Spitsbergen maraton

Hej alla läsare!
När det här inlägget skrivs sitter jag på flyget hem från Svalbard. Det har varit en fantastisk resa och jag kan börja med att säga att vill man uppleva otroligt vacker och orörd natur så är det hit man bör åka. Många förknippar kanske resmålet med isbjörnar och det gjorde även jag innan vi åkte dit. Den här gången fick vi inte se några björnar men jag är inte besviken för det. Vi fick så mycket annat som gjorde att jag bara älskar Svalbard ändå.

Bild nr 1

Förutom några dagars semester har jag även deltagit i en löptävling som heter Spitsbergen maraton. Tävlingen gick i tre distanser (10km, 21 km och 42 km). Eftersom det nu bara är cirka två veckor kvar till triathlon-VM i Motala så var det lite för mastigt att köra hela maran så jag nöjde mig istället med halvmaran (21 km). Jag hade kikat lite på tidigare resultat innan tävlingen och sett att jag borde ha god chans på topp tre men blygsam som jag är så fokuserade jag hellre på min egna prestation och därefter ser hur långt det räcker.
Arrangören var tacksam för att hela banan var torr och fri från snö och dagen till ära var även vädret perfekt med klarblå himmel och rätt lite vind för att vara Svalbard.

På vägen upp mot start/målområdet hejjar vi på löparna som sprang hela maran då deras start gick en timme innan vår. Det kändes fint att både testa en del av den backe vi senare skulle bestiga och samtidigt ge lite stöd till de som hade en bra bit kvar av sitt lopp. På vägen upp mot tävlingsområdet tog jag även en energibar för att fylla på energiförrådet med något lätt innan start.

Bild nr 7

Starten gick och jag kör på ganska hårt från start, råkade även leda hela loppet genom första kurvan därefter kom det tre snabba herrar och körde på lite för fort för min smak. Efter första kilometern som gick svagt stigande uppåt kom en lång nerförsbacke och jag hittade ett fint tempo något över planerad fart. När jag kör lopp så brukar jag alltid först köra på känsla och därefter titta vad klockan visar. Benen kändes bra men det tog som vanligt cirka 20 minuter innan jag hittade den rätta takten. Efter cirka 6 km kommer vi ut på platt mark och underlaget gick över till grusväg av sämre standard. Jag tänkte då och då på hur mycket jag önskade att se en av vakterna med gevär som vi läst om att arrangörerna hade längs med banan. Det här är nämligen ett av få lopp i världen där det behövs isbjörnsvakter. I brist på syn av vakter hann jag också med att tänka på hur fort jag skulle springa om det mot förmodan skulle dyka upp en isbjörn. Som tur var hade jag rygg på min kompanjon Martin och hade fullt sjå att hänga med i det tuffa tempo han bestämt sig för att hålla och jag var tvungen att fokusera på vägen och inget annat.

Bild nr 2

Bild nr 3

Efter ett par kilometer i skön medvind på grusvägen kom vi till den första av två vändpunkter, här vände vi också rakt in i en härlig motvind. Det blåste på rätt bra och det var skönt för mig att jag hade en rygg att springa bakom så jag slapp ta hela vinden själv. Nu möter vi ganska snart också övriga fältet som var en bit bakom oss. Rätt skönt och se att andre tjej var ca 2 km bakom mig och jag kände lite segervittring även om det var långt kvar.
Första 10 km satte både jag och Martin årsbästa och det var rätt gött och veta att nu var det bara halva kvar och det var dags för dagens första gel. För den nyfikna så visade klockan nu 42 minuter och 22 sekunder. Eftersom det här inte var säsongens viktigaste race tyckte jag att det var ett bra tillfälle och testa en ny gel då jag normalt sett inte kan ta gels, men den här funkade fint och var ganska utblandad vilket faller mig i smaken. I vanliga fall får jag alltid ont i magen och tryck för bröstet så gels har tidigare inte funkat särskilt bra.

Andra halvan av loppet var ut på andra sidan byn och efter cirka 14 km kom vändpunkt nummer två. Här kom också banans absolut längsta backe och det kändes som att ett berg skulle bestigas. Här någonstans började min vilja att användas och jag fick jobba lite mer än bara med benen. Jag fick lite smak av att jag fick riktigt bra kraft och kände löparglädjen komma, så även mjölksyran. Trots det långa uppförslöpan som aldrig tycktes ta slut så tycker jag att kilometrarna avverkades realtivt fort och jag tog även in på mannen som låg fyra i loppet. Kanske var det mitt jagande efter fjärdeplatsen som gav energin eller att det bara var en liten bit kvar. Oavsett vad så var det riktigt roligt just här. En liten sekund hann jag även se utsikten vilket var otroligt vackert.

Bild nr 4

Med två kilometrar kvar kikar jag snabbt på klockan och inser att ett personligt rekord kan vara i fara och jag försökte mig på ett ryck mot mitt eget pers. Väl i mål så hör jag speakern ropa ut min tid och inser att den var 3 sekunder för långsamt för att skriva in en ny tid på personbästalistan. Nöjd ändå över att få vara första tjej i mål och total femma idag. Utifrån tidigare resultat jag hittat kan det även ha varit ett banrekord för tjejer. Vinsten är bara en kul bonus och det roligaste var nog att jag nästan satte pers på en kuperad och blåsig bana….Förhoppningsvis har vi en formtopp som kommer lagom om två veckor lagom till VM i Motala ;)

 

Bild nr 5

Bild nr 6

Det är ljusare än man kan tro på Svalbard och solglasögon är ett måste om man ska se något. Normalt springer jag alltid i mina Bliz Active Pace men de glömdes tyvärr kvar hemma. Ett par icke sportiga glasögon funkade fint också om än något obekväma. Min rekommendation är därför att springa i glasögon som sitter stilla på huvudet!

Trots att det nästan inte var någon publik under loppet eller mer än närmast anhöriga vid målet så var det en otroligt härlig och familjär stämning både på banan och i målområdet.
På kvällen var det också en påkostad prisceremoni efter en banqette där alla var fint uppklädda och finservicen var framdukad. Vi skippade middagen men prisutdelningen var så pampig den kunde bli i Svalbards finaste lokal. Alla som var topp tre i sin åldersgrupp fick specialdesignade glasskålar och de snabbaste i varje lopp fick även en fin tavla som var gjord av en lokal konstnär.

Bakgrunden till att jag kom till Svalbard var egentligen att jag ville köra ett maraton som går på Nordpolen. Dock så var anmälningsavgiften ganska rejält mycket högre än min tävlingsbudget så det blev istället världens nordligaste maraton (även halvmaraton) på fast mark, dvs. Spitsbergen. Såhär i efterhand är jag glad att det blev det här loppet och kan varmt rekommendera alla som vill köra ett härligt och lite annorlunda lopp att åka hit.

Är du triathlet och gillar att simma kan du även ta en simtur då det bjuds på både egen bana, fin utsikt mot bergen, kaffe samt egen badvakt då det inte var överbefolkat i poolen.
Det är även möjligt att bada i havet för den våghalsige… Jag kände att det kylande vattnet var perfekt avslutning på ett fantastiskt lopp och ett bra tillfälle att kyla de stela vaderna…

Tack Svalbard för den här gången, i´ll be back! :)

Kommentarer är avstängda.