Mot Potosi

Nu har jag tagit mig från Tupiza till Arequipa i Peru. Jag har inte cyklat hela vägen utan har liftat och åkt buss ganska mycket. Anledningen till detta är väl främst att jag ville se mer av Sydamerika – cykla är kul, men det är även långsamt.

Först tänkte jag cykla mot Tarija, en stad bortanför gringospåret som jag tillbringade en del tid i för sex år sedan. Jag mindes att vägen var oerhört vacker -och jag ville se området igen. Dessutom lockade de lågt liggande områdena nordväst om Tarija – eftersom jag tillbringat lång tid i bergen. Men sen tänkte jag om och började istället cykla mot Potosi – en av världens högst liggande städer och dessutom ett världsarv. Potosi var under 16- och 1700:talen en av världens rikaste städer på grund av stadens enorma silvergruvor. På många sätt finns det likheter mellan Potosi och Timbuktu i Mali. Nu för tiden drar staden troligen in lika mycket pengar på turismen som på gruvverksamheten.

Vägen ut ur Tupiza var brant och ofta gick jag bredvid cykeln och ledde den istället för att sitta på den och trampa mig fram. På min vänstra sida flöt en liten flod fram och som skapat en kanjon. På min högra sida fanns bara bergsvägg. Jag kom till sist upp till toppen på passet och började rulla ner. I en by stannade jag och fyllde på vatten och barnen tittade storögt på mig och log. Här är en turist betydligt mer sällsynt än på Tupizas gator några timmar söderut. Jag fortsatte och slog läger bakom några buskar i en flodådra.

Dagen efter var fortsatt vacker, men inte jätteintressant. Jag hade fortsatt problem med min motivation och kunde inte riktigt se meningen med att cykla fram på den fina breda asfaltsvägen. Det kändes onödigt hårt på något sätt. Rent fysiskt är det ju lättare att cykla på asfalt än på en avlägsen meterbred sandväg i något avlägset hörn av världen – men det sistnämnda är betydligt intressantare. I en liten by stannade en 12-åring mig genom att kliva ut i vägen och sträcka ut armarna åt varsitt håll. Jag vet inte riktigt vad han var ute efter och jag blev lite grinig när han hela tiden sa att jag skulle lämna cykeln mot en vägg vid det hus som fanns bredvid oss och gå ner till floden för att fylla på vatten. När jag visade att jag redan hade vatten så fortsatte han att upprepa att jag skulle ställa cykeln mot husväggen och gå och göra det eller det. Samtidigt hade hans polare i samma ålder dykt upp. Det kan vara smått obehagligt att träffa barn som uppenbarligen har något dunkelt syfte. Vuxna är betydligt lättare att läsa av och hantera, så länge det inte går till en fysisk kraftmätning såklart. Till sist fick jag helt sonika fösa undan killarna, vänligt men bestämt, med en hand på deras axlar. Senare fick jag höra att en annan cyklist upplevt konstiga saker i samma by.

Strax efter byn cyklade jag med en fantastisk utsikt över en stor och djup dalgång med ett litet med gnistrande vattendrag i bottnen. Berg fanns med utmed hela horisonten och mellan dalgången och bergen fanns en landskap som påminde om den afrikanska savannen i minatyr. Slätter, buskskog, några större träd – allt utom megafaunan. Det var ett perfekt ställe för en bit bröd med sardiner. Tyvärr glömde jag skeden på marken där jag satt, så åker du förbi – håll utkik! Under två kvällar fick jag äta min pasta med en provisorisk sked som jag tillverkade genom att skära sönder en halvliters colaflaska. Det var inte heller första gången jag fick använda den metoden.

En stund senare började det duggregna samtidigt som det var dags att leta tältplats. Det var den sortens mjuka regn som mest lägger sig som ett lager ovanpå kläderna utan att blöta ner en. Jag hade ingen brådska med att sätta upp tältet. Senare på kvällen hörde jag steg utanför tältduken. För länge sedan hade jag tyckt att det varit obehagligt, men för varje natt i tält lär man sig något nytt. Stegen tillhörde inte människor, ingen människa rör sig så sävligt, människor är alltid mer stressade och har en helt annan rytm i stegen, alltså fanns det ingen orsak ens till den minsta oron för att något skulle kunna gå snett. Men vad var det som orsakade stegen? Jag öpnade tältabsiden och en brunspräcklig ko tittade nyfiket på mig utan att röra sig ur fläcken. Vi tittade på varandra ännu en stund innan hon valde en annan väg upp genom buskaget i den ravin eller flodådra där jag campade. När jag tog ner tältet på morgonen kom samma ko tillbaka och tittade på mig en stund till. Fast inte lika länge. Jag kunde läsa kons tankar: ”Jasså, är han fortfarande kvar”.

Dagen efter ledde jag cykeln uppför ett ovanligt brant part när en jeep bromsar in. Tre argentinare på semester. Mannen frågar om jag vill ha lift. Jag tackar ja till erbjudandet och någon timme senare är jag i Potosi. Efter att ha vandrat omkring några minuter närmar sig en man i 40-årsåldern mig. Han har solglasögon med stora klistermärken föreställande marijuanablad på glaset. Hans insjukna kinder och skägg vittnade om ett hårt liv. Vad i hela friden är detta nu då, tänkte jag. Vad vill denne lirare mig?

Den spännande fortsättningen kommer on några dagar här på Outnorth.se

Kommentarer är avstängda.