”Gazed upon by angels in their flight”

Då fortsätter min resa runt Kalahariöknen!

David Livingstone är mest känd för två saker. Dels för att han under många år helt enkelt var spårlöst försvunnen under sin febriga jakt efter Nilens källa -och dels för att han var den första europé att nå fram till Victoriafallen. Det var i november 1855 som den gamle missionären paddlade nerför Zambezifloden och fick se vattenfallet. I sin dagbok skrev han:
”The whole scene was extremely beautiful; the banks and islands dotted over the river are adorned with sylvan vegetation of great variety of color and form…no one can imagine the beauty of the view from any thing witnessed in England. It had never been seen before by European eyes; but scenes so lovely must have been gazed upon by angels in their flight.”
Under min sista dag i Zimbabwe såg även jag vattenfallet. Idag betalar man trettio dollar i inträde och det finns en restaurang som säljer kycklingwraps och kaffe. Till själva fallet tar man sig på breda stigar som går genom den lilla regnskogen. Slutligen går man ut på markerade utsiktspunkter och äntligen får man ta in den gigantiska naturupplevelsen. En bit bort, i en glänta, står Dr David Livingstone, som staty, och tittar på. Vid hans fötter finns en gammal makoro. En ödla låg på kanten och tittade på mig. Markattor lekte i de närliggande träden. Ibland blåste det in vattendimma från fallet och gav mig en ofrivillig dusch.

Jag cyklade över bron och bytte land. Jag stannade länge i staden Livingstone, som såklart är döpt efter den skottske äventyraren – de sista dagarna under mer eller mindre konstant regn. I Mocambique hade regnsäsongen nått mig, men jag hade lyckats trampa ifrån den. Nu efter nästan en veckas vila hade den återigen kommit ifatt mig. Jag kände behov av att återigen trampa ifrån den, lämna den bakom mig, utmana den om vem som egentligen är snabbast genom Afrika. Visa vem det är som bestämmer.

lb-talt

Ett par dagar senare stämplade jag ut ur Zambia och in i Namibia. Gränsstaden hette Katima Mulilo. Efter att jag handlat på mig mat så började jag se mig om efter tältplats. Jag hittade en stig på andra sidan vägen från bensinmacken. Någon minut senare var jag nere vid Zambezifloden. Där stod en pick-up och på flaket satt en man och drack öl. Jag frågade om jag kunde sätta upp tältet och fick svar att jag kunde göra det precis var jag ville – men att han avrådde mig eftersom flodhästar betar i området under nattetid. Jag cyklade vidare och kom snart till ett relativt rikt kvarter med många flotta men av tiden naggade villor. Jag hittade en tom plats mellan två tomter och slog upp tältet. Jag hade vilat i fem minuter när jag hörde våta frustningar från floden. Jag hade hört dem tidigare, i Guinea då jag paddlade Nigerfloden. Flodhästar. Jag hade gjort en snabbkoll innan jag slog upp tältet och kommit fram till att slänten upp till tältplatsen var för brant för flodhästar, men nu när jag hörde dem tog jag en noggrannare runda och hittade djupa spår. De är tunga rackare. Och tydligen smidigare än vad jag trodde. Jag flyttade tältet. Innan jag hittat en ny plats så frågade jag en flanör om råd. Han avrådde mig från att campa eftersom det är flodhästar överallt nattetid – och sen la han snabbt till att jag skulle ta och knacka på det närmaste huset ”eftersom det bor en vit man där”. Jag förstod aldrig riktigt vad hudfärg hade med campingplatser och sovplatser att göra, men jag gjorde som han sa. Den vita mannen tycktes nästintill skämmas över att han inte kunde erbjuda mig ett rum, han hade redan gäster på besök. afrikanderfolkets gästfrihet är inte legendarisk för intet.
-Men eftersom du cyklar antar jag att du är van vid att tälta? Har du något emot att slå upp det inne i det övergivna grannhuset? Då får du skydd mot regnet också. Och kom gärna över på kaffe i morgonbitti, om du vill.

Kaffet var gott -och historierna om livet i ett hus tjugo meter från Zambezifloden intressanta. -Häromåret var det översvämning, det var vatten överallt. Jag var orolig att det skulle rinna in i huset. Där borta simmade en krokodil förbi, berättade han exalterat och pekade mot trädgårdens norra ände. En hund hade han förlorat till just en krokodil och ytterligare en till en giftorm. Jag var tvungen att fråga: Men du måste tycka om att bo här, annars skulle du inte göra det, eller? Han tittade på mig och svarade allvarligt: -I love it, man!

Fortsättningen följer om några dagar!

Kommentarer är avstängda.