Transcontinental race

När klockan slog midnatt natten mellan den 24:e och 25:e juli gick starten till den tredje upplagan av the Transcontinental Race i Geraardsbergen i Belgien. Tävlingen anses vara en av de hårdaste cykeltävlingarna som är öppen även för amatörer. Det är en osupportad tävling där huvudklassen är en soloklass. Att den är osupportad innebär att man som tävlande måste lösa allt på egen hand. Det är inte tillåtet att ligga på rulle bakom andra cyklister eller att ta hjälp av någon annan i tävlingen eller av någon dedikerad support som bara finns där för att hjälpa dig. Du måste alltså cykla ensam, handla den mat och dryck du behöver längs vägen och lösa boende på egen hand.

Dessutom är inte vägen förutbestämd utan du får själv välja väg och navigera dig fram till tävlingens förutbestämda kontroller. Banan är olika från år till år och 2015 års upplaga gick från Geraardsbergen till Mont Ventoux, Strada del Assietta, Vukovar, Mont Lovcen och målgång i Istanbul. För min del blev detta en total sträcka på ca. 419 mil och drygt 32000 höjdmeter där jag cyklade genom länderna Belgien, Frankrike, Italien, Slovenien, Kroatien, Bosnien, Montenegro, Albanien, Makedonien, Grekland och slutligen Turkiet. Tävlingen är inte uppdelad i etapper utan man startar gemensamt och först i mål vinner. Det handlar alltså inte bara om att cykla snabbast utan även om att vara så effektiv som möjligt när man stannar och stanna så lite som möjligt. Står man stilla i 3 minuter innebär det en kilometer mindre cyklad sträcka om man cyklar i 20 km/h.

Innan jag ställde mig på startlinjen till den här tävlingen så hade jag lagt ner mängder av tid och energi på förberedelser i olika former. Självklart har träning varit en stor del, jag hade cyklat drygt 700 mil sedan årsskiftet innan start, där några av de passen var flerdagsturer med övernattning utomhus, mängder av tid var lagd på ruttplanering och kartstudier, utrustning, cykeln m.m. Trots detta så kändes det självklart nervöst före start och jag var tveksam till om förberedelserna skulle vara tillräckliga.

Min målsättning var i första hand att klara av att ta mig hela sträckan innan prisutdelningen som skulle ske efter 14 dygn och 18 timmar. Detta skulle innebära att jag skulle behöva cykla drygt 28 mil varje dygn. Knappt en Vätternrunda skulle man ju kunna tänka sig men med den skillnaden att jag skulle cykla ensam, i berg, bitvis på dåliga vägar, hinna äta tillräckligt med mat, handla mat, hinna sova åtminstone några timmar varje dag, sköta om cykel och kropp, hantera vägarbeten, trafikomläggningar, storstäder, felnavigeringar m.m. Jag räknade alltså kallt med att behöva sitta på cykeln väldigt många timmar varje dygn för att klara av min målsättning.

Sträcka 1: Geraardsbergen Belgien till Mont Ventoux Frankrike

IMG_2924

Starten gick vid den klassiska kullerstensbacken i Geraardsbergen när klockan slog midnatt. Fältet splittrade snabbt upp sig och efter knappt en timme var jag alldeles ensam i mörkret. Efter ca 7 mil trampade jag in i Frankrike och cyklade sedan i ganska hård motvind genom Ardennerna. Första dagen bjöd på det mesta i form av regn, vind, sol och goda franska bakverk. Kroppen kändes bra och jag slog läger vid 22-tiden efter 45 mils trampande. Min plan var att sova ute med bivybag, sovsäck och ett litet liggunderlag så många nätter som möjligt. Första natten hittade jag en liten dunge bredvid vägen där jag gömde mig för att svartcampa några timmar.

IMG_2968

Dag 2 erbjöd lite trevligare cykling ju längre söderut jag kom i Frankrike. Dagens största utmaning var att det var söndag och då är väldigt mycket stängt. Lunch lyckades jag t.ex. fjäska mig till på en liten restaurang som egentligen var stängd p.g.a. barnkalas.

IMG_2984

Denna kväll slog jag läger med ca. 13 mil kvar till första kontrollen på Mont Ventoux. Tredje degen inleddes med ganska fin cykling på små vägar mot giganten i Provence. I klättringen uppför berget träffade jag på Håkan Friman som åkt ner för att heja och ta lite kort vid första och andra kontrollen. Detta var självklart jättekul efter att jag pratat med mig själv under alltför många timmar redan. Jag tog det lugnt uppför de drygt 1500 höjdmetrarna och försökte spara på ben och knän. Det var en fantastisk känsla att få stämpla första kontrollen på detta klassiska cykelberg.

IMG_3057

Sträcka 2: Mont Ventoux Frankrike till Strada del Assietta Italien.

Efter lite mat drog jag vidare mot andra kontrollen. Den var belägen i Italienska alperna på en gammal militär grusväg på 2500 meters höjd. Grusvägen var nästan 5 mil lång och gick mellan Sestriere och Susa. Cyklingen i Provence var helt fantastiskt vacker och jag valde att köra på hela natten för att ta mig upp till Sestriere dit jag anlände i gryningen vid 6-tiden efter 26 timmars cyklande (med matstopp och affärsstopp så klart). Jag ville verkligen komma fram hit tidigt på morgonen för att ha möjlighet att ta mig över bergspasset i dagsljus och ha gott om tid på mig ifall det skulle bli dåliga förutsättningar med väder och vind. Här blev det dusch, 2 timmar vila i relaxavdelningen och hotellfrukost innan det var dags att ta sig över Strada del Assietta. Jag trodde av min lilla research att det bitvis skulle vara ganska dålig grusväg men att det skulle vara så dåligt som det var trodde jag verkligen inte. Att cykeln bara höll är ett mindre under. Det tog runt 6 timmar att cykla och gå över bergspassen innan jag var nere i Susa och några dagars plattcykling genom Italien väntade.

IMG_3141

IMG_3152

Sträcka 3: Susa Italien till Vukovar Kroatien.

Cyklingen i Italien var inte det minsta rolig. Tråkigt platt landskap, vägar utan väggrenar, hemsk trafik som inte visade någon hänsyn, storstäder i form av Turin och Venedig med ännu värre trafik som skulle passeras. Det enda som var bra var väl kaffet och pizzorna. I Italien hade jag en väldigt märklig upplevelse. I mörkret, tidig morgon efter några timmars sömn i skogen drabbades jag av en känslomässig storm. Jag satt med tårar i ögonen och gråten i halsen och lyssnade på hårdrock samtidigt som jag trampade genom den Italienska landsbygden. Jag hade tidigare hört att det inte var ovanligt i samband med långa tävlingar med lite sömn men aldrig tidigare varit med om något liknande själv. Jag var inte ledsen utan grät snarare tacksamhetstårar över inledningsvis min underbara familj, släkt och vänner, för att därefter fortsätta med mindre nära vänner, arbetskamrater m.fl. Det här höll säkert i under ett par timmar innan det var som vanligt igen. Under andra kvällen i Italien började det blåsa upp ordentligt. Jag hade rejäl motvind och kunde se ett kraftigt åskväder byggas upp till vänster om mig när jag cyklade. Vinden blev starkare och ovädret kom närmare och närmare. Jag har tidigare bara sett liknande oväder på tv. Helt kolsvart moln med mängder av blixtar och väldigt kraftiga vindar. Helt plötsligt befann jag mig på en annan plats i ovädrets utkant och fick nu väldigt stark medvind. I princip utan att trampa for jag fram i 35-40 km/h genom byarna ivrigt letande efter någonstans att söka skydd. Precis när det började regna såg jag ett hotell på höger sida och rullade in med cykeln i receptionen samtidigt som de höll på att rädda det som räddas kundes från uteserveringen. Jag lyckades få deras sista rum och firade med pizza samtidigt som batteriet till cykelns elväxlar fick påfyllning.

IMG_3254

Detta var första natten inomhus sedan starten och jag kunde tvätta upp kläder och kroppen för att undvika skavsår och tråkigheter. Efter ett par dagars cykling i Italien trampade jag så äntligen in i Slovenien. Slovenien är ett fantastiskt land att cykla i. Rent och fint, fina stigningar, bra vägar ofta med cykelbanor och god mat. Även denna dag skulle det blåsa kraftigt. När jag på kvällen passerade ett fält stod det att det blåste 75km/h på en display. Detta motsvarar 21m/s och gränsen för storm går vid 24. Det var stundtals riktigt kämpigt att hålla kvar cykeln på vägen. Efter ett stopp på den lokala bypuben i Col där jag blev bjuden på smörgås och läsk av byns berusade ungdomar valde jag skogscamping uppe på ca. 700 meters höjd. Nu hade det i princip slutat blåsa och jag trodde det skulle bli en lugn och skön natt. Jag hade bara myggnätet stängt i min bivybag för att undvika för mycket kondens och låg ganska långt in i den när jag vaknade i en vattenpöl av att jag var dyngsur och kall så att jag skakade. Det ösregnade och åskade. Det hade regnat in genom myggnätet och fyllt upp min bivybag med ganska mycket vatten. Det fanns inte en möjlighet att försöka sova vidare utan det var bara till att stappla upp och skakande klä på sig alla kläder i ösregnet. Nu var jag riktigt glad att jag hade med mig hela regnstället. Efter en värmeslinga då jag sprungit mig varm, kunde jag packa ihop alla saker och ge mig av igen på cykeln. Klockan 0450 kom jag fram till en bensinmack som skulle öppna klockan 0500. Personalen släppte vänligt in mig och jag kunde värma mig under handtorken på toaletten och fixa till mina prylar.

IMG_3266

Efter en kaffe och en macka på macken var jag människa igen och fortsatte genom det vackra Slovenska landskapet, nu i solsken. Den här dagen började jag känna av att jag sovit lite för lite och hade bitvis svårt att hålla mig vaken på cykeln. Till en viss gräns hjälpte det att öka tempot och få upp pulsen men till slut var jag tvungen till en tupplur i en busskur. När jag under eftermiddagen rullade in i Kroatien var planen att försöka köra på hela vägen till tredje kontrollen i Vukovar för att där vila på hotellet där kontrollen var. Min sovutrustning var blöt och hotellmöjligheterna i norra Kroatiens jordbrukslandskap var klart begränsade. Jag var dock för trött under natten och var tvungen att få ett par timmars sömn. Baksidan av en skola fick duga och med regnstället på och en blöt sovsäck som täcke lyckades jag sova två timmar innan jag fortsatte. När jag kom fram till Vukovar på förmiddagen stämplade jag ganska sliten in som 20:e åkare av 177 startande. Detta var klart över förväntan men jag visste att jag nu var tvungen att både äta och vila. Jag hyrde ett rum i 6 timmar under dagen, hängde upp mina blöta prylar, åt lagad mat, duschade, tvättade kläder, sov några timmar, packade ihop mina prylar och åt lagad mat igen innan jag gav mig av mot Bosnien.

Sträcka 4 Vukovar Kroatien till Mont Lovcen Montenegro.

Efter att ha cyklat genom den Kroatiska landsbygden i ganska många mil, långt ifrån de delar av Kroatien som normalt besöks av turister var kontrasten stor när jag passerade Sava och cyklade in i Bosnien. På den Kroatiska sidan var det fattigt, husen var små och många gånger enkla och i dåligt skick. Bosniska Brcko däremot kändes som vilken västerländsk medelstor stad som helst med höga hus, neon, butiker m.m. Jag stannade på en bensinmack med jättelikt utbud, kafé och kreditkortsautomat. Detta hade jag i princip inte sett sedan i Slovenien. Nu fylldes matväskan på cykeln upp till bredden med godsaker, jag blev bjuden på kaffe och nästan uppraggad av två vinfulla damer, kanske luktade jag inte så illa trots allt? Bosnien var superfint att cykla i. Fina vägar, vackra vyer, jättegod och billig mat, inte så hemskt mycket arga hundar och ganska lite trafik.

IMG_3370

Även utenatten i Bosnien blev en blöt historia och jag fick kliva upp mellan två regnskurar och avbryta skönhetssömnen lite tidigare än planerat. Hela denna sträckan var väldigt kuperad och bitvis hade jag valt lite väl små vägar när jag planerade. Detta innebar att jag fick slita ganska hårt för att cykla mina planerade 30 mil om dagen. Bitvis cyklade jag på ganska dåliga grusvägar mitt ute i den Bosniska myllan. Utförskörningen ner mot Kotor och Adriatiska havet i Montenegro var fantastiskt vacker. Hade det inte varit tävling och jag varit jagad av klockan hade jag gärna stannat och badat och njutit men det fanns så klart inte tid för detta utan jag skulle klättra uppför serpentinvägarna från havsnivå och upp till fjärde kontrollen på 1560 meter höga Mont Lovcen. Denna klättring fick jag göra under eftermiddagen och det var närmare 40 grader varmt. Efter detta förstår jag varför proffsen tar två klunkar ur vattenflaskan innan de slänger den och tar en ny från teambilen. Det kalla vattnet jag köpte på macken vid bergets fot var varmt redan innan jag cyklat 200 höjdmeter. Att nå sista kontrollen på 21:a plats med ”bara” 125 mil kvar till målet och hyffsat gott om tid för att nå min målsättning var en skön känsla.

IMG_3405

Sträcka 5 Mont Lovcen Montenegro till Istanbul Turkiet.

Jag fortsatte ner från berget och satte fart mot Albanien. Det blev dock kväll och jag var ganska sliten efter alla höjdmeter så jag tog in på ett hotell i Podgorica för att kunna återhämta lite bättre. Det kändes ännu en gång ganska konstigt att ta in på ett hotell runt 2300 för att fråga om det var möjligt att få en enkel frukost vid 0400 då jag inte direkt tänkte få valuta för hotellkostnaden. Självklart svider detta i hjärtat på en smålänning. Albanien bjöd på bitvis fantastiska vyer då jag cyklade genom ett jättefint naturreservat med en blågrön flod som slingrade sig fram i en ravin.

IMG_3432

I Albanien åt jag också den bästa måltiden i förhållande till investerad euro. För 5 euro fick jag en gigantisk sallad med grillade grönsaker, ost och färska grönsaker, kött, pommes, vatten, läsk, kaffe och efterrätt. Efter maten så blev det dock bitvis väldigt dåliga vägar, vildhundar och till slut även mer eller mindre vilda barn som försökte stjäla glasögon eller annan utrustning från min cykel när jag gnetade mig framåt i uppförsbackarna. Det var ganska skönt att cykla in i Makedonien. Nu började hundarna bli allt mer påtagliga och hundspurterna fler och fler. I Makedonien var det dock oftast bara enstaka hundar som jagade mig när jag passerade genom byarna. Detta skulle bli värre i Grekland och Turkiet. I Grekland cyklade jag både över berg och invid havet, genom landsbygd och storstäder.

IMG_3513

De här dagarna var det väldigt varmt och på dagarna var det upp emot 42 grader. Det gick självklart åt massor av vätska och jag är glad att jag tog med salttabletter och vätskeersättning för att kunna få lite bättre effekt av vätskan. Jag hade funderingar på innan loppet om jag skulle vila mitt på dagen om det blev väldigt varmt men det funkade faktiskt att cykla på och jag valde bara att göra några extra vatten och glasstopp i värmen. I Alexandroupolis tillbringade jag sista natten i Grekland med bara 5 mil kvar till sista gränspassagen in i Turkiet. Nu tänkte jag att jag hade ganska gott om tid till att nå min målsättning. Vi hade blivit varnade för cyklingen in i Istanbul och att det gällde att ha huvudet på skaft i den brutala trafiken. Jag hade därför gjort upp en plan om att cykla ca. 27 mil under fredagen och då ha dryga 10 mil kvar under lördagsmorgonen istället för att försöka pressa allt på en dag och vara sliten under sista delen av tävlingen. Jag tänkte nu att jag borde hinna sova någon timme extra och äta en ordentlig frukost innan jag startade fredagens cykling. I mitt huvud skulle det dessutom vara ganska platt cykling. När jag kom igång strax efter 0700 var det dock rejält blåsigt och det blåste självklart motvind eller sidvind beroende på i vilken riktning jag cyklade. Denna dag blev en riktig plåga och när jag tittade på GPSén i nerförsbackarna när jag trampade ganska hårt och fick se att jag inte ens höll 20 km/h förstod jag att det skulle bli en lång dag. Trafiken var bitvis hård och då det var vägarbeten kom lastbilarna ibland väldigt obehagligt nära. Mycket mycket värre än vad jag är van vid från i Sverige och då är situationen inte alltid alldeles njutbar här hemma heller. Det var inte heller platt som jag föreställt mig utan småkuperat i princip hela tiden. Efter denna dagen var jag för första gången trött i överkroppen från att ha varit på helspänn i vinden och med trafiken. Sista morgonen startade jag 0400 för att försöka undvika trafiken in i Istanbul. I mörkret i byarna innan de större vägarna började kändes det som att jag var konstant jagad av hundar. De värsta jakterna var det säkert 6-7 stycken stora hundar som drev upp pulsen på en trött stackars cyklist. Vissa cyklister försvarade sig med elpistoler eller stenar medan andra visslade och intalade sig att hundarna var snälla. Jag försökte bara komma undan genom att cykla så att jag såg stjärnor och skrika att de skulle stanna. Efter några timmar kom jag så in i Istanbul, genom en väldigt vacker park med en slingrande väg där jag mötte flera cyklister. Efter detta så tornade Bosporen upp sig och det var bara 15 km cykling kvar i den täta stadstrafiken innan jag nådde målet vid Cafe Hisar på en 23:e plats av runt 170 startande efter 14 dygn 9 timmar och 45 minuters tävlande. Äntligen kunde jag bara sitta ner i lugn och ro, äta, beställa in en extra kaffe och inte längre känna mig jagad av klockan.

IMG_3549

Daniel, Team Outnorth Adventure

4 svar till “Transcontinental race”

  1. Markus

    Vilken kul grej! Vad har man får utrustning när man beger sig ut på en sådan prövning?

    • Daniel

      Hej Markus. Du får gärna kolla mina små filmer på youtube. Sök på cykeldanne, där finns cykel & sovutrustning beskriven. I övrigt hade jag gps för navigering, mobiltelefon, regnställ, lite förstärkningskläder, hygienartiklar, lite mat & ett kreditkort. //Daniel

  2. Franz Tiensuu

    Tjenare Danne!
    Det har varit ett stort stort nöje att följa din resa under detta lopp.
    Under ett besök i Sävsjö blev jag upplyst om denna otroliga utmaning som du skulle göra. Införskaffade mig ett Instagram-konto och satt sedan och väntade med spänning på nästa inlägg.
    Inte bara genomförde du loppet, du gjorde det dessutom med bravur och en framskjuten placering.
    Jag djupt imponerad. Fantastiskt genomfört.

    • Daniel

      Tjena Franz & tack så mycket. Hoppas jag inspirerat till ett cykeläventyr.
      //Danne

Kommentarer är avstängda.