Fortsättningen runt Kalahariöknen

Då följer den efterlängtade fortsättningen på min cykeltur runt Kalhariöknen:

Jag slog upp mitt tält under ett citronträd i Howick och stannade i tre dagar. Men jag befann mig inte inne i tältet hela tiden utan det hände att jag gjorde små promenader och utflykter. Ofta gick dessa små eskapader till mina värdars kök där det fanns öl och ibland vin och garanterat alltid spännande anekdoter från världens hörn. Jag hade några veckor tidigare mejlat dem för att få höra deras synpunkter om min tänkta rutt genom deras delstat och blivit hembjuden. Vi hade aldrig tidigare träffats men vi märkte snart att vi hade många beröringspunkter. Bridget, med efternamnet Ringdahl, hade en svensk farfar. Hon har studerat i Lund. Hon cyklade en gång genom Småland mitt i vintern tillsammans med Cass Gilbert, en cyklist som jag haft viss kontakt med via nätet. De träffade äventyraren Janne Corax, och bodde hemma hos honom några dagar. Dessutom visade sig att andra halvan av värdparet, Carlos, är boss för ett trekkingföretag med en hemsida som jag ofta var inne på för att få inspiration när jag för några år sedan funderade på att vandra i Drakensberg. Världen är liten.

Nu i efterhand kan jag inte minnas om jag fick några råd angående cykelrutten eller inte, men det gick bra i alla fall. Fast inte helt bra. Det var ingen höjdartid som väntade mig, med dåligt väder, mer cykelstrul, och vägar med livsfarlig trafik som jag till sist valde att lifta bort. Det var ingen lång sträcka men helt klart värt det. Jag ville gärna komma bort från området med livet i behåll. Under tiden fortsatte varningar om att jag ska akta mig för vilda djur att strömma in från diverse sociala medier. Inte ett ord om vild trafik.
Jag tog mig genom Zululand och staden Ulundi där den nuvarande zulukungen Goodwill Zwelithini kaBhekuZulu regerar. För tvåhundra år sedan satt Shaka Zulu, södra Afrikas motsvarighet till Djingis Khan, på samma tron. Han lyckades med att förena många av de norra Ngunifolken på samma sätt som den mongoliske erövraren hade gjort med stäppfolken sexhundra år tidigare. Shaka Zulu har betraktats som ett militärt geni men även fördömts på grund av sin regims brutalitet. Staden Ulundi var även skådeplats för det sista slaget i Zulukriget.

Till sist korsade jag gränsen till Swaziland. Jag såg mycket fram emot det lilla landet som jag egentligen inte visste något om. Men jag tyckte mig snart ana en atmosfär av fridfullhet och av lugn. Efter ett par timmar kom jag till en by och frågade runt efter vatten. Jag blev hänvisad till ett litet hus där det bland annat fanns en swazisk motsvarighet till ett systembolag. Jag fick höra att det fanns vattentankar på andra sidan huset så när jag ledde runt cykeln träffade jag på en vit man som troligen var husets ägare. Jag frågade honom vad han ansåg att sova i bushen i Swaziland och han försäkrade att det inte skulle vara några problem. -I Swaziland tar vi hand om varandra, sa han.

lb-tält-shanty

Som vanligt kom jag in i ett mer tättbebyggt område när jag skulle börja leta folktomma områden att tälta på. Det slår nästan aldrig fel. Men till sist hittade jag en torr flod, eller bäck, där jag slog upp mitt hem. En stig gick tio meter därifrån och jag hörde röster ett par gånger på kvällen. Långt bort i väster mullrade det och mörkret slets ständigt itu av hundratals blixtar. Dagen efter blev extremt varm och ett par gånger fick jag söka skydd i busskurer av sten. En annan gång fick jag cykla in på en sidoväg och tigga vatten från en farm. Nu var byarna plötsligt helt borta. Det slår nästan aldrig fel. På kvällen hoppade jag över ett stängsel och slog upp tältet djupt inne i bushen, precis söder om Hlane, Swazilands mest berömda Nationalpark.

Jag hade planer på att besöka parken dagen efter. Men det gick inte riktigt som planerat. Titta gärna in och läs fortsättningen om några dagar!

Tack för att ni har läst!

Kommentarer är avstängda.