Tillbakablick del 1

Förra gången berättade jag om hur jag tog mig till Arequipa, Perus vita stad. Jag kom att stanna där längre än vad jag hade planerat och dagarna fylldes med upptäcksfärder längs staden gator, rogivande, nästan hypnotiska blickar över de mäktiga vulkanerna El Misti och Chachani, och skvaller med andra resenärer. Jag tog mig tid för eftertanke och funderade över min framtid, mer den avlägsna än den som väntar bakom hörnet. Tankarna försvann även bakåt i tiden, till resor jag genomförde för flera år sedan. Jag tänkte på min förra tur i Sydamerika och på allt som hade hänt under den resan. Och så insåg jag att jag vill berätta det för er. Så det gör jag nu. Berättelsen börjar omedelbart efter det att jag under 11 månader hade cyklat genom Afrika och på ren impuls köpt en biljett till Buenos Aires i Argentina…

Sydamerika 2007

Minnen ifrån vägen:

Jag sitter i jeepens baksäte och tittar ut i nattmörkret på andra sidan glasrutan och undrar varför jag inte känner något. En sorts reserelaterad kick. Som förr. Hade jag suttit här på tiden innan Cykeln så hade jag antagligen tyckt det var häftigt. Något att komma ihåg och berätta om. Det är en av de få nackdelar med cykling som jag kan komma på. Att allt annat bleknar i jämförelse.

Jag färdas genom ett kompakt nattmörker på en vinglig bergsväg högt uppe i bolivianska Anderna tillsammans med individer som jag inte känner, som pratar ett språk jag inte förstår och allt är ungefär lika spännande som en gäspning. Om backpacking är cocablad så är långfärdscykling heroin, och det krävs allt större doser för en gammal traveljunkie ska få sin kick. Att lifta genom Anderna räcker tyvärr inte längre dit. När jag ser tillbaka på tidigare resor så går det inte undvika att se ett visst mönster – de har med tiden dragit allt mer åt det extrema. Nästa resa blir nog inget undantag. Ett bergsklättringsuttryck som för mig har en tydlig om än bara bildlig innebörd kommer till mig i jeepens nattmörker: ”Förr eller senare vandrar alla klättrares blickar mot Himalaya” Fast jag har ännu inte, efter åratal på resande fot, en aning om var jag kommer att hitta just mitt Himalaya. Kanske på nästa resa? Eller på resan efter det? Drömmen om den Stora Resan lever. Drömmen om Himalaya.

Jag sitter i jeepens nattmörker samtidigt som cykeln ligger fastsurrad på bilens tak som ett metaforiskt monument över min egen svaghet och som en dyster bekräftelse över att motivationen faktiskt börjar tryta för denna gång. Bekännelse: Jag är efter 13 månader oerhört sliten. Resan går mot sitt slut.

På drift mot Paraguay

När jag satt på flyget mellan Kapstaden och Buenos Aires hade jag egentligen inga konkreta resplaner alls och antagligen bidrog det också till att det gick som det gick i Sydamerika. Euforin över att faktiskt ha nått resans egentliga slutmål – Kapstaden – hade sen länge försvunnit och att ladda batterierna inför en korsning av Sydamerika visade sig tyvärr vara tuffare än vad jag först trott. Jag erkände inte för mig själv hur sliten jag egentligen var efter Afrika, dels hade jag tappat 11 kilo, dels hade jag ett par dagar innan börjat äta malariamedicin på grund av återkommande febertoppar, dels visste jag inget alls om Sydamerika. (Vilket under normala omständigheter snarare skulle få mig än mer taggad) Hur som helst så var jag nu på kontinent Sydamerika för första gången i mitt liv och jag var övertygad om att takterna skulle återvända i samma ögonblick som jag lämnade Buenos Aires.

Först var det meningen att jag skulle cykla på som vanligt: Ifrån Buenos Aires till Cartagena i Colombia. Men efter tre långtråkiga dagar i västra Uruguay satte jag mig på en stubbe i vägkanten och förde under en stund ett livligt och tillslut högljutt samtal med mig själv. I ena ringhörnan väntade ”cykla varje meter-fanatismens” språkrör och i den andra ”cykla bara de riktigt roliga partiernas” befälhavare. Thunder and Lightning. Rumble in the Pampas. ”Århundradets match” ropade publiken med förväntan och blodtörst.
Jag var ärlig mot mig själv. Befälhavaren vann tillslut, efter en hård fight, på knock. Jag ville upp i bergen. Jag ville ut i vildmarken. Jag tittade på kartat för att se vad som väntade de närmaste veckorna: Byar och städer överallt. Hård trafik på för smala asfaltsvägar. Svårt att hitta undanskymda tältplatser. Osv. Osv. Ja, jag kände att rätt beslut hade vuxit fram under det hetsiga och ibland blodiga debatten. Nu återstod bara en fråga: vart är busstationen?

Ifrån Mercedes tog jag en buss upp till Salto, ifrån Salto en liten träskuta över floden till argentinska Concordia. Kaptenen på skutan ville inte låta mig lyfta över cykeln till kajen på mitt sätt, utan han började dra och slita i styret. Resultatet blev att cykeldatorn ramlade i Rio Uruguay med ett karaktäriskt ”plopp”. Gubben stelnade till men bestämde sig sekunden senare att han inte hade märkt något och mjuknade. Jag sörjde min cykeldator men tyckte samtidigt synd om den gamle. Jag fick tag i en ny dator inne i staden.
Ifrån Concordia cyklade jag en dag norrut. På eftermiddagen fyllde jag på vatten på en bondgård. Jag fick en kasse frukt och några ”tummen upp” gester nar jag cyklade därifrån och på kvällen hoppade jag över ett stängsel och campade bland några träd i en kohage. Senare på kvällen hörde jag hur något gick omkring utanför tältet och när jag tittade ut så såg jag att det var en räv och när jag tände ficklampan lös djurets ögon som strålkastare. Den tittade på mig under ett par sekunder innan den gav ifrån sig ett högt gällt skri och flydde.
På morgonen så fick jag lift med en pick-up. De släppte av mig strax norr om Federal. Jag cyklade sen några mil och satte tummen i vädret när något lämpligt fordon närmade sig bakifrån. En lastbil med ett tomt flak stannade. ”Norte?” frågar jag efter en hälsningsfras. Jag tycker mig iallafall förstå ett par ord av mannens svar ”Sì, Corrientes, Brasil”
Underbart, tänker jag – han ska till Corrientes! Staden låg på min tänkta rutt, precis vid gränsen till Paraguay. Jag hoppar upp på flaket och lägger mig tillrätta på golvet med en gammal filt som kudde. Milen rusade iväg och innan jag somnade så låg jag på rygg och tittade på molnen och filosoferade.

Jag vaknar av att lastbilen bromsar in och stannar. Jag hör hur hyttdörren öppnas och sekunden efter häver sig den lille chauffören upp över flakkanten och utbrister ”Brasil” med ett stort leende. Jag tittar mig yrvaket omkring och ser massor av lastbilar och två bensinstationer. Solen höll på att gå ner. Chauffören pekar på sig själv och sen åt ena hållet och upprepar ”brasil” sen pekar han på mig och sen åt andra hållet och utbrister ”Corrientes”. Jag tog cykeln och hoppade ner ifrån lastbilsflaket och tackade för liften. Jag fick ett par apelsiner. Jag leder cykeln till den ena bensinstationen och köper lite yoghurt och försöker fråga personalen vart jag egentligen är någonstans, men ingen förstår vad det är jag vill.

Jag cyklade fram till några vägskyltar och memorerar dess namn och cyklar sen ett par kilometer till en liten skog där jag sen stannar över natten. När jag satt upp tältet tar jag fram mina kartor för att se vart jag har hamnat. Jaha. Precis väster om den brasilianska staden Uruguaiana. På morgonen cyklar jag den dryga milen in till Paso de los libres och kommer inte därifrån förrän dagen efter.

Jag sitter och äter frukost utanfor en kiosk. Tjejen som sålt hamburgaren till mig tyckte uppenbarligen att det var en dum idé att cykla längs den grusväg som jag förklarat för henne att jag skulle. Hon håller händerna som runt ett osynligt cykelstyre och skakar dem upp och ner samtidigt som hon ruskar på huvudet och ser orolig ut. Hon vinkar ner en minibuss och bestämmer att jag ska med den istället. Jag åker med bussen till slutstationen 4 mil norrut och ställer mig sen i vägkanten och liftar. En pick-up stannar som jag sen åker med i cirka 3-4 mil. Efter att jag blivit avsläppt så ställer jag mig i diket igen. En buss stannar och jag löser en biljett till Posadas.

Vi kommer fram till Posadas på kvällen och jag cyklar omkring på de mörka gatorna i jakt efter ett hotellrum. Allt är fullt. Hittar ingenting. Jag ger upp och cyklar ner till bron som utgör gränsen till Paraguay med mål att hitta ett hotellrum i staden Encarnacion på andra sidan gränsen. En militär kommer fram och säger att det är förbjudet att cykla på bron, och det hjälper inte med att jag lovar att lifta över om jag bara får min exit-stämpel. Men istället förklarar han vägen till ett hotell som jag uppenbarligen missat i min jakt. Jag cyklar dit och tar hotellets sista rum.
Dagen efter cyklar jag ner till bron igen med hopp om en mindre nitisk vakt. Jag får inte cykla över bron nu heller, men efter det att jag fått min stämpel så stannar en militär en pick-up och talar om för chauffören att jag ska med. Bilens ägare tycks inte ha något att sätta emot. Väl över i Encarnacion så köper jag en biljett till huvudstaden Asuncìon.

Fortsättningen på min tillbakablick fortsätter här på Outnorth.se om några dagar! Titta in igen!

Kommentarer är avstängda.