin eller handtag till jemenitiska dolkar av dem. Jag cyklade vidare och några mil senare kom jag till en korsning där en skylt berättade att där fanns ännu ett game reserve. Jag cyklade dit. Där fanns inga av de fem stora men väl giraffer, zebror och antiloper. Jag betalade cirka trettio kronor i inträde och tog sen med hojen och började cykla runt i reservatet. Efter några minuter hörde jag ett brak på min högra sida och ett par stora svartvitrandiga djur galopperade in i vegetationen. En stund senare såg jag en giraff. Vilka fantastiska djur det är. En stund senare insåg jag att där fanns två till precis i närheten och jag stannade i en glänta i en halvtimme och beundrade dem. På vägen tillbaka till det lilla högkvarteret träffade jag på ägaren och vi snackade en stund. Det var skönt att för en gångs skull träffa någon som inte varnade mig för lejon. ”Du kan lägga ett blodigt köttstycke inne i tältet, lejonen kommer inte röra det. De kommer kanske röra sig utanför tältet och sniffa i luften, men de kommer inte försöka ta sig in i tältet. De enda djuren man eventuellt ska oroa sig för när man tältar är hyenor.” Har man jobbat som parkvakt i Krueger National Park i Sydafrika under många år borde man veta vad man pratar om.

Jag hann över Lebombobergen och korsade gränsen till Mocambique under dagen. Trots att jag flera gånger blev hindrad av gränsvakter som ville ha öl så hann jag även ut ur gränsområdet. Det tar faktiskt inte många sekunder att säga ”Nej, du får inga öl”. Det regnade och mörkret föll snabbt så jag satte upp tältet på första bästa plats, vilket visade sig ligga en bit ner i en slänt. Jag var tvungen att rensa bort lite stenar för att få plats, men tyvärr måste ja ha väckt några termiters vrede för på morgonen var en stor bit av tältbottnen uppäten. Dagen efter cyklade jag de sista sex milen in till Maputo där jag stannade i fem dagar.
Där var en märklig blandning människor som bodde på det hostel där jag tagit in. Eftersom Maputo är en dyr stad hamnade många av den sortens människor som annars ofta bor lite finare på ett slitet vandrarhem. Där fanns affärsmän från Kashmir och Turkiet och där fanns backpackers från Europa, en cyklist från Västgötaslätten och en svenskt frukterian som inte ville bo i Sverige eftersom flygplanen där minsann släpper ut så kallade chemtrails, och där fanns en säkerhetskonsult från den belgiska ambassaden. Den sistnämnde satt inne på bra information om min tänkta rutt längs Limpopoflodens östra sida. Jag hade finkammat nätet utan att hitta något matnyttigt om området. Min Michelinkarta visade förövrigt att gränsövergången till Zimbabwe i slutet på denna väg – var stängd. Men enligt säkerhetskonsulten var den öppen. Vägen var dessutom till två tredjedelar asfalterad. Endast en sträcka på cirka tio mil i mitten var fortfarande sandväg.

lb-bro

Efter att ha följt kusten under ett par händelsefattiga och regniga dagar kom jag till den avtagsväg där jag skulle svänga av mot staden Chokwe och sedermera bron över floden Limpopo. Limpopo är, förutom att vara en delstat i Sydafrika och en flod i Mocambique även en systerpark till den världsberömda Krugerparken i Sydafrika. Det är helt enkelt östra halvan om vildmarksområdet. Men medan Kruger är full av djur så finns det så gott som inget kvar i Limpopo. De är borta, dödade, vissa för mat, vissa för pengar, och vissa för att en del patetiska människor tycker det är kul att skjuta dem för att sen såga av deras huvuden och spika upp det hemma på väggen som en trofé.

Så jag cyklade längs Limpoposkogen i flera dagar utan att se ett enda djur. Där fanns några fåglar i luften och gott om insekter och kryp, bland annat kryllade det av african giant millipedes som jag fascinerades av. I början tyckte jag att dem nästan var lite obehagliga. Efter tre dagar kunde jag ta upp dem med handen. Men vänjer sig vid allt. Det bästa ifrån denna del av resan var att det återigen blev lätt att hitta sovplats i bushen. Där fanns byar, men de passerade man snabbt. Som vanligt la jag stor vikt vid att hitta en bra viloplats. Jag beaktar vindriktning, kommande solnedgång och den mer avlägsna gryningen. Jag letar efter termitstackar, myrstigar, mystiska hålor i marken, ruttna trädgrenar som kan falla ner och gamla träd som kan blåsa omkull, samt spår efter människor, getter och nötkreatur, jag brukar se om där finns tecken på hur vattnet som samlas på marken vid regn uppför sig och om jag syns från vägen.

Hur resten av delsträckan går får ni läsa om ett par dagar!

Kommentarer är avstängda.