Nya äventyr

Då är det dags! Ni vet konceptet. Det är jag, min cykel och all världens vägar. Under hösten och vintern kommer jag att blogga ifrån Afrika – men vi mjukstartar med några berättelser om hur det gick när jag cyklade genom Skandinavien:

Det var en av sommarens varmaste dagar. Min cykel stod färdigpackad i korridoren utanför lägenheten där jag bott sedan jag lämnade Sydamerika för Sverige ett drygt år tidigare. Nu var bostaden uppsagd och jag hemlös. Det sista arbetspasset på jobbet var avklarat. Därmed var jag även arbetslös och det kändes lika naturligt som att leta efter vatten när man är törstig. Jag övervägde väl aldrig att stanna där inne, men visst målade jag ibland upp framtida skräckscenarion där ekorrhjulet snurrade snabbare och snabbare ända tills jag en dag skulle tappa kontrollen över det och krascha rätt in i en bostadsrätt med kallhyra. Tre månader tidigare hade jag således legat på rygg med armarna under huvudet och funderat. Jag trivs väldigt bra i staden, tänkte jag. Jag gillar ån som flyter genom centrum. Och jag trivs på jobbet. Ska jag dra ändå..? Svaret kom direkt. Ja, det ska jag. Naturligtvis ska jag dra. Så jag gick till fastighetsägaren och sa upp lägenheten. Ska du ut på vägarna igen, frågade han. -Ja, det ska jag, svarade jag. Klart jag ska ut på vägarna igen.

Planen var enkel och bestod av tre steg. Först skulle jag cykla norrut. Sen skulle jag cykla söderut. Och till sist skulle jag inte missa det där flyget till Namibia. Det finns flera länder i södra halvan av Afrika som jag aldrig varit i. Det måste det bli en ändring på! Och Norge! Där har jag förvisso bott ett tag, men aldrig luffat omkring. (Och ni, kära läsare, kan vara lugna. Jag kommer att berätta allt om det här på outnorthbloggen.se!)

När lägenhetsbesiktningen var klar bar jag ner hojen till entréplan. Den var ovanligt lätt. De senaste resorna har jag haft med mig antingen vinter- och klätterutrustning eller uppblåsbara båtar. Denna gång hade jag endast med mig tillbehör för nordisk sensommar. Trots att min fysiska status troligen befann sig på all-time low så trampade jag nära 80 kilometer första dagen i sadeln. Jag hamnade i trakterna kring Uppsala och gick ut i skogen precis norr om naturreservatet Kungshamn-Morga och slog upp tältet. Senare på kvällen kom på två vänner, Mikael och Caisa, förbi med pizza, chips och ett sexpack folköl. Det var ett bra slut på första dagen.

Den andra dagen hörde en annan kompis av sig, Petter, och han kom med sin cykel och vi tog följe en halvdag. Det var varmt så vi stannade vid en sjö och badade. Efteråt hittade vi fina småvägar i Hågadalen och periodvis cyklade vi på smala djurstigar som bara var ett par tre decimeter breda. En stund senare slog vi oss ner på en pizzeria. Jag åt lunch och drack en Coca-Cola. Petter lyfte besviket på ögonbrynen och beställde en starköl. Han hade suttit i fängelse, Petter. Eller snarare i häkte. I Iran. Misstänkt för spioneri. Det är en klassiker för lite mer utpräglade resenärer – otaliga berättelser om spionerimisstankar florerar – främst i beskrivningen på baksidan på äventyrsböcker där det uppenbarligen fungerar som en säljande anekdot. I många fall tror jag dock att det handlar om grova överdrifter eller så kallade traveller tales, alltså helt enkelt saltade historier som gör sig extra bra på krogen. Petter är den enda jag hört talas om som faktiskt befunnit sig en längre tid bakom galler oskyldigt misstänkt för spioneri.

Människorna jag träffade längs vägen genom Sverige verkade vara på mycket gott humör, kanske på grund av den fina sommaren och semestertider. En tjej på Statoil gav mig färdkost i form av en påse morötter, medan en äldre herre i Norberg, enligt egen utsago 90 år gammal och dessutom en före detta scout, gav mig en Bacardi Breezer. Den hade han, återigen enligt egen utsago, visiterat ut ur sin bortresta sons lägenhet. ”Jag skulle egentligen bara vattna blommorna, men…” Efter en konstpaus bytte den gamle scouten ämne till förmån för min resa. Han berättade att han tyckte det var kul att det minsann fortfarande finns ungdomar som gillar att vara ute i skogen. (Jag tyckte mest det var kul att få vara en ungdom igen). Ett par dagar senare läste jag i nyheterna att stora delar av Västmanland stod i lågor och att läget var riktigt illa för samhället Norberg. Jag började fundera på om den gamla scouten blivit inspirerad av mig och helt sonika vandrat till skogs med ett elddon i fickan och nostalgi i blick.

lars-bengtsson-2

Nordväst om Ludvika började en vacker cykelbana som jag följde tills jag inte längre visste om jag befann mig väster eller öster om avfarten till Grangärde. Eller om det ens fanns någon avfart från banan. Jag vet inte vilka människor det är som planlägger cykelleder och cykelbanor, men det verkar inte vara människor som cyklar. Eller inte människor som har erfarenhet av saker som struktur, tydlighet, abstrakt tänkande och allmänt folkvett. Nu kommer jag inte ihåg hur det såg ut just i detta fall, det kan mycket väl ha varit mitt eget fel. Men faktum är att många cykelbanor och cykelleder är så katastrofalt konstruerade att man ofta faller i ett uppgivet skratt. De byter hela tiden sida så att man måste korsa en starkt trafikerad väg flera gånger om, de kan plötsligt upphöra att existera, skyltar som visar att man minsann cyklar på en cykelled brukar finnas – men ingen har tänkt på att berätta var den leder eller hur långt det är till någonstans. Tänk om det fungerade likadant med bilvägar. Du kommer till en korsning ute på landet. GPS:en är sönder och du har ingen karta. Ingen fara, tänker du, jag kan läsa på skyltarna. Du stannar och tittar. På skylten står det ”Bilväg” och inget mer. Ingen mer information alls. Jättebra! Och så undrar bilister varför cyklister cyklar på bilvägarna fast det finns cykelbanor. Ja, undra varför.

Två lokala sportcyklister guidade mig in till Grangärde och en av dem berättade att han själv hade cyklat ner till Gotland en gång för många år sen. Jag träffade en polack under den turen, berättade han. -På en cykel precis som din. Han skulle cykla genom Sverige, Norge och Finland. Det var bara det att han endast hade en karta som täckte hela Norden, skalan var långt ifrån optimal. Dessutom hade det varit dåligt väder så fukt hade förstört delar av den och hela Småland hade regnat bort. Han hade ingen aning om var han var när jag träffade honom. Men du vet säkert hur de är, de gamla öststatsäventyrarna. Det krävs mer än en borttappad landsdel för att få dem att ge upp!

Och med de visdomsorden avslutar vi den allra första bloggen från årets resa! Nästa del kommer inom kort!

Ta hand om er!

Kommentarer är avstängda.