Lättare skor ger lättare steg

Första bestigningen av Mount Everest 1953 innebar ett stort steg framåt även för utvecklingen av bättre och lättare friluftsutrustning genom användning av nya material som utvecklats under och efter andra världskriget.

Ett uttalande från organisatörerna som har överlevt, men som sällan ges den dignitet det förtjänar är: A pound on your feet equals five on your back.

Vad det betyder är att det är fem gånger så energikrävande att bära något på fötterna som att bära det i ryggsäcken. Skor som väger ett två kilo jämfört med ett par som väger ett kilo är alltså att jämföra med att lägga en femkilosvikt till det man bär i ryggsäcken.

IMG_1093Den här principen testades i olika vetenskapliga försök, ofta på uppdrag av US Army, under 1960-80-talen. Den som är intresserad av dessa studier finner några av dem redovisade meri detalj på min webbsida Fjäderlätt. Summa summarum är dock att uppskattningen av att ett kilo på foten motsvarar fem kilo på ryggen är en tumregel som stämmer väldigt väl.

En gång i tiden svallade diskussionerna höga mellan fjällvandrare som ansåg att man skulle gå i kängor och de som höll på gummistövlarnas förträfflighet i alla lägen. Idag svallar det minst lika rejält mellan dem som anser att man skall ha ”rejäla skodon” och de som menar att man klarar sig med lättare saker.

Nu har ”barfotaskorna” slagit igenom. Detta är skor som går tvärtemot de gamla slagorden om att skor skall stödja och dämpa och istället bygger på principen att skor som släpper fram kroppens naturliga rörelsemönster leder till färre skador.

Dessa nya barfotaskor och tankarna bakom berör i högsta grad oss vandrare också. Idag är det många med mig som fjällvandrar i lätta meshskor och ser detta som både bättre och bekvämare än något annat.

Själv hade jag läst om amerikanska vandrare som gick de 400 milen Continental Divide Trail, längs Klippiga Bergens ryggrad, från Mexico till Canada, med lätta gympadojor. 2004 testade jag själv genom att vandra 50 mil från Hemavan till Nikkaluokta med meshskor. När det blev för kallt om fötterna drog jag på mig goretexstrumpor. Jag fick inga skavsår och inga värkande fötter för första gången under hela mitt vandringsliv. Sedan dess har jag aldrig använt någon annan typ av skodon på långturer, vare sig i stenskravliga Kebnekaise, Sarek, Klippiga Bergen eller Canadas ödemarker.

Så min slutsats är att vandringskängor kan vara bra till mycket, men paradoxalt nog inte är särskilt bra om man skall vandra långa sträckor. Skall man mest leva lägerliv eller övervaka barnen i pulkabacken så är de naturligtvis utmärkta.

DSC_0022Men på verkligt långa vandringar så regerar idag terränglöpningskor. Och de skall vara utan Goretex, så att vattnet rinner ut och de torkar snabbare. För blöt om fötterna blir man, med denna metod, men där är ju inte heller kängor någon garanti under blöta färder i väglöst land där man inte kan komma inomhus och torka dem. Men denna, ”den blöta fotens metodik” är ett annat kapitel, den intresserade kan läsa om denna här.

När vi nu går Coast2Coast, 40 mil mellan Kalmar och Varberg, mellan 18-31 maj så kommer jag att använda ett par Haglöfs L.I.M Low, med innersulor från Superfeet och tunna, men dubbla, merinostrumpor från Smartwool. Ingen av de 12 vandrare som gick Coast2Coast förra året använde något annat än löparskor. En enkät efteråt visade att ingen av deltagarna skulle välja något annat om de skulle göra om vandringen.

Så på nästa vandring när du tänker ha med ett par lätta gympadojor som lägerskor efter dagens vandring i tunga skodon: Gör tvärtom. Vandra i de lätta skorna på dagarna och bär istället de tunga i ryggsäcken.

Det är fem gånger mindre jobbigt än att ha dessa i ryggsäcken än på fötterna. Och om du upptäcker att du inte behöver de tunga skodonen vid något tillfälle under vandringen, varför inte prova att lämna dem hemma nästa gång?

Kommentarer är avstängda.