Inlåst!

När jag lämnade Cusco kändes det som det var evigheter sedan jag cyklade senast. Dessutom hade hela resan gått i karga, folktomma områden, så när jag rullade fram på vägen som gick längs med Vilcanotafloden (senare Urubamba) var det som den första dagen på en helt ny resa. Gröna kullar, fickor av skog, byar och människor såpass tätt att jag inte brydde mig om att jaga tältplats. I stället jagade jag billiga hotellrum. Naturen, tänkte jag, påminde om Rumänien.

Efter två dagar,eller om det var tre, så nådde jag den väg där jag bestämt att vika av från dalen och dra mig mot Arequipa. Under en lång stund cyklade jag uppför, asfalten försvann, vilket jag visste att den skulle göra. Tio kilometer senare kom den tillbaka – vilket jag inte hade vetat att den skulle göra. Jag började klättra uppför det drygt 4300 meter höga Abra Apacheta, ett oväntat vackert pass med sagolik utsikt över bergssjön Langui, som ligger på nästan exakt 4000 meter över havet, alltså ett par hundra meter över Titicacasjön, men den sistnämnda är ju såklart oändligt mycket större.

I byn El Descanso tog jag in på ”Hostal Torres” eftersom jag fortfarande tyckte det var för tättbefolkat för bushcamping – och dessutom uppförde sig vissa lokalbor på ett märkligt sätt. Någon fick syn på mig och ställde sig snabbt på bredden mitt i vägen med sin cykel, så jag fick cykla runt. En annan försökte greppa tag i mig efter att ha skämtat om att han ville göra ”high five” etc. Det kändes dumt att ta risken att tälta i detta område. Efter att ha checkat in på ett rum på andra våning gick jag en promenad i byn och köpte lite mat. Resten av kvällen låg jag på rummet och läste. På morgonen kokade jag kaffe på mitt gaskök och packade sedan ihop min utrustning och bar ner cykeln till innergården. Det var tyst och öde. Aymarakvinnan som kvällen innan tagit emot mig var borta. Jag tänkte inte mer på det utan ledde cykeln mot dörren. Stängd. Jag drog i handtaget och dörren öppnades någon decimeter, tillräckligt för att se att den var låst från utsidan med ett stort hänglås. Jag gick tillbaka in på innergården och ropade, men stället var helt öde. Jag kände på bakdörren, men den var också låst, och den dörren tog mig ändå bara till en balgård där en gammal rostig bil stod. Bortanför den ännu en låst grind. Jag gick tillbaka och väntade en stund. Tiden gick. Jag bestämde mig för att försöka lyfta av dörren,men det gick inte. Jag försökte bända sönder låset, men det gick inte heller. Jag gick upp på andra våning och gick ut på en liten balkong. Nedanför mig ett slött gatuliv. Jag gick tillbaka ner och skar av tvättlinan som hängde över innergården. Sen bar jag upp all packning och gick ut på balkongen och ropade till mig barnen som jobbade i butiken nära hotellet. Med teckenspråk och något enstaka spanskt ord lyckades jag få dem att förstå att jag ville att de skulle ta emot mina saker samt vakta dem tills jag hunnit klättra över de båda grindarna på baksidan. Först halade jag ner tre cykelväskor, sen min stora ryggsäck och sen cykel. Sen sprang jag runt och klättrade över och kom efter några minuter till framsidan där barnen vaktade mina saker med stora leenden. En del vuxna undrade vad som pågick och en av dem berättade att kvinnan åkt till marknaden i grannbyn. Jag var hotellets enda gäst och troligen den enda gringon mellan Cusco och Colca Canyon – men det var tydligt för mycket att hålla reda på.

Jag cyklade fort till områdets huvudstad Espinar (Yauri på en del kartor) där jag stannade två nätter. Här var människor supervänliga och det något udda beteende jag mött längre norrut var borta. En snubbe stoppade mig och gjorde en spontanintervju med mig på gatan. Han filmade mig med en gammal kamera. Det hela skedde på spanska. Vilket är ett språk jag inte behärskar. Men han verkade nöjd när jag förklarade att Peru var väldigt vackert. Dessutom var det populärt när jag sent en kväll gick ner till marknaden i jakt på avocado och rödlök (akut sug efter doritoschips och guacamole), de gamla kvinnorna verkade tycka det var fantastiskt att under fem månader cykla omkring i Sydamerika. Och visst, de har rätt. Staden var inte lika vacker som Cusco, men betydligt trevligare och vänligare. Från Espinar planerade jag att ta en buss till Chivay för att cykla omkring vid Colca Canyon ett par dagar. Tyvärr gick det ingen buss, man var tvungen att ta sig via Arequipa, och jag var inte mentalt stark att ställa om från buss-mode till cykel-mode, utan att veta något om vägen framför mig, eventuella bergspass, matåtgång, distans och annat. Dessutom var jag civilklädd. Saker som skulle kunna ordnas relativt snabbt, det medges, men jag börjar få bråttom tillbaka till Santiago – och hur jag än vrider och vänder på problemet så måste jag åka buss eller lifta en del av vägen söderut. Jag hoppade på en buss till Arequipa med en något bitter smak i munnen, eftersom jag verkligen vill se Colca Canyon.

Nu är jag alltså i den mycket vackra staden Arequipa. Jag har inte bestämt om jag ska backtracka till Chivay och Colca Canyon eller om jag ska fortsätta mot Chile. I nästa blogg får ni veta vilket!

Kommentarer är avstängda.