Tips: Seeheim är INGEN by

Här följer fortsättningen på min cykeltur runt Kalahariöknen. När vi kastas in i handlingen befinner jag mig i sydvästra Namibia:

Jag kom till affären i Betta där jag fyllde på vatten och köpte på mig en del sockerbaserade artiklar. Jag tog god tid på mig och avvägde vad jag behövde mot vad jag ville ha och vad jag hade råd med. Jag hade glömt att ta ut pengar. Eller kanske inte glömt, utan struntat i det. Eller kanske inte struntat i det, utan ignorerat det. Hur som helst hade jag sett en bankomat i Sesriem men tog liksom ändå inte tag i saken. Fast jag stod en meter ifrån den. Att cykla åtta mil om dagen i ökenhetta är okej, men att ta ut pengar är för jobbigt. Det gäller att prioritera. Men som tur var så sa den ena tjejen som jobbade i Betta att det fanns en bankomat inne på hotellet i Helmeringhausen. När jag dagen efter kom till Helmeringhausen var det första jag upptäckte att den affären var stängd och att det inte alls fanns någon bankomat inne på hotellet. Antagligen trodde tjejen i Betta att det skulle finnas en bankomat på hotellet – och sen framställt hon det som rena och skär fakta? Liknande saker har man ju varit med om världen över. Ja, nu är jag sannerligen tillbaka i Afrika, tänkte jag. Nästa tanke: Afrika? Just det. Kontinenten där allt alltid löser sig? Jag cyklade tillbaka till den stängda butiken (jag hade alltså fortfarande lite pengar kvar) och började prata med de första människorna jag såg, vilket visade sig vara två äldre herrar som vilade sig i skuggan framför grannbutiken. Jag frågade om de visste var ägaren till affären höll hus och om det eventuellt skulle gå för sig att han eller hon kommer och öppnar butiken för min skull? Kanske kan ni ringa eller hämta ägaren? Svaret jag fick var att kvinnan i paret var och spelade tennis och att mannen inte skulle öppna hur mycket jag än bad. Jag blev förvånad. Jag hade trott att det skulle ha blivit så här: någon skulle komma och öppna butiken för att tjäna lite pengar och därigenom bli glad, jag skulle få mat och bli glad, och de äldre herrarna som organiserat alltihop skulle få en fixarbelöning och också bli glada. Då skulle det sluta med att alla var nöjda och glada och vi skulle säkert ta varandra i hand och önska varandra lycka till och trevlig kväll. Nu blev jag besviken, de äldre herrarna blev utan fixarbelöning och blev därför också besvikna – och ägarna fick inte tjäna några extra pengar och blev säkert besvikna fast de såklart inte visste om det. Vi var tre öar i ett hav av besvikelse. Min slutsats är, om jag får generalisera in absurdum, är att moderna europeiska tankesätt och mina afrikanska erfarenheter krockade där på den sandiga gatan i Helmeringhausen. Hade det hela utspelats i norra Europa så hade jag vetat om att om en affär är stängd så är den stängd. Då hade jag planerat bättre och tagit med mig mer mat eftersom jag visste att helgen var på intåg. Hade det däremot utspelats i ett område i Afrika med mindre europeisk bakgrund så kan jag svära på att någon hade kommit och öppnat – eftersom alla vill tjäna pengar och kanske t o m titta nyfiket på den vita turisten. Nu stod jag där i en by där 50% var Europa och 50% Afrika och blev hungrigare för varje minut.

lb-zebra

Som tur var kunde jag beställa ett par måltider i hotellets restaurang och betala med mitt Visakort, men det var verkligen ingen bra deal om man räknade ihop spenderad dollar kontra mätthet och smakrikedom. Men jag skulle överleva de nästa åtta milen till Bethanien och det är väl egentligen den enda riktigt viktiga anekdot i denna berättelse. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen på jakt efter mat i Helmeringhausen så cyklade jag alltså in i grannbyn runt lunchtid på söndagen. Det fanns en bankomat, vilket var bra, men den fanns inne i banken som var stängd, vilket inte var bra. Jag hittade en kiosk och kunde handla upp mina sista dollar på mer sockerbaserade varor. Så mycket annat fanns inte. Konstigt nog var jag på strålande humör och skämtade om min situation med tonåringarna i kiosken. Efter en stund hänvisade de mig till en stängd butik där jag knackade på – och nu hade min tur återvänt med råge. Butiken var stängd men ändå full av personal som inventerade varor. De släppte in mig och det fanns en bankomat där jag kunde ta ut pengar. Butiken var även en restaurang och lodge och efter att jag berättat om min resa lagade de till en enkel måltid åt mig och lät mig låna en dusch. Dessutom hade ägarna de plockat isär diverse fjärrkontroller och ficklampor från sitt privata hem för att kunna ge mig några AAA-batterier som jag misslyckats med att hitta inne i butiken.

Naturen var som alltid spektakulär. Inselberg och formationer av dolerit kantade ibland vägen i häpnadsväckande konstellationer. Enorma stenbumlingar som balanserade på varandra på ett sätt som inte borde vara möjligt. Två våningar, tre våningar, fyra våningar. Sen en liten rund sten och sen en större fyrkantig. Eller tvärtom. Stenarna och klipporna lös i rött och det torra gräset under dem i gult. Den knallblå himlen ramade in det hela till ett konstverk. Jag hade hemskt gärna campat vid några av dessa klippor, men de dök alltid upp vid fel tillfälle. Eller om de var jag som dök upp vid fel tillfälle. Det var ett paradis för både bouldrare och naturfotografer. Och långfärdscyklister.

Jag hade dock gjort ännu ett misstag när jag inte köpte på mig tillräckligt med mat i Bethanien. Nästa ortsnamn på min karta var Seeheim – och där hade jag tänkt att bunkra upp mat för några dagar. När jag kom till Seeheim var jag glad att det åter var måndag och att butikerna garanterat skulle vara öppna. När jag såg Seeheim spärrade jag upp ögonen och svor. En minnesbild från 2007 kom över mig: jag släpade min cykel uppför backen enbart med ett par apelsiner jag fått av någon av personalen. Seeheim är ingen by. Där finns ingen affär. Det är ett hotell. Det finns en restaurang, men det hjälper ju inte om man ska proviantera för flera dagar. Och det var andra gången som jag kommit till Seeheim och trott att det funnits en butik. Jag ska personligen se till att all världens kartritare hädanefter märker ut Seeheim som det hotell det är och inte som en by.
Det enda stället på tjugo mil, kanske det dubbla beroende vilken rutt du planerar att ta, och det enda de säljer förutom restaurangmaten är t-shirtar med turisttryck, nyckelringar i form av zebror och miniatyrgiraffer i mörkt trä. Precis vad alla overlanders vill ha efter dagar på öde ökenvägar. Nyckelringar. Jag står och hänger över bardisken och funderar på vad jag ska göra. En turistgrupp kommer in och frågar efter en affär. Den generade unga bartjejen skäms. Ingen skänker avdelningen med miniatyrgirafferna och nyckelringarna ens ett ögonkast. Den tyskättade ägarinnan i bakgrunden är troligen tillräckligt rik för att sälja vad hon vill – istället för nödvändiga varor för områdets farmare och förbipasserande. Hon intalar sig säkert att området allra mest skulle vara i behov av en chic boutique och utspärrade lillfingrar och att miniatyrgiraffer i alla fall är en bit på väg mot den stora drömmen. Jag fick däremot lägga om mina planer helt och cykla fyra mil åt fel håll för att kunna köpa på mig mat. Ända in till Keetmanshoop. Jag passade på att stanna i tre dagar och tre nätter.

Nästa gång får ni läsa om hur jag tog mig vidare till Sydafrikas Bushmanland. Ha det bra tills dess!

Kommentarer är avstängda.