Tillbakablick del 2

Då följer den spännande fortsättningen på tillbakablicken från 2007 resa i Sydamerika!

Trans Chaco Highway

Ingenting. Det är nog så jag kommer att minnas Paraguays huvudstad Asuncion i framtiden. En huvudstad som är till bristningsgränsen full av ett pulserande och charmigt ingenting. Inga klassiska sevärdheter, inga icke-klassiska sevärdheter heller för den delen och inga andra turister inom synhåll. Efter att ha tillbringat en vecka i ingentingets kvicksandsliknade grepp började jag trampa nordväst längs Trans Chaco Highway.

Jag hade bestämt att fortsätta som tidigare – cykla de mer intressanta delarna och inte tveka på att lifta om jag känner för att hoppa över en viss sträcka. Egentligen ville jag till Anderna så fort som möjligt men jag kände att det vore orättvist mot Paraguay och dess otroligt vänliga befolkning att bara rusa förbi landet i en buss eller på ett lastbilsflak. Tillslut blev det så att jag cyklade kanske 75 % av sträckan mellan Asuncion och Villamontes i Bolivia. De andra 25 % liftade jag.

Den södra delen av Gran Chaco bestod av träskmarker varvat med betesmark. Vid ett tillfälle cyklade jag förbi ett antal solbadande kajmaner och ibland korsade bältor vägen framför mig. Jag såg också ett antal rävar på nära håll och ett oändligt antal fåglar i varierande storlek och färger flydde ifrån mig.
Ju längre norrut jag kom desto varmare och torrare blev det. I mennonitbyn Filadelfia tog jag in på hotell och dagen efter så lämnade jag år ett bakom mig och cyklade in i år två. Jag passerade Mariscal Estigarribia, byn där jag tidigare trott att asfalten skulle ta slut och ”the fun begins” Ryktet om vägen hade ett par veckor tidigare nått mig i form av ett e-mail: ”The Chaco road. From Paraguay to Bolivia. Mud, sweat and tears. Very long way through uninhabited flat thornscrub. Sounds truly grim. Haven`t heared of anyone cycling it.”

Det visade sig dock att hela vägen ända till den bolivianska gränsen var asfalterad sen två veckor tillbaka. På kvällarna när dagens mil var till ända och tältet uppsatt i det oändliga havet av bruna taggbuskar så gjorde jag ibland upp en brasa och lagade mat över öppen eld då mitt MSR-kök har slutat att fungera. Jag åt och blev samtidigt nästan hypnotiserad av se in i den sprakande elden framför mig. Under ett par dagar kom febern tillbaka och jag tillbringade en eftermiddag och en natt med att ligga i tältet och skaka. På morgonen var jag för svag för att cykla, så än en gång fick jag se Sydamerikas landskap rinna förbi uppifrån ett lastbilsflak.

Jag kom så småningom till bensinstationsbyn La Patria. Jag stannade. Ett par rangers ifrån den närliggande nationalparken berättade att det skulle vara omöjligt att cykla på den bolivianska sidan men jag kontrade med att det visst skulle gå och försökte bevisa detta genom någon sorts teater där jag knuffade en tung luftcykel framför mig och förklarade på spanska och engelska och kroppsspråk hur jag hade gjort i Sahara och jag fortsatte att knuffa min luftcykel runt runt och vakterna skrattade och jag skrattade och de smutsiga barnen tittade storögda och stumma på och hundarna visste inte om de skulle skälla eller vifta på svansen eller helt enkelt fortsatta att sova och eftersom det var kokhett ute så fyllde jag på sex liter vatten innan jag cyklade vidare mot Bolivia.

Dagen efter kom jag fram till militärposteringen vid Infante Rivarola där jag hade tänkt fylla på dagens vatten. När flaskorna var fyllda ville inte soldaterna att jag skulle lämna deras land på tom mage så det var bara att sätta sig till bords och hugga in på skorporna och köttet och ta några rejäla munnar av det iskalla ölet som de hade ställt fram. En av mina välgörare såg att jag hade vissa problem med att skära upp det en aning sega köttet så han hämtade en kniv a´la Rambo och då gick det lättare…
Väl i Bolivia så inledde jag ett dygnslångt slagsmål med vägen som jag cyklade på. Trots att det inte fanns ens en tillstymmelse av backar så tog det en timme att lägga en mil bakom sig. Vägen bestod av ett tjockt lager rullgrus och ibland sjönk jag ner så att stenarna täckte hela däcket och upp till fälgen. Jag kämpade i en eftermiddag och i en förmiddag innan jag vinkade ner en av få lastbilar och liftade sen in till Villamontes.

Väster om Villamontes måste gudarna en gång i begynnelsen bestämt att ”Det gröna helvetet”- Gran Chaco brett ut sig tillräckligt och att det nu var dags för berg. När jag satt i lastbilshytten och försökte förstå vad chauffören egentligen pratade om så började jag ana en stor skugga i horisonten. Skuggan tog en mer verklig form ju längre västerut vi kom och när jag hoppade av i Villamontes så hade skuggan förvandlats till en respektingivande och lockande vägg av berg. Cordillera de Suaruru, en av Andernas östligaste utlöpare låg nu framför mig.

Jag började cykla i en dalgång i vars botten Rio Pilcomayo flöt och vägen som jag följde gick genom nationalparken Aguarague och var uthuggen som ett stort sår i bergsväggen ovanför. Ibland cyklade jag bara några meter ifrån vattnet, ibland hade jag ett lodrätt stup på over 100 meter på min högra sida. När jag stannade kunde jag se stora fiskstim i vattnet och stora svarta rovfåglar på sin eviga jakt på mat svävade runt i dalgången nedanför och ovanför mig. Ibland cyklade jag under miniatyrvattenfall som duschade ner mig och jag passerade dalar med enstaka rosa träd som stack ut som en på miljonen ur den annars gröna massan.

Ju längre västerut som jag kom desto högre blev bergspassen. Natten innan jag rullade in i Tarija campade jag på kanske 2200 meter höjd och blev förvånad över att det redan var så kallt och undrade stilla hur det skulle bli ytterligare 2 kilometer upp? Tältet och cykeln var på morgonen täckt av ett tjockt lager frost och vattnet i mina flaskor var fruset. Inne i tältet var det dock inte så kallt, jag sov gott i bara den ena av mina sovsäckar. Tidigt på morgonen tittade jag ut ur tältet och såg hur molnen låg som ett vitt golv i dalen nedanför mig. Jag gick ut en stund och beundrade det innan jag somnade om och sov fram till 09:00…

Dagen då jag lämnade Tarija gav jag kartan ett snabbt ögonkast och konstaterade att inga bergspass låg framför mig under dagen, så jag tog inte med så värst mycket vatten. Sex timmar senare har jag cyklat eller lett hojen konstant uppför och vattnet var slut sen länge och ytterligare vatten som jag tiggt ifrån passerande bilar var också slut. När jag insåg att jag inte skulle hinna toppa passet innan mörkret så liftade jag upp. Det kändes inte bra att lifta en bit som jag verkligen ville cykla, men en natt utan vatten lockade inte heller. Jag satt, mycket mycket trött, på lastbilsflaket och tjurade och förbannade min karta…
På andra sidan passet så stannade jag en natt i byn Iscayashi och dagen efter så började jag cykla över en slätt omringad av höga berg och några färgstarka sjöar låg ett stenkast ifrån vägen. Det var tufft. Tjockt lager rullgrus, stark motvind och jag kände dessutom av den tunna luften en aning. Uppe på slätten så såg jag också mina första lamadjur eller om det var alpackor?

Vägen mot Tupiza var också otroligt vacker. Vägen gick ner genom en djup canyon där skogar av kaktus växte på de röda och brant sluttande bergsväggarna. På bottnen så följde jag Rio Sochora i två mil och sen började klättringen upp på andra sidan kanjonen längs ett extremt spektakulärt landskap. Efteråt så skulle jag minnas dagarna i den här delen av sydöstra Bolivia som de, ur ren cykelsynpunkt, mest givande i hela Sydamerika. Jag kände återigen den svårbeskrivna känslan av frihet och strapatser som jag hade känt så mycket av i Afrika men mindre av i Sydamerika. Tyvärr så skulle det inte dröja länge innan jag återigen fick ett feberanfall som tog bort mycket av den nytillkomna energin.

Del tre i den stora Återblicken dyker upp om några dagar! Håll utkik!

Kommentarer är avstängda.