”Nu drar jag”

Robin Trygg, en gång yngste svensk på Mount Everest, hamnade för ganska precis ett år sedan mitt i jordbävningskatastrofen i Himalaya som kostade nästan 9000 människor livet. Han åker nu tillbaka för att återuppta den avbrutna expeditionen. Prioriteringarna och värderingarna har ändrats, men målet är detsamma – att bestiga två av världens fjorton 8,000-metersberg, Cho Oyu och Mount Everest, under en och samma expedition.

Nedan är hans reflektioner för några dagar sedan innan han steg på planet från Sverige.

”Nu är det snart ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Nepal som tog livet på nästan 9000 människor. En jordbävning som påverkade livet för så många människor, även mig.

Under de dryga 15 sekunder som den första stora jordbävningen skedde befann sig jag och min vän Chhiring vid lägret ABC på Cho Oyu, världens sjätte högsta berg. Vi drack the i vårt tält när marken plötsligt började skaka och livrädda tog vi tag i varandra och sprang ut. Sekunder senare rann stora laviner ner längst med bergssidorna omkring oss och vi hade änglavakt som inte blev träffade. Kort därefter nåddes vi av rapporter om stora olyckor på både Everest sydsida och nere i Kathmandu. Många av de Sherpas jag hade i min närhet förlorade på några få sekunder allt.
Dygnen efter den stora jordbävningen skedde flera efterskalv. Jag och Chhiring turades om att sova under nätterna för att kunna väcka varandra när marken började skaka så att vi skulle hinna ut innan en eventuell lavin svepte bort oss. Jag var livrädd och ibland slog tanken mig att jag kanske aldrig skulle komma hem igen. Men det gjorde jag.

I Kathmandu tog jag och Chhiring emot en stor sändning med förnödenheter från Haglöfs. Vi sorterade upp kläder, sovsäckar, skor och annat för att sedan ge oss ut i de allt större tältlägren som fanns för de människor som förlorat precis allt de ägde och hade. Det jag fick se under de dagar jag mötte människorna där kommer jag aldrig att glömma. Människor i chock, barn utan föräldrar, Nepaleser som på 15sekunder förlorat sina anhöriga och fått sina hus och ägodelar förstörda. Vissa av dem ägde inte ens det liggunderlag de nu sov på. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som då och jag kände mig som världens största svikare när jag väl lämnade dem och åkte hem till Sverige igen.

Hemma i Sverige fick jag mycket hjälp av nära och kära. Jag hade svårt att sova, drömde mardrömmar och upplevde titt som tätt att marken under mig skakade. Men på ett sätt var jag också fruktansvärt tacksam för att jag levde, något som jag länge bara tagit för givet.

Ingenting varar för evigt här i livet. Alla människor omkring mig som jag älskar kommer inte alltid att finnas där och vardagen jag har kommer inte alltid att se ut och vara som den är nu. Man lever verkligen på lånad tid och när man inser det förstår man också vikten av att leva i nuet och göra det bästa man kan av varje dag. Vare sig det handlar om att klättra höga berg eller förverkliga sina drömmar på andra sätt.

Men att våga tro på sina drömmar och göra sitt allra bästa för att nå dem är jäkligt läskigt. Ibland faller man stenhårt, så hårt att man tror att det aldrig kommer gå att resa sig igen. Men det går, tro mig, jag har rasat många gånger. Och att då resa sig och försöka igen, det är för mig att vara modig.
Att våga leva, att skratta, att gråta, att uppleva, att lära sig.

Tack alla ni som är med mig längst vägen.
Min familj, vänner, partners och alla ni andra som hör av er.
Utan er hade det här inte vart möjligt.

Nu ska jag klättra Mt Everest.
Håll tummarna!

Robin Trygg”

Kommentarer är avstängda.