På väg mot Zimbabwe

Ni kommer väl ihåg hur det var? Jag befann mig i Mocambique och var på väg mot en avlägsen gränsövergång till Zimbabwe. En gränsövergång som jag inte visste var öppen eller ej. Här följer fortsättningen:

I början var vägen mycket bra med efter någon dag blev asfalten sämre och sen ännu sämre och till sist försvann den till förmån för en grusväg som blev allt sämre och som till sist bestod av tvättbrädessand kombinerat med gyttja. Jag var glad att inte regnsäsongen har startat fullt ut. Ofta var vägen även vacker, sanden hade exakt den afrikanska ton av rött som jag tycker så mycket om. Till höger om mig gick järnvägen som är en av de få i Afrika söder om Sahara som faktiskt fungerar. Jag funderade över vilka det var som hade byggt den och under vilka år. Hur hade Limpoposkogen sett ut på den tiden? Hur hade den låtit under de kolsvarta nätterna? Hade arbetarna sovit oroligt, plågade av sumpfeber och lejonfrossa? Vad pratade de om när de satt runt lägereldarna på kvällarna? Hade historierna om de legendariska människoätarna från Tsavo – the Ghost and the Darkness, de två unga lejonbröderna som dödat och ätit cirka fyrtio arbetare under bygget av järnvägen mellan Mombasa och Victoriasjön år 1898 även nått denna avkrok?
Efter en kväll, en dag och en förmiddag kom asfalten tillbaka. Dessvärre hade arbetare lämnat sandhögar mitt uppe på vägbanan så ingen kunde använda vägen under ytterligare fem mil. Jag log. Till höger: en järnväg, i bra skick, men som få människor använder. Till vänster: en asfaltsväg som de har gjort obrukbar i och med sandhögarna som de lämnade efter sig när de la ner arbetet med asfaltera hela sträckan. Och så i mitten: en katastrof till sandväg, och tillika vägen som alla använder.

Men till sist försvann sandhögarna och det gick åter att cykla på fin asfalt. På en fredag eftermiddag kom jag till gränsbyn Chicualacuala och nu var den stora frågan om gränsen till Zimbabwe var öppen. Ingen längs vägen hade påstått att den var stängd och det var ett gott tecken. Jag tänkte bara köpa något att dricka innan jag prövade lyckan så jag gick in i en bar beläget i den oväntat ståtliga järnvägsstationen som portugiserna en gång byggt. Samtidigt kommer en vit herre i 60-årsåldern fram till mig och räcker fram handen och säger att han förstår att jag måste vara cyklisten som folk har ringt och berättat om. Först blev jag orolig för att mannen jobbade som någon sorts gränsvakt och nu skulle berätta att gränsen var stängd. Men det var inte det jag fick höra. Den kommande kvällen bjöd istället på öl, grillat kött och några av de mest intressanta levnadshistorier jag någonsin hört.

lb-milliped

Mannen hette Dereck och hade nederländskt ursprung, men hans släkt hade bott i Afrika i många generationer. Han var född i Zambia men hade under större delen av sitt liv jobbat på den stora familjegården i Zimbabwe. Han hade haft etthundrafem anställda och genom det i Afrika så vanliga extended family-konceptet hade han i slutänden försörjt över tvåhundra familjer. För drygt fyra år sen hade regeringsmän kommit till hans gård och berättat att han nu ej längre var ägare till den. De skulle härmed ta över den. Han vägrade och hade skrikit genom dörren att han skulle skjuta den förste som öppnade. I en påföljande rättegång där Dereck hade överklagat beslutet om konfiskeringen av hans hem, hade domaren sagt att han ”inte ens kommer att titta närmare på ärendet” och sen lagt till att Dereck hade fyra timmar på sig att lämna gården, där han jobbat hela sitt liv. Fyra timmar. På något sätt hade sen Dereck och några av hans trogna arbetare smugglat trehundra kor, nattetid, över gränsen till Mocambique. Han hade därefter låtit okända människor ta hand om dem, vänner till vänner, människor som pratar sina egna afrikanska språk, människor som fortfarande är bundna till varandra oberoende av de landsgränser som drogs under kolonialtiden. -Flera veckor senare, efter att ha drivit omkring i Zimbabwe och satt min familj i säkerhet i Sydafrika, reste jag till Mozambique och letade reda på den man i bushen som tagit hand om mina djur. Till sist hittade jag honom. Han hade alla djuren kvar. Alla trehundra. Inte en enda ko saknades. Djuren var det enda jag ägde. Han hade räddat min framtid, berättade Dereck över en nyöppnad öl.

Efter ett tag beslöt sig Dereck för att stanna kvar i gränsbyn. Han köpte upp den gamla övergivna tågstationen och gjorde om den övre halvan till hotell (där jag blev inbjuden att stanna gratis, men jag hoppas att han lär sig ta betalt i framtiden. Av mig vägrade han ta emot pengar för rummet, ölen och det grillade köttet). Troligen hade han köpt stationen för pengarna han fick när han sålde sina smuggeldjur. I nedervåningen har han inrättat en bar och i den gamla vänthallen står ett biljardbord som ständigt användes av byns ungdomar. -Jag älskar människorna här, berättade han. -Du kan knacka på vilket hus som helst och berätta att du behöver hjälp, med sovplats eller med annat. De kommer göra allt för att hjälpa dig. -Jag tror att jag kommer stanna här resten av mitt liv.
Vi satt och drack och åt och ibland gjorde bybor oss sällskap. Byns chef eller borgmästare kom förbi, hälsade, skrattade, åt lite, drack lite och flög plötsligt upp och slog sig på magen i panik. Någon insekt hade bitit honom. Derecks gamla förman från farmen i Zimbabwe kom förbi, tyst sammanbiten och nykterist. Han kallades för Danger. Han hade valt att flytta med sina gamla chef över gränsen för att fortsatta att jobba åt honom. Samtalen gick vidare. Derecks kunskap om södra Afrika tycktes vara obegränsad. Han fruktade leoparder långt mer än lejon. -Vad du än gör, titta aldrig en leopard i ögonen. Han berättade att en del vita farmare i Sydafrika har börjat röra sig mot Kongo eftersom att de inte längre känner sig trygga i hemlandet. Han berättade att många djur i Gonarezhou Nationalpark, som jag dagen efter skulle cykla genom, är ovanligt skygga eller i vissa fall: ovanligt aggressiva mot människor. Orsaken var att människor hade skjutit mot dem med kalasnjikovs under kriget. De flesta djuren överlevde, men mindes. När de undersöker döda djur hittar man än idag ofta kulor i deras hud, inbakade i ärrvävnad som vittnesbörd av människans galenskap.

Dereck hade även berättat att det hade passerat tre andra cyklister under de fyra åren han bott i byn. Det var en sydafrikan som hade svängt söder på andra sidan gränsen. Han hade följt en väg med det inbjudande namnet ”Land Mine Road” som går längs med gränsen och sen vidare till gud vet vart. Sen var det ett par andra cyklister som hade försökt cykla från andra hållet, från Zimbabwe till Mocambique. De hade blivit stoppade av parkvakter och blivit tvingade att lifta. Nu hade turen kommit till mig. Från Mocambique till Zimbabwe. Hur det gick får ni läsa om nästa gång.

Kommentarer är avstängda.