Nästa steg blir uppför!

Året var 1992 och platsen ett vårslaskigt Kisa. Jag hade blivit övertalad att på skolans efterlängtade friluftsdag befinna mig på ett litet berg i Östergötland. Med ihoplånad utrustning och ett inte så litet mått skepticism föddes där och då min passion för skidåkning.

Man kan säga att jag var torsk på skidor direkt, bara några veckor efter premiären drog jag och en kompis norrut och tillbringade vårt påsklov i trakterna av Tärnaby och Hemavan. Vi hann ta oss upp och ner för många backar på den veckan. Jag har sedan dess fortsatt på det inslagna spåret, med skidresor som högsta prioritet när det varit dags att planera semesterperioder. Någon vinter lyckades jag få ihop över 30 skiddagar, det var en bra vinter.

Tittar jag nu tillbaka på min skidåkning så kan jag leende se de trender som kommit och gått. Jag minns den tidiga strävan av att kunna behärska så långa lagg som möjligt, sedan ett lappkast där en säsong tillbringades på löjligt korta skidor kallade snowblades. Inga stavar, men så smidigt om man ville fota polarna och bara busa runt i backarna. Sedan kom de tidiga carvingskidorna, min första erfarenhet av dessa var på nypistat underlag med några cm puder i Stöten. Snacka om aha-upplevelse. Twin-tip var nästa grej, älskar mina Beast från Nordica och åker lite på dem då och då. Här nånstans fick jag också upp ögonen för Telemark. Testade och fastnade. Frågar du mig idag vad jag helst tar mig fram på så är svaret givet, jag kör telisar.

Min fru och våra barn är tack och lov också väldigt angelägna om att åka skidor så fort tillfälle ges. Vi har precis nått den nivå då minstingen hittat känslan för skidåkningen på riktigt, och nu kan hänga med och njuta av de flesta backar. Det har varit en härlig tid att få lära ut och se barnen utvecklas som skidåkare, och jag hoppas få vara del av deras utveckling ett tag till. Men den egna utvecklingen har fått gå lite på tomgång några år nu…

Som så många andra tilltalas jag av konceptet med toppturer, det är helt enkelt nästa fas/trend eller steg i min skidåkning, var så säker.  Att komma närmare naturen, att få lite nya utmaningar eller för att komma åt den där skidåkningen som sällan finns nära liftarna är några av argumenten.

Att gå på topptur innebär, som du säkert vet, att du på egen hand tar dig upp på en topp du själv valt, för att sedan ta dig nedför densamma. På engelska brukar man använda begreppet ”earn your turn”, och det är precis vad det handlar om. Man behöver inte göra det särdeles svårt eller för den delen plågsamt att ta sig upp, utan bägge delarna av turen bidrar till den storslagna upplevelsen. På sätt och vis blir detta ett steg tillbaka till rötterna för min del, då vi som unga kämpade oss upp för berg och toppar för enstaka åk nedför.

I jämförelse med att åka skidor i preparerade backar eller med att gå på tur i flack terräng kräver toppturer lite mer kunskap om vinterfjäll. Det ser jag fram mot, för jag har definitivt mycket att lära. Turerna blir också både säkrare och roligare med utrustning som är anpassad för ändamålet, så vilken möjlighet för mig som gillar de där lätta fina skidorna från SkiTrab, dom smarta stighudarna från Gecko och skulle behöva ett par bra teleskopstavar

Utan att för den skull ha tappat glöden i mitt förhållande till skidåkningen har tankarna på kommande toppturer blåst nytt liv i skidsuget. Jag ser fram mot att lära mig mer om vinterfjäll och ny utrustning. Det kommer att bli episka turer uppför stilla fjäll, och härlig orörd snö på vägen ner.

Det här är min nästa fas som skidåkare, vad blir din?

Kommentarer är avstängda.