Tillbakablick del 3

Salt, deathroads och misslyckad andinism…

Jag lämnade Tupiza och tog sikte mot Uyuni. Jag hade inga planer på att lifta denna bit så cykelväskorna var fyllda av mat och vattenflaskorna fyllda till bredden. Jag började cykla västerut i botten på en till största delen uttorkad flod. Dock så var vattenbeståndet ibland såpass så att jag fick ta av mig skorna och kavla upp byxorna och vada över. Efter ett par mil i flodbädden så kom jag på att jag cyklat för långt. Jag vände om och efter ett par kilometer så svängde jag norrut, offroad (och offriver), för att förhoppningsvis hitta platsen där en riktig väg skulle börja. Vilket jag tillslut också gjorde.

Bergen kom och jag hade det ganska tufft. En jeep med en ”adventure travel” loggo på dörren stannar och chauffören säger på dålig engelska att han tycker det ser väldigt jobbigt ut och att jag kan få lift till Uyuni om jag vill. Jag är kluven. ”Fan” mumlar jag för mig själv och tackar ja till erbjudandet.
Till en början är det bara jag och chauffören och hans fru och vi gör vårt bästa för att förstå varandra. Efter en stund så saktar mannen ner och pekar på en plats vid vägkanten och formar högerhanden som en pistol och mumlar något om ”wild west” Jag svarade att jag förstod vad han menade. Platsen vi körde förbi var i november 1908 skådespel för ett väpnat rån som kanske var den sista spiken i kistan över klassisk vilda-västern historik. Rånarna var enligt traktens turistbroschyrer ”The last great outlaws of the wild west”, men bara några dagar efter rånet så blev de omringade av armén och deras sista eldstrid bröt ut i den lilla byn San Vicente där de också ligger begravda på den lokala kyrkogården. Deras namn var Robert Leroy Parker och Harry Alonzo Longabough fast de är en aning mer kända under deras ”Nome du crimes”: Butch Cassidy och The Sundance Kid.

Pa morgonen efter några timmars sömn på ett hotell i Uyuni upptäckte jag att jag sprungit på ett sydamerikanskt fenomen – The gringotrail. Gringos överallt. Skyltar på engelska och bananpankaka. Fast det är ju inte så konstigt att byn svämmar över av gringos då byn är den populäraste startpunkten för turer ut till Salar de Uyuni – världens största saltöken.
Jag cyklade ut till den oändliga vita saltvidden och åt lunch. Det var meningen att jag skulle campa en natt där ute men det blev snabbt långtråkigt så efter några timmars fotande, ätande och vilande så cyklade jag tillbaka till Uyuni och dagen efter tog jag en nattbuss till La Paz.

I La Paz träffade jag på Adam Solano. ”Du måste cykla dödsvägen” sa han. Sagt och gjort. Vi tog vara cyklar och trampade genom huvudstaden och tog sen en lastbil upp till ”La Cumbre pass” på 4600 meters höjd där vi hoppade av lastbilen och började rulla nedåt. Under dagen färdades vi ifrån toppen på passet ner till 1180 meter över havet, nästan 8 mil varav den sista halvan är känd som ”El camino de la muerte” – The deathroad. Vägen används sen ett år tillbaka inte av motorfordon men ryktet om att vägen är den farligaste i världen lever i allra högsta grad kvar bland turistfångarna på häxmarknaden i La Paz. Vägen var helt klar spektakulär och även om jag många gånger tidigare har cyklat med stup på ena sidan så har dem nog aldrig varit så bråddjupa som nu. Enligt uppgift är djupet vid en sträcka 600 lodräta meter vid sidan om den 4 meter breda och ofta gyttjiga grusvägen.

Ett par dagar efter färden nedför dödens väg så tog vi oss upp till baslägret på Huayna Potosí. Ett toppförsök av det 6088 meter höga berget väntade. Vi hyrde isyxor, stegjärn och gore-tex kläder och sen vandrade vi genom oerhörd tät dimma, eller om det var moln (vart går egentligen gränsen mellan dimma och moln?) och vi kom till en glaciär där vi under några timmar slipade våra kunskaper i isklättring till en så fulländad grad så att om självaste Reinhold Messner hade tittat på så skulle han säkert ha blivit djupt imponerad av oss båda, och när jag stannade upp och vände blicken mot den ogenomträngliga dimman (eller om det var moln) så kunde jag höra det svaga och lite otäcka ljudet av Jerza Kukuczkas hyllande applåder sprunget djupt inifrån hans eviga isgrav vid Lhotses mytomspunna och livsfarliga sluttningar. Eller höll jag bara på att bli tokig av den tunna andiska bergsluften?

När vi var färdiga med glaciärträningen så fortsatte vi upp mot ”The rock camp” på 5130 meters höjd. Mitt toppförsök slutade dock där, liggandes i den vanliga febern, som knappast blev bättre av den syrefattiga luften. Vi skulle ha börjat vår klättring mot toppen klockan 03:00 och jag gick upp och tog på mig utrustningen men det kändes snabbt att det inte var någon idé – Jag skulle aldrig orka upp i det skicket. Adam stack iväg själv med en nyhyrd guide och nådde toppen några timmar senare. Jag gick tillbaka till mina varma sovsäckar samtidigt som jag tyckte mig höra att Kukuczkas applåder nu förvandlats till ett skolflickeaktigt och halvt hysteriskt fnitter… På vägen ner var jag nervös för att jag skulle bli bättre. Skulle jag bli helt bra så var det ju ett tecken på att jag är känslig för tunn luft och det vore inte bra inför framtiden. Men som tur var mådde jag fortfarande skit efter ett dygn nere i La Paz. Feber. Bara vanlig feber. Dock med extremt dålig tajming.
Jag kände att det inte skulle bli så mycket mer cykling och än mindre någon mer klättring, vilket var mycket synd då jag hade planer på en hel del klättring i både Peru och Ecuador. Jag la om mina planer när jag insåg att det mer eller mindre räckte att titta på cykeln eller att gå en inte så krävande långpromenad i någon storstad för att febern skulle komma tillbaka.

Trots den tråkiga insikten cyklade jag en halv vecka senare ut ur La Paz tillsammans med Adam och med siktet inställt på Titicacasjön. Titicacasjön var ett sådant ställe som jag under den senaste halvan av mitt liv alltid vetat att jag någon gång kommer att få se. Jag hade ingen aning om hur eller när, men att jag någon gång skulle få se den mytomspunna sjön var inget annat än ett faktum för mig.

Efter två dagar med en övernattning i Adams fars gamla barndomshus så cyklade vi upp för en brant backe och väl på toppen så fick vi underbar utsikt över Titicacasjön, sjön där guden Viracocha enligt de lokala myterna skapade de allra första inkas; Manco capac och Mama Ocllo för länge länge sen…
Jag fortsatte sen ensam mot Cusco. Ibland på cykel, men oftast i en buss. Jag hade ännu inte bestämt om jag skulle se Machu Picchu eller inte, men bara incahysterin i Cusco fick mig att vilja fly fältet, men det faktum att jag inte var i form för att cykla och att tanken på att sitta instängd i en buss fick mig att hänga kvar i staden. Att gå inkaleden skulle aldrig falla mig in då man numer måste ha en dadda och gå i grupp, men på hotellet där jag bodde lärde jag känna Sam och Devrim (Ifrån Schweiz respektive Turkiet) och Sam tjatade att vi skulle gå till Machu Picchu längs ett järnvägsspår för att spara in på de enormt dyra tågbiljetterna. Jag bestämde mig snart för att följa med och ett par dagar senare så tog vi olika lokalbussar ända till vägen tog slut och sen gick vi i en stor U-cirkel uppför en bergssluttning för att undvika en polispost och en timme senare började vi gå nerför igen. Snart kom vi fram till järnvägen som vi sen följde i åtta timmar, detta trots att Sam med munnen full av cocablad påstått av vi lätt kommer att klara det på fyra. Efteråt var faktiskt promenaden längs järnvägen roligare än själva Machu Picchu, som jag faktiskt inte tyckte var så speciellt. Det låg väldigt fint dock.

Jag tog mig ifrån Cusco till Lima, ifrån Lima till Mancora i norra delen av landet. Jag stannade i den lilla surfbyn ett tag och låg till och med vid ett tillfälle i en solstol på stranden och drack en öl. Tanken på att jag kanske borde gå ner till vattnet och känna på det slog mig faktiskt, men jag gjorde aldrig verklighet av impulsen då det såg för kallt ut. Dessutom hade jag ju faktiskt badat i Kroatien ungefär ett år tidigare.
Under ett par dagar gjorde jag en come-back i sadeln och det var mycket skönt, dock så var naturen ointressant och väggrenen svämmade över av folks sopor, vilket var rent deprimerande att se. Jag rullade in min cykel i tullbyggnaderna och blev utstämplad ur Peru och en stund senare instämplad i Ecuador. Några kilometer in i landet kände jag att jag ville in till den första stora staden under dagen och att jag inte skulle hinna cykla dit så jag sätter tummen i vädret. Det var nytt rekord när en pick-up stannar efter mindre än tio sekunder. Jag slänger upp hojen på flaket och hoppar sen in på passagerarsidan. Chauffören stannar till vid en försäljare och köper en apelsin till mig innan vi fortsätter. Han släpper av mig efter ett par mil och jag cyklar en stund innan en lastbil tar upp mig och ger mig skjuts in till centrala Machala.

Efter en natt i Machala så tog jag en buss upp till bergsstaden Cuenca där jag stannade ett tag. För att vara en stad så var det faktiskt verkligen fint, stadens centrum är klassad som ett världsarv. Ifrån Cuenca tog jag en nattbuss till Quito där jag stannade under en vecka och gjorde sådant som jag i vanliga fall inte brukar göra under mina resor, som t ex filmmaraton på vandrarhemmet, för mycket festande samt ett nattligt slagsmål med en rånare på väg hem ifrån krogen. Rånaren fick inte med sig något byte…

Jag cyklade ut ur Quito på en måndag. Jag frågade mig fram och till slut hamnade jag på rätt väg och jag passerade små byar och ett par större städer som Otavalo och Ibarra. Tillslut var jag framme i Tulcan, där den ökända gränsen till Colombia visade sig vara hur lugn som helst med massor av hjälpsamma människor. Efter en natt i den colombianska byn Ipiales så cyklade jag nedför en mycket fin väg kantad av vattenfall och floder. Längst ner i dalen så bestämde jag mig för att sluta cykla. Jag frågade en långtradarchaufför om jag kunde få lift till Pasto. Jag såg hur han tänkte efter och sen sa han att det naturligtvis går bra. Han knöt fast cykeln under lastbilen med ett par kraftiga rep och packningen tog jag in i hytten. Ifrån Pasto tog jag en buss till Popayan, ifrån Popayan till Cali och ifrån Cali till Bogotá.

I Bogotá lämnade jag cykeln och reste runt i landet under en månad. Jag hade det stora nöjet att besöka bland annat Villa de Leyva, Girón, Santa Marta, Tanganga och Cartagena. Jag måste erkänna att jag faktiskt badade lite under denna ”semester” då karibiska havet såg mycket behagligare ut än Atlanten. En annan sak jag måste erkänna är att jag började planera min nästa cykeltur under de här veckorna, lite så där i smyg.

Det var allt från tillbakablickarna! Nästa gång återvänder vi till 2013 och till Arequipa i Peru! Håll ut!

Kommentarer är avstängda.