Resor ger och resor tar

Då kastar vi oss direkt in i handlingen. I förra avsnitten hade jag blivit hindrad från att cykla genom Gonarezhou Nationalpark och var således tvungen att uppfinna plan B.

Precis vid sidan av parkens portar fanns en stor kollapsad bro. Senare grämde jag mig för att jag inte hade frågat parkvakten om jag kunde cykla den vägen – eller om den också ledde in i parken, som den gör enligt min karta. Fast mina karta stämde inte bra i området och just därför ångrade jag att jag inte frågade. Jag hade lätt kunnat bära ner cykeln och vada över floden och fortsatta mot vad det nu var vägen gick någonstans. Istället hittade jag en väg som gick norrut men som inte fanns med på kartan. Jag cyklade längs den en lång stund och enligt min GPS (som bara har en inlagd baskarta som är otillräcklig) närmade jag mig Rundefloden, vilket var samma flod som den kollapsade bron hade gått över. Vägen blev mindre och mindre och till sist cyklade jag i en skog där det knappt gick att urskilja stigar. Till sist kom jag ner till vattnet och ledde ett tag cykeln längs stranden för att nå ett bra ställe att vada över på. En bit bort såg jag några människor och jag antog att det var dit jag skulle ta mig. Väl där bar jag cykeln över vattnet – det var inte speciellt brett men djupare än vad jag hade trott. Vattnet gick upp till midjan på mig och jag gick försiktigt så att jag inte skulle snubbla och tappa cykeln. Ett hjul doppades i vattnet. På andra sidan hjälpte ett par förvånade barn mig att knuffa upp cykeln för de branta sandvallarna som floden troligen bildat vid extra våta regnsäsonger.

lb-nyfikna

Det var en aning rörigt på andra sidan också. Jag följde mest magkänslan angående vilket spår jag skulle följa. Jag kom ut i ett trist område med sockerrör och till sist i ett område som mest liknande baksidan på en stor gård eller fabrik. Några arbetare förklarade hur jag skulle cykla. Senare förstod jag att området kallades för Hippo valley. Jag kom ut på en större väg och magkänslan sa höger (Jag hade glömt av vad arbetarna sagt…). Mitt vatten började ta slut så jag fyllde på nytt i en flod och renade det med piller. Till sist kom jag ut ur områden vid en skyllt som berättade att området kryllade av farliga djur, vilket jag inte tror ett dugg på. Fast jag såg elefantdynga längs vägen. Efter detta kom jag till en asfaltsväg och snart rullade jag in i Chiredzi. Jag var oerhört trött och betalade mer än vad jag någonsin betalat för ett rum idet enda hotell jag hittade. Jag orkade, bokstavligen, inte cykla ut ur stan i skymningen för att leta campingplats i en sockerrörsodling. Men kostnaden sved. Jag antar att jag helt enkelt är snål men jag fattar inte grejen. Det enda skillnaden jag upptäckte med detta hotell och vanligt budgetboende var att teven som jag ändå inte tittade på var platt och att hotellreceptionisten uppträdde mer arrogant. Knappast värt de extra pengarna. Strömavbrottet var som vanligt och det kryllade av insekter. Men det var lärorikt och frukosten var god. En annan ursäkt jag drog för mig själv var att jag denna resa har bott tre gratisnätter på hotell. En natt på hotellet Dereck ägde och två nätter i Bloemfontein då jag blivit mer eller mindre tvångsevakuerad från den där sandstormen. Det kanske jämnar ut sig. Resor ger och resor tar.

Dagen efter stannade jag till i korsningen strax utanför Chiredzi. Om jag tog höger skulle jag hamna i Mutare som planerat. Jag svängde vänster. Impulsbeslut kan vara de bästa. Dessutom skulle jag kunna ta vägen förbi Great Zimbabwe och Bulawayo ska också vara en intressant stad. Jag cyklade hårt under dagen och nådde en timme innan skymningen en avtagsväg som på skumpigt grus skulle ta mig till de världsarvsklassade ruinerna. Jag var nu i betydligt mer bebodda trakter och det var svårt att hitta undanskymda campingplatser. Jag tog chansen när jag såg en skylt som pekade ut riktningen till ett närliggande mission. Jag cyklade dit men fann det obemannat. Jag frågade ett par barn om de visste var, ja, jag kommer inte ihåg exakt vilket ord jag använde, men jag hade för en sekund tänkt ut flera alternativ: Priest, chief, father, boss… Oavsett vilket så pekade barnen ut ett närliggande hus. Jag gick dit och knackade på men ingen öppnade. Jag ledde cykeln tillbaka ner till korsningen där jag nyss svängt av mot missionshuset, och frågade första person jag träffade – vilket nog var en äldre son i en familj som satt utanför sitt lilla lerhus – om de visste var jag kunde hitta någon ansvarig för missionshuset. De berättade att han var i Masvingo. De gav mig dock på icke-traditionellt afrikanskt vis tillstånd att tälta uppe vid missionshuset. De sa att de skulle ringa och berätta för ansvarig att jag stannade där över natten. Kanon! Jag gick tillbaka upp för den lilla kullen och slog upp tältet inne i en byggnad som jag inte kunde avgöra om den var övergiven eller om den inte var färdigbygd. Troligen var den båda delarna. På morgonen kom det massa skolbarn till platsen. Tydligen fungerade stället även som skola. Till en början vågade de sig inte in men när jag började packa ihop så kom de in och tittade på. Jag förstår mycket väl deras nyfikna reaktion. Tänk bara hur skolbarn i en avlägsen by i Norrlands inland på 1950-talet hade reagerat om de hittat en svart man sovande i tält inne i ett av deras klassrum. Jo, jag förstod mycket väl deras förundrande blickar. Jag kom i väg snabbt och redan runt sjutiden satt jag i sadeln. Det var ett fint område jag befann mig i. Grönt och frodigt med röda vägar och imponerade bergsformationer som stack upp här och var ur grönskan.

Jag cyklade ovanligt hårt för att nå ruinerna och cirka nio mil senare betalade jag inträdesavgiften till Great Zimbabwe. Jag kände en stor förväntan inför de mytomspunna strukturerna – som är de största som någonsin byggts i Afrika söder om Sahara. De första portugiserna som anlände till platsen funderade på om de kanske funnit det förlorade kungadömet Ophir som nämns i bibeln i legenderna kring kung Salomon och drottningen av Saba. Långt senare trodde Cecil Rhodes till och med att verken var bygda av fenecierna. Uppenbarligen var det ingen som ens övervägde möjligheten att det unika tempelområdet djupt inne i Afrika faktiskt var byggda av förfäder till just de afrikanska shonafolk som bodde på platsen. Personligen har jag känt till området i så gott som hela mitt liv. När jag var barn hade vi en spännande bok med titeln ”Världens mysterier” och i där fanns bilder på Great Zimbabwe. Bilder som jag än i dag kommer ihåg och när jag vandrade runt på platsen kände jag igen platserna som visades i boken.
Jag tog med cykeln in på området och utforskade sen två av de tre delarna. Först kullområdet och sen stora borgområdet. Det hela var mer intressant än vad jag hade trott och jag blev kvar till strax innan solnedgången.

När mitt besök var klart cyklade jag upp till entrén där det även fanns ett hotell. Jag frågade om jag kunde campa någonstans på området och jag fick berättat för mig att det gick bra nere vid gaten där jag hade betalat entréavgiften cirka sjuhundra meter från hotellet. De ville ha nätta tjugofem dollar för att hyra ut ett par kvadratmeter gräs i några timmar, utan vare sig toalett, dusch, kök där jag kan laga mat, ett bord att sitta vid och såklart inget modern som wifi eller annat som brukar finnas på campingar där overlanders samlas i Afrika. Ibland möter man människor som jobbar inom turistnäringen men helt saknar kunskap om vad de egentligen sysslar med. Jag tackade således nej till mannens hån och slog upp tältet en bit utanför hotellområdet vilket jag tydligt talade om för mannen att jag skulle göra. Senare betalade jag fem dollar per natt på en camping vid Victoriafallen och där ingick sköna soffor, rena toaletter, wifi, en bar, en swimming pool, varma duschar, kök, hundar att leka med etc.
Efter besöket vid Great Zimbabwe gjorde jag ett några långa dagar och kom fram till Bulawayo tre dagar senare. Det hände inte mycket längs den vägen utan jag cyklade mest med musik och trampade bara på. Ibland måste man ha sådana perioder också.

Nästa gång får ni läsa om Victoriafallen! Titta snart in igen!

Kommentarer är avstängda.