Slutet på en lång resa

Efter att ni nu fått följa med bakåt i tiden, till resan i Sydamerika som jag genomförde 2007, är vi nu tillbaka i både nutid och i Arequipe, Perus vita stad. Jag hade tillbringat cirka en vecka i staden när Tim en dag knackade på mitt hotellrum. Naturligtvis var det samma Tim som jag flera månader tidigare hade klättrat Bonete Chico tillsammans med. Vi stannade ytterligare en natt i staden innan vi en förmiddag rullade ut från staden med sikte mot havet.

Jag hade sett fram emot de cirka 2400 höjdmetrarna som vi skulle tappa på vägen ner till havet, men som vanligt var det mycket uppförsbackar och dessutom motvind och hård trafik. Dessutom kom vi precis in i ett område med små stenhus som likt kolonilotter låg utspridda kilometer efter kilometer om båda sidor av vägen. Det var svårt att hitta ett bra ställe för nattvila. Vi såg en polisstation och kom fram till att återvända till den för att fråga om lov om att tälta på baksidan om vi inte hitta något ställe att slå upp tälten på inom de närmsta två kilometrarna. Jag försökte läsa naturen och såg en sorts vall störa den perfekta horisonten en bit fram och erfarenheten sa mig att där inte skulle finnas några hus. Mycket riktigt. Vi slog läger mellan två hårdpackade sanddynor. Några minuter senare upptäckte jag att jag glömt kvar mitt gaskök på hotellet i Arequipa. Men jag blev inte så värst störd av detta då jag har haft det billiga köket i flera år och det var rejält slitet. Dessutom var resan inne på sista versen. Skulle jag laga kvällsmat eller morgonkaffe så kunde jag lika gärna göra upp en lägereld, vilket var det jag gjorde under de tältnätter som var kvar av resan. Det som var bättre än kvarglömda kök var faktumet att Tim hade köpt en flaska rödvin som vi snabbt korkade upp. Och om det i sin tur fanns en nackdel med att sitta på sanden utanför tältet och pimpla vin så var det att jag blev svårt biten av sandflugor och kliade sönder mina ben den kommande veckan.

Efter en frukost så kom vi äntligen till den backen som skulle ta oss ner till havsnivå, det var vackert, kargt, det var norra delen av Atacamaöknen och det tog aldrig slut. I alla fall inte förrän efter 30 kilometer. Vi hittade ett billigt hotell i Mollendo där vi stannade ett par nätter. Sen cyklade Tim norrut och jag söderut längs med kusten. Jag började få allt mer bråttom att ta mig ner till Santiago för flyget hem så frågan var inte om jag skulle ta några sträckor i buss utan om vilka jag eventuellt var sugen att cykla. Jag följde i alla fall kusten en bit och såg en del fåglar inne i ett naturreservat jag korsade.

Jag åkte buss eller liftade i stort sett hela sträckan Tacna-Arica-Antofagasta-La Serena-Ovalle. Jag hade fått ett mejl från Kristof, belgaren som jag cyklade med i Laos 2011 och som nyss cyklade i området, och han berättade att det fanns mycket vackra sträckor mellan just La Serena och huvudstaden Santiago, om man valde att lämna huvudvägen. Jag bestämde mig för att området skulle utforma scenen för de sista dagarna av äventyr, camping och cykling för denna gång.

Från Ovalle tog jag sikte på byn Punitaqui därjag stannade länge nog för att få i mig ett mål mat. Efteråt cyklade jag vidare söderut på en betydligt mindre väg genom ett torrt och blekt Westernlandskap med kaktusar, rancher och nyfikna kossor som länge följde mig med blicken. På eftermiddagen blev vägen mindre och mindre och sämre och sämre och bitvis valde jag att cykla vid sidan om vägen istället för på den. Stora taggbuskar skymde ofta vyerna och man visste aldrig vad som dolde sig runt nästa hörn. Jag lyssnade snarare efter bilar istället för att titta efter dem. Som alltid kom jag ut i ett mer bebyggt område när solen höll på att bli röd och det var dags att leta tältplats. Jag var trött men kämpade vidare för att hitta en bra plats, och till sist hittade jag den bakom tre höga kaktusar som gav ett gott skydd för insyn. Dessvärre hade jag fått punktering när jag drog cykeln från vägen till sovplatsen så jag fick använda den sista lagningslappen när jag i skenet från pannlampan och tusentals stjärnor lagade slangen senare på kvällen sittandes i tältets öppning.

Dagen efter var en bra dag i sadeln. Vindstilla, behaglig temperatur och spännande natur. Vägen jag rullade fram på var av gulrött grus och slingrade sig som en orm över små kullar och dalar och höga vitklädda berg tornade upp sig i öster. En amerikansk kvinna i en pick-up stannade till och bjöd in mig på en kopp kaffe i Comparbala, men tyvärr hittade jag aldrig hennes hus när jag några timmar senare passerade den lilla staden. Vägbeskrivningar har aldrig varit min starka grej. Efter att ha fyllt på med lite vatten och köpt ett par morötter samt en apelsin fortsatte jag att cykla. Även denna dagen rullade jag in i ett område med hus just i samma stund då det börjar bli dags att leta efter sovplats. Det var en bred dal med en tom flodådra på min högra sida och det sluttade hela tiden svagt nedåt. Jag kom till en vägkorsning och svängde av och började cykla uppför. Husen försvann och jag hittade ett hål i det staket som fanns mellan vägen och den blivande tältplatsen. Det fanns inga bilar på vägen så jag drog av hojen och började leda den in i busklandskapet. Då hör jag röster och ett dallrande ljud av tunn metall som slås in i en sten. Jag tvärbromsar och ser mig omkring. Tomt. Vänder på mig och tittar bakåt. Två män bärandes på vad som ser ut som en kvadratmeter stor ugnsform är på väg ner för berget längs en liten stig. De pratar sinsemellan och det ser tungt ut. Troligen har de inte sett mig och lika troligt skulle de inte bry sig – men jag tog det säkra före det osäkra och rörde mig långsamt och tyst bort mot en undanskymd plats. Ljud som bryter mot mönster och snabba rörelser är det som gör att man blir upptäckt. Långsamma rörelser och tystnad är betydligt bättre. Jag väntade att sätta upp tältet och elden jag gjorde upp skymde jag med en cykelväska och jag gjorde den inte större än att den skulle klara av att koka upp en portion pasta. Jag sov gott och på morgonen kokade jag upp kaffe och låg och läste ur komikern Robert Gustafssons självbiografi tills klocka var halv tolv. Det var sista natten i tältet på resan och den sista på länge och jag ville njuta av elden, kaffet, boken, tysnaden, naturen, friheten så länge som möjligt.

Jag cyklade in till en gruvstad som jag glömt namnet på och där slutade resan. Jag tog en buss till Santiago och efter några dagar flög jag hem.

Jag kommer dock skriva en sammanfattning om resan och visa en video från toppen av 6759 meter höga Bonete Chico i Argentina… Titta snart in igen!

Kommentarer är avstängda.