Utan reservslang och lagningslappar för första gången på 82 000 kilometer

Då fortsätter cykelturen genom södra Afrika. När vi kastas in i handlingen så befinner jag mig högt uppe i Lesothos berg.

Den tredje dagen så hände det fruktansvärda. Det var den jobbigaste dagen hittills och jag hade gjort flera höga pass, varav det sista var precis under 2900 meter högt. Dåligt väder kom in och jag såg att regn föll över bergskedjan precis norr om den jag trampade över. Molnen blev blålila, men jag hann över passet innan ovädret drog in. Dock hann jag bara ner några hundra meter innan bakdäcket blev platt. Jag svor och kollade på himlen. Mörkare för varje minut. När jag några dygn tidigare befann mig i Bloemfontein så lagade jag fyra pyspunkteringar på framhjulet. De hade jag antagligen fått under under sandstormen när jag drog cykeln bredvid en större väg (sikten var noll och jag vill inte bli påkörd). Sen hade jag fått ytterligare en punktering på samma hjul tidigare här i Lesotho. När jag morgonen därpå såg att däcket återigen var platt fick jag nog och slängde innerslangen (den hade dussin lagningar och var ett par år gammal) och satte in min reservslang. Nu när jag stod där nedanför passet med dåligt väder på ingång hade jag tre lagningslappar kvar. När jag tog bort däcket såg jag att området mellan ventilen och själva slangen spruckit. Ventilen hängde bara fast i slangen till hälften, som i en sena på ett halvt avslitet finger. Jag försökte laga sprickan med mina sista lagningslappar, men det gick inte. Därmed var jag för första gången på över 82 000 kilometer utan lagningslappar. Det var tillika första gången på 82 000 kilometer som jag var utan reservslang. Och det var även första gången på 82 000 kilometer som ventilen gått sönder. Reservslangen hade jag ju satt in i det andra hjulet mindre än tjugofyra timmar tidigare. Vilka otroliga sammanträffanden! Men allt som kan ske kommer ju förr eller senare att göra det. Shakespeares apor och allt det där ni vet! Sen började det regna. Det var första gången på sex veckor.

Jag gick där i regnet på tvåtusenfemhundra meters höjd och kunde inte tro att jag en vecka tidigare hade åtta lagningslappar och en reservslang. Och nu inget kvar av det. Och att jag samtidigt befann mig i ett land där så gott som ingen cyklar. Jag hade kanske tjugo kilometer till Thaba-Tseka, och jag hann gå cirka fem kilometer innan det första fordonet passerade. Det var en lastbil med cirka trettiofem andra liftare ombord. En beriden herde med den klassiska ullkappan dök upp i samma ögonblick och hjälpte mig att få stopp på lastbilen. Jag slängde upp cykeln på flaket och fick trängas rejält resten av vägen. Mina medpassagerare fördrev tiden i regnet med att sjunga och klappa takten och glädjevrålen ekade bland bergen när även jag började klappa takten till deras sång. Inte för att jag planerar att sluta cykla och börja lifta på heltid, men ska sanningen fram så är många av mina mest minnesvärda stunder de gånger något liknande händer – något som inte handlar om cykling. Vilken ironi, egentligen. Hade det inte regnat hade ni fått se en bild.

Jag campade återigen på baksidan av en lodge. Rätt över gatan låg det några bildäck och andra ting som vittnade om en enkel verkstad. Jag gick dit och visade min slang och någon tog upp en telefon och ringde till en annan person, och de sa att de nog skulle fixa det. Efter en timme kom det en äldre herre och han nickade bara en aning surt för att att han tvingats återvända till jobbet. Han skar ut en ventil från ett bildäck och fäste den på min fälg. Ventilhålet i fälgen fick han förstora med en rundfil för att få den grova bilventilen att passa. När jag gick tillbaka till tältet hade de fortfarande inte lyckats få slangen tät. Efter lite strul morgonen därpå fick jag tillbaka hjulet. Däcket var uppblåst och stenhårt. Jag betalade bra. Killarna sken upp. Jag gillar inte att bli lurad, men betalar gärna extra bra – för ett väl utfört jobb, för en tjänst eller för en vara som ändå är extremt billig. Jag ser det som, med en annan resenärs ord, som bistånd utan förskingring eller inkompetens. Från hand till hand utan massa omvägar via pappersvändande byråkrater som lärt sig världen via platt universitetsteori. Att resa i fattiga länder och betala bra för ett bra utfört jobb och bra utförda tjänster är det bästa biståndet. SIDA kommer inte i närheten.

Jag var orolig att ventilen plötsligt skulle lossna och jag krascha när jag lämnade byn. Jag bestämde att inte cykla snabbare än tjugo kilometer i timmen förrän jag lyckats få tag i en ny slang. Det var å andra sidan inga problem eftersom asfalten försvann till förmån för grus och gruset snart försvann till förmån för sten, klippor och djävulskt branta backar. Jag kom inte upp i tjugo kilometer ens när när det var nedförsbacke. Jag passerade en djup dal och tog mig över en flod via en mycket smal bro och sen var det dags att påbörja en tolvhundrametersstigning, som dessutom sjönk emellanåt så att den praktiska stigningen blev nog mer än tvåtusen höjdmeter. Nu nådde jag ju inte toppen, utan jag la av att cykla i byn Linateng efter cirka fyrtiofem kilometer. Klockan var sen eftermiddag och jag var trött. Jag såg ett sjukhus och gick in och frågade om jag kunde campa där. Det gick bra och jag fick till och med sova över i en lärosal av något slag.

lb-inomhus

Dagen efter fortsatte jag uppför. Efter elva kilometer hörde jag hur luften försvann från bakdäcket. Jag hade väntat på det men ändå hoppats på att klara mig över de två sista passen och in till Sydafrika där jag skulle kunna få tag i reservdelar. Men det gick inte. Jag analyserade min situation. Jag kunde inte laga slangen med traditionella metoder. Det är fakta. Jag funderade på vilka icketraditionella metoder som jag skulle kunna ta till för att fylla däcket. Gräs och löv? Rent teoretiskt skulle det nog fungera att klippa sönder några av mina civila kläder och fylla däcket med trasor, men ska jag vara ärlig så ville jag inte prova det alternativet av en ren ekonomisk anledning. Lifta eller vandra låg alltså på agendan. Skulle jag gå så skulle fälgen till sist bli förstörd. Alltså var det lifta som gällde. Dessvärre hade jag varit ute på vägen i tre timmar och inte en enda bil hade passerat under tiden. Jag började vandra uppför och efter en stund kom jag till en by där en röd pickup var parkerad. Jag knackade på det intillliggande huset för att fråga om jag kunde hyra bilen och en förare, men ingen öppnade. Jag väntade. Efter en stund kom det en kille och jag berättade att jag ville hyra bilen. Han sprang iväg för att leta rätt på ägaren. Efter en timme var de tillbaka. De ville gärna hjälpa till men berättade att bilen var i för dåligt skick för att ta sig över passet, så jag fortsatte att gå. Jag gick i en timme till. I byarna undrade folk varför jag ledde cykeln och jag fick hela tiden höra att det var ”too far” att fortsätta till fots. Barnen skrattade åt mig, men vem kan klandra dem.

Efter ytterligare en stund såg jag hur den röda pickupen sakta tog sig över en kulle, mot mig. När de kommit ifatt mig sa de att de nog kunde hjälpa mig till bynLinakaneng, men inte längre än så. Vid den byn börjar den branta stigningen till passets topp. Jag blev tacksam och slängde upp cykeln på flaket. Efter en stunds körning började det hagla och det övergick sen till ösregn. De släppte av mig vid en korsning och förklarade att vänstersvängen leder till passet och högersvängen till byn och till en systerklinik till det sjukhus jag hade tillbringat natten på. De rekommenderade mig att söka skydd där och att inte gå högre upp i bergen i det rådande vädret. Jag höll med. Jag knackade på sjukhuset och förklarade min situation. Jag var välkommen att stanna där tills vädret blev bättre eller tills en bil passerade. Det verkade som hela byn visste om min situation för jag fick höra att jag kunde stanna på sjukhuset och att någon skulle hämta mig om det passerade en bil. Jag fick tillbringa tiden i något sorts övernattningsrum för sjuksköterskor och kollade på såpoperor på Telemundo resten av dagen och kvällen. Jag hann lära känna de till engelska dubbade karaktärerna i serien Corazón Partido riktigt bra. Sen somnade jag. Vid sjutiden på morgonen hade fortfarande inte någon hämtat mig med orden att en bil var på ingång, så jag tycket det var lika bra att fortsätta knuffa cykeln uppför passet. Hellre det än fler såpoperor framför Telemundo. Men nu hade turen återvänd för jag var bara ute på vägen en halvtimme innan ett fordon dök upp. Jag signalerade att de skulle stanna. Och ja, de hade plats för mig och cykeln. Betydligt bättre service i Lesotho än i SJ- och SL-dominerade Sverige.
Ett par timmar senare hade jag kommit över bergen och jag hoppade av vid avtagsvägen mot Sani Pass. Dagen innan hade jag endast ätit flingor till frukost och detsamma en gång till framåt kvällen, och inget alls hittills under denna dag, så jag var en aning skakig och yr. Jag visste inte hur länge jag skulle bli kvar uppe i bergen och tyckte att det var bäst att hushålla med den mat jag hade kvar. Men turen fortsatte och jag blev snabbt upplockad av en vit pickup som skulle upp över Sani pass. Jag satt på flaket tillsammans med min cykel och nu unnade jag mig en frukost. En burk sardiner i tomatsås och en burk juice som jag av någon anledning haft i väskorna i ett par dagar. Det var trist att inte kunna cykla, men det var samtidigt kul att sitta där på flaket och känna vinden mot ansikten. Jag åt min makrill medan bilen krängde allt högre upp i bergen. Vägarbetare och herdar vinkade åt mig när vi passerade. Jag njöt av friheten, av att jag lyckats ta mig över bergen med en stympad cykel, av att jag slapp se fler avsnitt på Telemundo, av vyerna, och av maten trots att jag hela tiden fick tomatsås i skägget. Så här känns det att resa, tänkte jag. Slappa på stranden kan jag göra när jag är pensionär. Flyter allt på utan missöden blir det lätt enformigt. Lite stryk är bara roligt och nyttigt att få. Bara man ler som svar.

Jag visste inte riktigt hur långt människorna i den vita pickupen skulle. Men jag var glad för varje kilometer som jag kunde följa med. Senare visade sig att de skulle långt in i Sydafrika och att jag kunde hänga på så långt som jag önskade. Vi tog oss över den högsta punkten på det så berömda Sanipasset och utsikten var hänförande på den södra sidan. Nere i dalen låg det moln, vilket såg fantastiskt ut. Men när vi en stund senare körde in i dem var det inte lika roligt. Regn och dimma. Längs den mest berömda delen av vägen, den i ingenmanslandet, var sikten var knappt tjugo meter. Men som någon sa: De tjugo meterna var verkligt spektakulära!
En stund senare blev jag avsläppt i den lilla staden Underberg. Och där sitter jag nu och skriver detta. Min cykel är lagad och min blick vänds mot Swaziland. Jag vet ingenting om landet, verkligen ingenting. Det känns bra, för det ska bli extremt kul att kasta sig handlöst in i det okända.

Varför inte ta och följa mig in i det okända – ni kan göra det på tryggt avstånd genom att surfa in på Outnorthbloggen.se om några dagar igen!

Mvh Lars Bengtsson

Kommentarer är avstängda.