Racerapport ÖtillÖ

Är det här verkligen en bra idé? Nej, det känns rentav dumdristigt att ha tagit av sig skorna på den första och längsta simsträckan på Ötillö. Särskilt när jag känner hur skorna lossnar från mitt midjeband och nu bara sitter fast i en krok. Att vi ska ta av oss skorna på de längsta simningarna kom vi på några dagar innan tävlingen i samband med vårt sista gemensamma träningspass.

Nojig över att årets stora mål ska ta slut redan efter en kvart simmar vi vidare mot Vindalsö. Bortsett från att jag är livrädd över att skorna ska lossna och flyta iväg i strömmarna känns simningen riktigt bra i början.

ÖTILLÖ2016  JakobEdholm_DJI_0168-LR.jpg

En talande bild för namnet på tävlingen. Foto: Jakob Edholm/Ötillö

Jag hörde talas om den här galna tävlingen som numera kallas VM i swimrun för 6-7 år sedan då jag precis hade kommit till Sverige. Då tyckte jag att det lät som något helt ogenomförbart för mig. Det skulle dröja till 2016 innan jag körde swimrun första gången då jag och min simkompis Joakim Stenman bestämde oss för att testa på sporten under en säsong. Ötillö fanns dock inte i mitt huvud vid den tidpunkten.

Vi simmade 3-4 gånger i veckan och körde ungefär lika många löppass under vintern och våren. Första gemensamma tävlingen körde vi i Sala i mitten av maj. Den gav oss många bra lärdomar som vi tog med oss till Utö två veckor senare.

Det gick bra på Utö. Mycket bättre än jag hade vågat hoppats på. Vi gick i mål som sjunde mixedlag vilket mycket överraskande gav oss en plats till Ötillö i september.

Varje sekund från att vi gick ombord på den chartrade färjan till Sandhamn tills äventyret var över var en upplevelse. Arrangemanget, maten, boendet, banan, funktionärerna, tävlingsledningen, publiken – allt höll världsklass!

Trots att jag visste att vi var väl förberedda inför tävlingen var jag nervös när vi stod på startlinjen vid 6-tiden på måndagsmorgonen och väntade på att Finlandsfärjan skulle passera och startskottet knalla. Hur kallt skulle det vara i vattnet? Hur stora skulle vågorna vara? Hur skulle benen fixa att springa 65 kilometer i tuff terräng?

ÖTILLÖ2016  JakobEdholm__8106486-LR.jpg

Starten i Sandhamn strax efter klockan 6 måndag 5 september. Foto: Jakob Edholm/Ötillö

Skorna sitter kvar i kroken när vi kommer i land efter den första simningen. Vilken lättnad! Nu känns det som att tävlingen börjar på riktigt. Det är teknisk löpning på klippor vilket passar oss eftersom vi springer om många lag. Att vår styrka på löpningarna främst ligger på de tekniska partierna är något som vi tar med oss resten av dagen.

Oron över att det ska vara kallt i vattnet visar sig vara mer eller mindre obefogad. Enda gången vi blir kalla är på det beryktade “grissimmet”, 1400 meter som är känt för sitt stökiga och kalla vatten.

ÖTILLÖ2016  JakobEdholm__8106792-LR.jpg

Det var gynnsamma förhållanden i vattnet i år, men vissa sträckor var ändå utmanande. Foto: Jakob Edholm/Ötillö

Till slut får vi upp värmen igen och det rullar på bra tills vi kommer till en ö där vi inte hittar några snitslar. Jag får panik. Efter att ha varit i tävlingsbubblan i många timmar är det som att jag plötsligt vaknar upp. Hög på endorfiner blir jag förbannad och det känns som att tiden rinner iväg. Två andra lag, som olyckligt nog får höra mina svordomar, har samma problem och vi delar upp oss i jakten på rätt riktning. Det känns som en evighet, men till slut får jag syn på den rödblåa snitseln och vi fortsätter mot dagens största utmaning.

Stora delar av den 65 kilometer långa löpningen sker i tuff terräng. Foto: Worldofswimrun.com

Ornö. 21 kilometer löpning efter 7,5 timmars tävlande. Den delsträcka som jag har våndats mest över inför tävlingen. Varje gång jag har tänkt på Ötillö är det Ornö som har dykt upp först i huvudet. Kommer vi att fixa en så lång och monoton löpning som mestadels går på väg?

Jocke har slitit hårt på simningarna och är ganska trött när vi ska påbörja den långa löpningen. Men han visar återigen prov på starkt pannben och håller ihop det utan att linan blir alltför spänd bakom mig. Det är en mental och fysisk kamp. Knän och hälsenor smärtar. Vi lyckas ändå övertyga benen om att fortsätta springa. Enda gången vi går är i backar och vid energistationer.

Efter närmare två timmars löpning på Ornö lämnar vi vägen för en stig. Det gör nu så ont i knäna att det inte går att springa utför på tekniska partier. Ett herrlag kommer ikapp oss och berättar att det inte är långt kvar. Vilken humörhöjare! Vi ser fram emot att snart hoppa i vattnet och bara vara några små öar från målet på Utö.

ÖTILLÖ2016  JakobEdholm__0D37230-LR.jpg

En av de sista simsträckorna innan målgången på Utö. Foto: Jakob Edholm/Ötillö

En av de sista simningarna är bara 100 meter lång. Det låter inte mycket för världen, men faktum är att den känns som en av de jobbigaste på hela dagen. Det är så strömt i vattnet att vi i princip står stilla.

Äntligen i land på Utö! Nu återstår bara 3,3 kilometer löpning till en efterlängtad målgång. Jocke har tagit ut sig så mycket att han knappt kan få fram ett ord längre. Panikartat hinner han ändå få fram orden “kör inte slut på mig”, när linan är lite väl spänd. Det som driver mig framåt just nu är att vi har chans att komma in under 11 timmar.

56_otillo2016_team204_photo2

Lyckat team work! Foto: Ötillö

Glädje och lättnad fyller mig när vi korsar mållinjen och får en kram av tävlingsledaren Michael Lemmel – 10 timmar och 50 minuter efter startskottet i Sandhamn. Jag är minst lika trött mentalt som fysiskt.

/Ilona – Outnorth Adventure team

Kommentarer är avstängda.