Hej Norge!

Då följer fortsättningen på min cykeltur genom Sverige och Norge!

Det var sen morgon då jag cyklade över gränsen. Plötsligt befann jag mig i ett nytt rike, i ett land som är känt för sin natur, fjordar, berg, och jättelika troll. Jag ska berätta om trollen men först ska ni få höra om smala vägar, kaskadregn och hur jag tog mig norrut i kung Haralds land.

Någon mil efter gränsen svängde jag av på en mindre väg som slingrade sig norrut precis väster om bergsmassivet Sylarna. Det var vackert men disigt, så vyerna var inte exceptionella som de hade varit vid bättre väder. De höga topparna, eller ens de lägre, var knappt skönjbara. Jag tappade drygt femhundra höjdmeter under dagen plus att jag hade medvind så på kvällen när jag slagit upp tältet i gräset bakom ett övergivet hus hade jag lagt över elva mil bakom mig utan några direkta svårigheter. Jag hade ändå hunnit med att stanna och fota en hel del under dagen och även kokat varm choklad i vägkanten. Det bästa hade, som så många gånger förr, varit toppen på det högsta passet längs vägen. På topplatån kunde man se ut över bergssjöar och Sylarna och den karghet som rådde. Altituden var nog på cirka 1000 meter över havet, men på grund av att vädret var en aning bistert och vindarna kraftiga gav det illusionen om betydligt högre höjder. Jag upplevde ungefär samma känsla som på 4000-meterspassen i Sydamerika förra året, minus den bultande och ständigt närvarande huvudvärken.

dåligt-väder-lb

Nu i efterhand ångrar jag mitt vägval. Jag borde kanske ha fortsatt ännu en bit i Sverige innan jag korsade gränsen. Men det kändes rätt just då. När jag kom ner i från bergen ökade trafiken, allt blev rörigt och vissa vägar var förbjudna att cykla på, naturen bestod av ointressanta odlingslandskap, vägarna var så smala att det ibland bildades kö bakom mig av bilar som ville passera, men inte vågade köra om. Jag blev mer frustrerad för varje timme, för varje dag. Är det detta som är det berömda Norge, tänkte jag. Det fanns inte mycket annat att göra än att streta vidare. Bygger världens rikaste land för smala vägar så får de ta konsekvenserna av det. Och det gjorde norrmännen. De låg bakom mig med ett stoiskt lugn innan de till sist hittade en lucka där de kunde passera mig. Jag kunde ju heller inte flytta på mig, eftersom vägarna ständigt kantas av ett skyddsräcke, ett räcke som de för övrigt har satt upp ett par decimeter för långt in mot körbanan och som därför trängde in mig än mer mot bilisternas framfart. Det rådde dock inget tvivel om att jag var mer frustrerad än chaufförerna bakom mig. Ibland lyfte jag högerhandens tumme och pekfinger i den klassiska gest som betyder ”lite” och gestikulerade samtidigt med överdriven axelryckning och ena handflatan vänd mot himlen i tron att chaufförerna skulle förstå budskapet: Ni har byggt vägarna så här – skyll er själva.
Dessutom var det oerhört svårt att hitta bra tältplatser. På kvällen andra dagen tvingades jag lyfta cykeln över ett skyddsräcke, gå över en igenväxt och halvrutten träbro, ta mig igenom ett buskage och kliva fram till en igenväxt grind som gick att öppna efter en stunds bister kamp. Inte den bästa sovplats jag haft såklart, men även långt ifrån den sämsta. Dessutom växte det vilda hallon en masse på platsen.
Dagen efter kom jag till en liten stad som jag hörde talas om redan för många år sen, på min allra första resa då jag liftat och tågluffat genom Europa och senare hamnade ute i öknen i Erg Chebbi i Marocko. En kväll hade ett helt gäng resenärer samlats runt en lägereld och en backpacker från Nya Zeeland berättade att han hade varit och besökt staden i fråga. I´ve been to Hell and back, proklamerade han. Stadens namn har onekligen en lite annorlunda klang beroende på vilket språk man känner sig bekväm med.

Jag fortsatte genom byar och städer som Levanger, Verdal och Steinkjer. Efter att jag passerat den sistnämnda började det regna. Inte duggregn, inte vanligt regn, utan kaskadregn. Först får man lite ångest eftersom man inte vill bli blöt, sen är man blöt och ångesten försvinner eftersom det man fruktar redan har inträffat. Ofta är det värre att bli blöt än att vara blöt. Kaskadregnet fortsatte i flera timmar och en stund tog jag skydd i en busskur, men då blev jag snabbt kall, vilket inte är bra när man är genomvåt. På kvällen hittade jag en grusväg som ledde in i ett naturreservat. En bit in fanns en slags vändzon där en hög med lastpallar stod. -Perfekt, tänkte jag och la ut dem i en kvadrat på marken, likt en brygga i ett hav av gyttja. Efter allt kaskadregn var det skönt att komma ifrån den våta marken.

På morgonen tog jag mig in till Namsos, och nådde således havet. Insikten om att jag cyklat från svenska kusten till norska kusten sjönk in och la sig tillrätta. I från Namsos tog jag ett par bussar upp till Brönöysund för att möta upp en kompis: Ylva. Till eventuella cykla-varje-meter-fanatiker vill jag bara framföra att vi cyklade tillbaka samma väg som jag åkt i buss, så ja, jag cyklade hela vägen. I Brönöysund stannade vi en dag och käkade mat, drack vin, fixade med utrustningen och tvättade kläder. Den här delen av Norge var mycket finare och roligare än den jag precis tagit mig igenom. Jag vände alltså söderut där i Brönöysund och nu hade vi siktet inställt på fjordar , berg och ännu mer fjordar. Men det var fortsatt betydligt svårare att hitta bra tältplatser i Norge än i Sverige. Därför blev vi glada när vi såg ett tillsynes tomt fält ovanför en fjord. Vi ledde våra cyklar över fältet och såg en liten brygga med ett par båtar och ett fikabord stående i vattenkanten. Där slog vi upp våra tält.

landsväg-vatten-lb

De följande dagarna kom och passerade. Cyklingen var den bästa hittills i Norge, men samtidigt kanske inte riktigt så vackert som jag hade hoppats. Fast det skulle komma! Vi passerade tunnlar, den längsta cirka två kilometer. Det var den första lite längre för mig, men Ylva som cyklat från Nordkap hade passerat dussintals. Vädret blev allt mer ostabilt. Från att ha varit solsken gick det till skurar till ihållande regn. En kväll stod vi i valet och kvalet över om vi skulle stanna på en okej, men ändå ganska trist, tältplats eller fortsätta för att förhoppningsvis hitta en femstjärnig. Men först satte vi oss på marken och kokade te och åt ett par smörgåsar, vi hade ingen brådska. Dock ser vi snart hur molnen dragit ihop sig och mörknat till en blålila ton som inte bådar gott för två torra cyklister. Planen att fortsätta ströks omgående och vi satte upp våra tält på rekordtid. Det började regna – men inte alls så mycket som vi trott. Troligen gick det värsta ovädret förbi sydost om oss. Hur som helst var detta sista gången, med något enstaka undantag, på över tio dygn som vi på dagtid var helt torra. Regnsäsongen hade därmed börjat.

Fortsättningen följer inom kort!

Kommentarer är avstängda.