Långpass

 

Jag tränar för ett ultralopp som är nästan 80 km. Många av kilometerna är dessutom placerade i rena och skära uppförsbackar – så himla taskigt för oss som inte är födda till outtröttliga bergsgetter.

Men att för att ha en chans att klara alla dessa vykortsvackra kilometer i Schweiz nästa sommar behövs mängd i benen. Jag behöver träna på att vara ute under lång tid och vänja muskler och ligament vid den belastning som det blir. Det är det som jag har långpassen till. Mina bästa långpass börjar redan dagen innan de går av stapeln. Eller kanske flera dagar tidigare om jag vill gotta mig ordentligt.

Det börjar med att jag röjer köksbordet från alla pryttlar, vecklar ut mina kartor och vrakar bland olika platser. Funderar på distanser. Känner om det är vid X eller Y som jag är sugen på att springa, eller om turen ska gå någon helt annanstans. Vad längtar jag mest efter att springa på för underlag? Asfalt, motionsspår eller tuffare trailrunning? Vad känns bäst för dagens 30° solsken eller 5° duggregn? Det är många frågor som det medvetet och omedvetet tas ställning till innan färdmeddelandet kan skrivas.

Häromdagen var det dags för det längsta passet på länge. Jag hade förberett mig dagen innan genom att ta fram både kompressionstights och kanelbullar – för att få den ultimata balansen i tillvaron.

Strax efter att solen letat sig upp över horisonten och skickat rosa strålglans mot mina fönster så stod jag vid spisen – med en rykande grötkastrull i ena handen och ett par löparstrumpor i den andra. Vid den tidpunkten – innan huvudkontoret kommit igång på riktigt – är det rätt bra att strumporna är märkta med höger och vänster…

Dagen innan hade jag bestämt vilken rutt jag skulle springa – och siktet var inställt på syd. Men den här morgonen ville jag inte alls springa där. Så typiskt mig. Lyckligtvis är jag böjlig som en videkvist om våren och kan anpassa mig efter nya tankegångar rätt så snart. Kartorna vecklades återigen ut och en ny runda bestämdes.

Mina löpsteg drog norrut när gröten sjunkit – jag satte av mot Brunnsviken – ett välkänt löparstråk i Stockholm där mängder av löpare, gångare och fyrbenta kompisar får plats utan att behöva trängas. Fötterna kan frottera sig med alla tänkbara underlag – asfalt, grusväg, stig och om man gör som jag – som råkade välja ett mtb-spår – så kan man trampa ner i decimeterdjup lera om man dessutom vill ge sina fötter en liten inpackning.

För mig handlar mina långpass om att göra kroppen förberedd på den fysiska ansträngningen, men också mental uppbyggnad. Det kommer att komma svackor under det X antal timmar som jag kommer att kämpa på i Alperna. Det är bra att ha en plan för hur man kan hantera dessa bulor på vägen, och att veta ungefär när och varför de kan tänkas dyka upp – och det enda sättet att ta reda på var gränserna sitter är att testa dem. Att testa gränser låter brutalt och hårt, men en gräns vara precis hur stor eller liten som helst. Våra vägval och tillhörande bulor ser olika ut för alla.

Jag springer ofta ensam under hela eller delar av mina pass. Det är min egentid. Min stund när jag fyller på energi med vackra vyer, skapar veckans att-göra-lista, tittar på människor, fotar lite, njuter av tillvaron… Andra löpare springer aldrig långpass ensamma, andra springer med musik i öronen och vissa lägger in fartökningar i mitten av passet för att variera sig… Antalet sätt att hantera sin träning är lika många som det finns löpare. Men oavsett vem du är, eller hur dina långa pass ser ut så tycker jag att långpasset är veckans bästa chans att se andra platser än sina hemmakvarter. Passa på. Ta en ny stig, välj vänster istället för höger och se var du hamnar.

//Maria

 

5 svar till “Långpass”

  1. Jan-Erik

    Hör av dig om du nu inte vill springa ensam :-)

  2. Maria

    Tack Janne, det ska vi nog hinna med! Sista långpasset blir det iaf i år!

  3. Benet

    Jag bara älskar ditt sätt att skriva! Det väcker en sån närmast obeskrivlig löplust!

  4. Torsten

    Hur långsamt kan man egentligen springa tex milen för att klara av Swiss alpine? Man blir väl avstängd om man är för långsam? Jag är nämligen seg men långsam! Jag vet att du inte vill snacka tider men vilken hastighet håller du på dina långa pass?

  5. Maria

    Hej Torsten! Det blir knas om man ska tänka vad man klarar en mil på, och sen ta det gånger 8… Det är så mycket mer som spelar in när timmarna går. Fötter som slits, mage som knorrar, svettiga kläder som skaver osv… Men, här hemma ligger jag väl på typ 6.30 min/km om jag ska springa långt och länge. I Alpmiljö är det långsammare.

Kommentarer är avstängda.