En resa till Georgien

Text: Kieran Creevy / Photo: Lisa Paarvio

Lada Nivans motor gnäller i protest när varvmätaren närmar sig den röda linjen. Däcken spinner efter grepp i den lösa snön. Vår chaufför, Vasil, släpper lugnt på driften och slänger bilen in i nästa tvära krök. Precis bakom våra huvuden skapas en kakofoni av stål och aluminium när våra yxor, spader, snöskor och stegjärn slängs runt i bagageutrymmet. En kontrast till skriken från gummi och läder som skaver mot varandra och skramlet från Nivan.

Högt uppe i Kazbegi, i Kaukasien, har Lisa och jag ryggsäckar fyllda med mat, utrustning och kameraprylar till ett flerdagsäventyr packat med vandring, snöskor och camping i vildmarken.

Några dagar innan träffade vi Vasil av ren och skär slump. Ett sådant oväntat möte som utvidgar din kunskap och förändrar din världsbild. Genom honom fick vi tillgång till årtionden av hårdvunnen lokalinformation. Info om vilken marknad man hittar de bästa råvarorna, som inlagd gurka, färska grönsaker, silad yoghurt och lokala specialiteter som torkade sura plommon och valnötter – väsentliga ingredienser i många georgiska maträtter.

Marknader

Besöket till denna marknad satte också fokus på arbetsfördelningen inom detta område. På vår promenad in till staden såg vi inga kvinnor på vägen, bara män. Alla taxibilar och turistbyråer drivs av män. Men inne på själva marknaden, på kaféer och restauranger var personalen nästan enbart bestående av kvinnor. Nästan som om vi åkt tillbaka till 1950-talet.

Efter en middag med lokala specialiteter i en av de små restaurangerna kör Vasil oss tillbaka till vår bas för veckan. På vägen avslöjas en guldgruva av möjligheter för vandring, skidåkning och bergsklättring i området. Efter bara 30 minuter har vi åtminstone en hel månad av olika alternativ. Vi måste ut på en reka.

Förberedelser

Morgonen efter tar vi på oss ryggsäckarna tidigt och går nerför en snötäckt väg, medan vi spanar efter potentiella stigar. Inom de första tio minuterna har vi fått fyra erbjudanden om att lifta från lokala förare, som alla var nyfikna på vad vi gjorde ute så tidigt med våra stora ryggsäckar. När vi får det femte erbjudandet kan vi inte längre säga nej och accepterar tacksamt skjutsen ner till byn Sno. Jag tackar vår chaufför och erbjuder honom en tio lari-lapp. Han svarar snabbt ”Jag är inte en taxi”. Jag fruktar att jag har gjort en såkallad ”faux pas” och försöker se om han är irriterad, men hans strålande leende var ett tydligt svar på den frågan. Denna generösa anda hittar vi hos nästan alla georgier vi träffar under vår resa.

Vår väg in till Sno är över en ovanlig hängbro, några plankor saknas helt. Lyckligtvis ligger floden bara några meter under oss, inte så som de gapande klyftorna man kan stöta på i Himalaya. Vi hittar en by som nästan verkar vara i viloläge. De höga topparna och den smala dalbotten skapar en solskugga som täcker de flesta husen. Dörrar och fönster är stängda och tillslutna, men knappt hörbara skratt avslöjar att det finns liv här. Trädgårdar med gamla höstackar och växthus med trasiga rutor. Rostiga lastbilar utan fönster ligger snedställda på två hjulnav, gummit har spruckit och brutits ner för länge sedan i den djupa kylan. Runt ett hörn kollar vi rakt in ansiktet på en ko – Lisa kontrollerar snabbt att vi inte leker chicken-race med byns oxe.

Så småningom är vi på rätt väg mot vandringsleden. Väl framme på berget kan vi äntligen börja förstå landskapet och terrängen. En flerdagars rutt börjar ta form i huvudet. Checklistor kan skrivas och checkas av. I denna bitande kyla måste vi hitta en vattenkälla någon gång på vägen, annars får vi smälta snö i timmar. Vi åker hem för natten och vi är redan exalterade för det äventyr som väntar.

Den kvällen börjar ritualen med att sortera vår utrustning. Precis nog med kläder till att hålla oss torra och varma, med reservkläder för de ”utifall att”-ögonblicken. Vintersovsäckar har rullats ut i huset, som vi nu måste stoppa tillbaka i sina drybags. Lisa stressar över vilka linser hon ska packa med sig och om vi kommer kunna se Vintergatan (vilket kräver ett stativ). Vi kommer inte äta frystorkad mat på den här resan, endast georgiskt inspirerade middagar och frukostar. Matbehållare, silikonpåsar och drybags packas med mat till tre dagar.

Nästan som att han har läst våra tankar, så frågar Vasil oss om vi har några planer inför morgondagen?
”Javisst!” ”Kan du hämta oss vid klockan 06:00?”
”Vad sägs om klockan 07:00?” kontrar han.
Tacksamma för den extra sömnen vi kommer få, instämmer vi.

Början

Morgonen kommer allt för snabbt. Vi ifrågasätter snabbt våra respektive karriärvägar, men det magnetiska draget från fjällen är det enda incitamentet vi behöver för att ge oss iväg. Efter en vild tur, upp för en svängig bergsväg i den skramlande Lada Nivan till avlämningsplatsen, är vi helt ensamma! Det är bara oss och en amfiteater av toppar, som strålar i stjärnljuset.

Guldiga ljusstrimmor bryter horisonten och vi tar en paus tillsammans med vårt morgonte och färskt bröd. Dags att suga åt sig lite värme. Vi beger oss djupare in i bergen på slitna getstigar. Våra snöskor och isyxor är fortfarande nedpackade. Även om vi nästan är uppe vid 3 000 meters höjd och det är -20°C, så är snön gles och fläckig, den driver över små toppar och samlar sig i högar i några av backarna mot norr. Vi stötar på de första tecknen på hur länge människor har bosatt sig här i detta vilda hörn av Georgien. Ruinerna av ett gammalt tempel, med flera hundra år gamla slätslitna stenar.

Senare på dagen råkade vi hitta den perfekta platsen till vårt första läger. Stigen vidgas tillräckligt för att vi ska kunna sätta upp en bekväm sovplats. Mitt i tältuppslagningen börjar min mage morra, dags att laga middag. Vi somnar inlindade i lager av silke och dun, till den djupa tystnaden i de avlägsna vintertopparna.

Mina andetag virvlar och dansar över mig i ljuset från min pannlampa. Till vänster om mig kan jag höra Lisa som kryper samman ännu mer i sin sovsäck. Det är min tur att göra frukost. Först på dagsplanen: svart, varmt kaffe. Jag smyger mig sakta genom den smala dörren, yttertältet fladdrar och knastrar i kylan. Den stickande, kalla luften orsakar en ofrivillig hosta. Jag gräver mitt ansikte in i huvan på min jacka och joggar på plats för att bli varm i kroppen. Kaffet är färdigt och jag hör att Lisa mumlar tacksamt inifrån tältet, nu kan jag börja förbereda vår frukost.

Slutet

Vårt vinteräventyr i dessa berg går mot sitt slut allt för fort. Dagarna går i ett kalejdoskop av sensoriska underverk; doften av snö i vinden, månljuset som glimtar i isskärvor, som om marken är täckt av diamanter, en tät skog som gömmer en stenfästning, varm kryddig soppa och glädjen av att vandra i vildmarken med en så nära och pålitlig vän.

Äntligen närmar vi oss vårt hem, det är små tecken av trafik i sluttningen – stigen blir bredare. Vi vill dock inte bryta vildmarkens förtrollning med att åka direkt in till civilisationen igen. Vår sista fjällunch blir avbruten av en vild gatuhund. Om den kände lukten av vår mat eller om den letar efter sällskap vet vi ej. Den närmar sig vårt läger, avslappnad och lugn. Den lägger sig ner, den verkar nöjd, men med en förväntan i luften, ett hopp om att den kommer få lite mat snart.

Vår tid i Georgien har gjort oss förvånade över det stora antalet och det vänliga beteendet till alla gatuhundar vi har träffat på vår resa så långt. Inte en enda har varit hotfull mot oss. Även om de uppenbarligen är halvvilda, så verkar deras beteende antyda att lokalbefolkningen behandlar dem med respekt och vänlighet.

Efter lunch, som om den är motvillig till att låta oss undkomma dess förtrollning, så kastar Kazbegi Kaukasien en sista utmaning mot oss. Spåret vi följer försvinner plötsligt utan förvarning. Långt där framme kan vi se att spåret fortsätter, och en kilometer längre bort kan vi se vårt hem. Men mellan oss och stigen är det däremot en bred älv. Det kommer ta oss timmar att gå tillbaka. Vi bestämmer oss för att rekognoscera längs med älven, i ett hopp om att hitta några stenar att hoppa över på eller en smal sträcka där vi kan hoppa över. Det ser inte bra ut. Precis när vi har bestämt oss för att vända och gå tillbaka, så ser Lisa en möjlig väg. Vi försöker bedöma älvens hastighet och djup och vi har tur. Det är säkert. Vi plaskar oss över och nästan så for vi kommit upp så fryser våra byxor och stelnar. Den sista kilometern flyter på snabbt under våra dränkta kängor.

Vi kanske är trötta i benen, men vi har slagits hårt av fjällets förtrollning. Vi är vördnadsfulla till detta magnifika landskap och dess folk. Tack Georgien.

Georgisk kaukasisk meny

Lobio med Mchadi (gryta av röda bönor, paprika, lök och örter med majsbröd)

Kyckling Satsivi soppa – vinterlägerversion