Titta efter lejon!

”Håll utkik på det gamla järnvägsspåret. Ibland kan man se geparder sitta där. Men du behöver inte vara rädd, de attackerar aldrig människor. Men geparder är otroligt nyfikna så de kanske springer efter dig ett tag”.

Det var med de orden Dereck önskade mig lycka till när jag lämnade byn och började trampa västerut. Planen var att ta mig över till Zimbabwe och sen försöka göra mig osynlig så att inga tvåbeningar i uniform skulle sätta pinnar i hjulen. Men tjänstemannen som stämplade in mig var cool. Inga protester, inga hindrande pinnar, bara några smått förvånande frågor: -Du vet att det är en nationalpark här va? Jag svarade att jag visste.
Strax efter gränsbyggnaderna cyklade jag förbi en rostig skylt med texten ”Sango border post” och jag log för mig själv. Jag var nöjd med att ha lyckats korsa gränen som enligt vissa källor är stängd. Parken bredde snart ut sig åt alla håll och det enda jag hörde var syrsornas monotona spelande. Ljudet steg och sjönk omvartannat. Det tycktes rulla över bushvelden som vågor på ett hav, tusentals insekter i takt. Vägen var nästan vit och reflekterade solen så att det inte gick att hålla ögonen öppna utan solglasögonen. Det var bushens motsvarighet till snöblindhet. Värmen var tryckande. Jag tittade på järnvägsspåret på min vänstra sida och tänkte på Derecks sista ord. Jag tittade in i bushen på min högra sida, in mot parkens hjärta, och tänkte på lejon. De fanns där inne någonstans. Precis som i Katavi Nationalpark många år tidigare så ryckte jag till varje gång fåglar i panik lämnade tryggheten i det torra gräset i vägkanten. Vi skrämde varandra. Jag fruktade lejon och fåglarna fruktade människor. Deras rädsla besannades. Det gjorde inte min.
Plötsligt såg jag tre giraffer. De hade uppenbarligen sett mig först för de var redan på väg bort ifrån vägen och tittade oroligt på mig. Ingen tycks gilla människor. Det är väl i och för sig inget konstigt. Trots allt är ju människan klassens stora mobbare som ingen vill ha något att göra med. Girafferna var snart uppslukade av bushen och jag förvånades över hur sådana enorma djur kan smälta in i omgivningen på ett sådant sätt. Girafferna här var betydligt mer skygga än de jag hade sett i Swaziland några veckor tidigare. Snart såg jag ett annat djur på andra sidan järnvägsrälsen. Tyvärr vet jag inte vad det var – men det var oerhört stort. Så stort att jag för ett ögonblick blev konfundersam över hur jag inte kunde veta vilket djur det var jag såg. Relativt stora öron och en lång hals och på toppen ett litet huvud. Det var en stor antilop av något slag. Kanske en eland som sträckte på halsen och studerade mig med huvudet i en annorlunda vinkel. Vi tittade på varandra under några sekunder innan det mystiska djuret vandrade in i skogen och försvann.
Jag fortsatte cykla och tittade hela tiden efter djur. Samtidigt försökte jag hålla ett öga på vägen eftersom den var i ganska dåligt skick. Naturligtvis fick jag punktering. Det är alltid minnesvärt att att laga en punktering i vägkanten inne i en afrikansk nationalpark. Jag tog av hjulet. Jag tittade efter lejon. Jag tog av däcket. Jag tittade efter lejon. Jag tog ur slangen. Jag tittade efter lejon. Svetten rann från tinningarna och svettdroppar fastnade på solglasögonen så att allt blev suddigt. Syrsorna spelade och vågorna rullade. Jag satte i en ny slang. Jag tittade efter lejon. Jag pumpade upp däcket. Och jag tittade efter lejon. Det är intressant hur oskyddad man känner sig bredvid en trasig cykel mot vad man gör när man sitter på den. Som om det skulle spela någon som helst roll mot en flera hundra kilo tung katt.

Gonarezhou är shona och betyder ”ställe med många elefanter” – och visst finns det elefanter i parken. Bland annat hade Dereck berättat att en ensam gammal hanne brukar ströva omkring i just det område som vägen korsar. Kanske var det hans spår jag plötsligt såg på vägen, kanske var det från en annan individ. Hur som helst var det runda jättelika spår som det verkligen inte går att ta fel på. Det var ifrån en elefant. Jag lade ner en vattenflaska vid avtrycket för att försöka förstå proportionerna. Ingen nu levande art lämnar större spår efter sig. Ja, förutom människan då – men det är ju en helt annan sorts spår.

lb-flaska-avtryck

Några fler djur blev det inte i parken. Jag nådde byn Boli där jag köpte på mig mat och fyllde på vatten. Några killar visade mig vägen till en kran och för att nå den fick vi gå genom några bakgårdar där män satt och pratade om livet, pillade sig i naveln, drack öl och spelade spel. Väl tillbaka hos cykeln så var det bara att välja väg. En väg gick nordväst och en gick österut – tillbaka till nationalparken som jag precis lämnat. Jag valde vägen som gick österut. Jag ville verkligen se de där elefanterna!
På väg ut ur byn blev jag stoppad av en yngling som satt i vägkanten och försökte fixa en punktering. Han fick låna mina verktyg och snart var hans cykel lagad. Vi färdades tillsammans ett tag och han visade mig en genväg som gick genom byar. De flesta var ganska folktomma förutom i en där jag såg massor av människor på avstånd. Troligen var det marknadsdag. Jag undrade om den varierade mellan olika byar och hur schemat reglerades. När kvällen kom lyckades jag inte hitta någonstans att sova. Byarna var ständigt närvarande och egentligen hade Boli inte slutat fastän jag cyklat fyra mil. Bushcamping var uteslutet så därför stannade jag till när jag såg en skola och efter att jag förklarat min situation fick jag lov att slå upp mitt tält mellan två byggnader. Eftersom det var söndag dagen efter så riskerade jag inte att omringas av pigga skolbarn klockan sex på morgonen. Istället väktes jag halv sju av någon som ville kolla läget. Jag kröp ut ur tältet och hälsade och sa att jag skulle cykla vidare efter att jag druckit kaffe.

Efter några timmars cyklande närmade jag mig parken. Jag blev en aning oroad när jag såg att det här fanns en riktig port till parken, med höga elstängsel, byggnader och en uniformerad ranger. Jag ringde på och grinden öppnade sig. Jag förklarade för parkvakten att jag var på väg till staden Mutare och att jag bara skulle passera parken och att jag naturligtvis skulle hålla mig på huvudvägen. Den långa tunna mannen såg tveksam ut. Han sa att han skulle kontakta sin chef genom sin kortvågsradio. Då visste jag att det var kört. Uppenbarligen fanns det inte nedskrivet i någon föreskrift att cyklister inte var välkomna i parken utan det var den högsta tjänstgörande parkvaktens dagshumör alternativt magkänsla som skulle komma att bestämma mitt omedelbara öde. Hade personen stått framför mig så att jag skulle kunna förklara vem jag var, vad jag gjort tidigare och mitt motiv så hade beslutet mycket möjligt kunnat bli ett annat. Den gången i Katavi hade de bara sagt att det var upp till mig om jag vill cykla genom parken. Jag lyssnade på samtalet och kunde förstå vissa ord fast de pratade på sitt traditionella språk. Uppenbarligen finns det många engelska låneord i shona. Ord jag kunde urskilja var bland annat ”tourist” och ”bicycle”.
Mycket riktigt fick jag inte lov att cykla genom parken. Det enda jag kunde göra nu var att uppfinna plan B.

Om plan B får ni läsa om nästa gång ni besöker oss! Tack för att ni läst ända hit!

Kommentarer är avstängda.