Låt mig nu berätta om troll

Då följer fortsättningen på min cykeltur genom Sverige och Norge!

Fredagen den 15:e augusti var en bra dag. Vi passerade småbyar där vi aldrig riktigt förstod vilka av husen som var privata bostäder och vilka som eventuellt var museum, eller kulturskyddade på något annat vis. En del av byggnaderna såg ut som att vara från 1700-talet. En del var uppenbart övergivna och då stannade vi till och utforskade dessa fascinerande monument över svunna tider. Det känns speciellt och lite sorgligt att stå framför ett hus där människor har växt upp och levt sina liv medan det nu bara står och förfaller in i glömska. Vilka var människorna som bodde här? Vem byggde huset? Vem planterade vinbärsbuskarna? Var de lyckliga? Vad drömde de om? Hade de levt färdigt sina liv när de dog?

lb-vattenfall

På kvällen campade vi vid Orklafloden, bredvid en övergivet vindskydd som flugfiskare satt upp. På baksidan av den lilla boden fanns en gammal skylt med texten ”camping förbjudet” – men som tur var såg vi aldrig den skylten så vi slapp ignorera den. Jo, det är klart att man ska visa respekt och så vidare, men om nu flugfiskarklubben har huggit ner träd för att få plats med vindskyddet, anlagt en väg, en stig ner till vattnet där de står och drar upp fiskar för nöjes skull..? Jag är övertygad om att Moder Natur föredrar två cyklister som sover ett par timmar i sina tält. Så länge man inte tältar för nära bostadshus eller skräpar ner eller förstör naturligtvis. Jag har faktiskt aldrig förstått västvärldens avsky mot sovande människor.

En av höjdpunkterna under veckorna i Norge var den gamla övergivna väg som började i Sunndalsöra och följde kusten istället för att gå genom berget som den nybyggda. I och med att alla bilar använder tunneln var nu den gamla vägen avstängd och var på ett ställe spärrad med stora stenar. Som cyklister lätt kan cykla runt, märk väl. Vägen ner var fantastisk, det var likt en norsk variant av den mer berömda dödsvägen i Bolivia. Naturen hade återtagit en stor del av sträckan och ibland syntes bara någon enstaka meter av asfalten. Gräs, mossa, småträd och buskar hade gjort storartad comeback. Dessutom hade stenblock ramlat ner från berget, rötter hade trängt igenom asfalten och låg blottade, och träd hade blåst omkull så att stora hotfulla rotvältor sträckte sig mot himlen. Vi cyklade till vägs ände och fortsatte sen på en större väg och efter en tids letande hittade vi en fin plats att sova på, vid en övergiven kajplats vid en fjord. Dock började det regna så vi flydde in i tälten. Vid bättre väder hade jag gått på kamerasafari, stället var verkligen fotogeniskt.

lb-kajplats

Det som eventuellt är bra med att ligga instängd i ett tält är att man har mycket tid med att studera kartan. Lite senare på kvällen ropade jag till Ylva att jag hittat en genväg som skulle spara in flera mils cykling dagen därpå. Jag fick ett intresserat och positivt svar men mycket mer än så kunde vi inte diskutera saken på grund av ljudet som uppstod när regnet smattrade likt kulsprutor mot våra tältdukar.
Dagen därpå följde vi inte huvudvägen mot vårat delmål i Åndalsnes, istället tog vi oss över till norra sidan av Langfjorden och efter ett antal mycket vackra mil i sadeln hoppade vi på färjan till Åfarnes, där vi återförenades oss med huvudvägen. Genom denna manöver kortade vi ner avståndet till delmålet. Dessvärre började det regna när vi satt på den tjugo minuter långa färjeturen, och regnet ökade i styrka för varje minut. Vi rullade i land och kämpade på ett tag till innan vi slog läger på en gammal stenkaj cirka 25 kilometer utanför Åndalsnes. Det var fortfarande eftermiddag och vi tillbringade timmar med att läsa och äta. Dagen därpå packade vi ihop tälten under ett ihållande regn och cyklade den sista biten in till staden. Där fick vi nästan en hel dags vila innan det var dags att ge sig ut på en av världens vackraste vägar, som vi visste fanns någonstans där bakom dimman, och de tunga grå regnmolnen.

Men låt mig nu berätta om troll. Så här skriver Wikipedia: ”Troll är ett väsen ur den nordiska folktron. Uppfattningen om trollens utseende och levnadssätt har varierat mycket över olika delar av Norden. Trollen kunde variera högst avsevärt både i storlek, utseende och lynne. Ibland sades trollen vara mycket lika människor och ibland totalt väsensskilda. I södra Sverige brukar trollen sägas i likhet med jättarna vara utdöda, och ha jagats bort med kristendomen. Speciellt kvinnor riskerade att utsättas för trollen. De kunde bland annat riskera att bli bergtagna. Visserligen fanns chansen att återvända, men då med förändrad mental inställning. För att komma undan trollen fanns flera sätt. Kyrkklockor ansågs skrämma trollen, i likhet med Tor och hans hammare, Mjölner. Likaså fruktade trollen stål (eller silver), så en kniv var bra att ha när man gav sig ut i ”trollskogen”. Vissa troll tycktes vara känsliga för solljus och förstenades när de träffades av strålarna. I Norge beskrivs trollen som gigantiskt stora och motsvarar de svenska jättarna.
Reflektera en stund över den sista meningen. Blunda så ser ni dem framför er. Uråldriga varelser, stora skägg, klädda i paltor, glödande kolbitar som ögon – visst ser ni dem, ni ser dem på samma sätt som John Bauer gjorde innan han gick ner sig i Vättern och aldrig målade igen. Ni ser hur de under århundraden vandrade upp och ner för de otillgängliga norska bergen, och hur deras tunga fötter till sist mejslade ut en stig. En trollstig.

Denna stig finns fortfarande kvar och nästa gång berättar jag om hur det var att cykla uppför den.

Kommentarer är avstängda.